Nå hur skall då konstens kursriktning tas ut? Hur jag än vänder och vrider på sakerna så är det ofrånkomligt att landa i biennalerna. De kan kompletteras av annat men det får sägas att de är effektiva i att visa vad som är möjligt att visa. Och vad som är möjligt är nästan allt. Idag drar Whitneybiennalen i gång och redan nu verkar det som om vi vet var vi har den.
Jerry Saltz skriver i Artreview:
“By now it’s clear that there is no such thing as a ‘good biennial,’ that the form itself is bound to generate a mixed bag.”
Än lite mer komplicerat än så är det. En biennal har inte särskilt mycket i sig själv utan skall skapas av de tillströmmande och främst kritikerna. Kritikerna gör sin tolkning och sedan kritiserar de den. Biennalen, curatorerna och konstnärerna kan bara ge ett begränsat bidrag, resten måste den övriga konstvärlden bistå med. Och alla har det svårt nu. Ingen av de olika positionerna har något anslående förslag. Dock betyder detta inte att man kommer att misslyckas med en biennal. Tvärtom kan man nog våga påstå att Whitneybiennalen övertygande har fått recensenterna med sig. Curatorerna Francesco Bonami and Gary Carrion-Murayari har fått till en biennal som troligen blir den bästa hittills under 2000-talet. Konkurrensen är inte överväldigande. 2000 och 2002 var inga stora nummer, 2004 brukar betecknas som en ”OK biennal”, 2006 med europeiska curatorer var nog så långt den bästa men hade och ville lite för mycket av allting. 2008 (”facebook-biennalen”) var ingen höjdare. Årets upplaga kompletteras av en utställning med arbeten från tidigare Whitneybiennaler.
Flera kritiker är mycket nöjda, Charlie Finchy på artnet är t o m rörd. Ovannämnde Saltz förhåller sig positiv Också Lisa Yablonsky är tämligen belåten medan Sebastian Smee i Boston Globe (hittills) är ensam om att såga; ” Not only is it incoherent, it is overburdened with art about art, sloppy gestures of pseudo-revolt, dreary and repetitive video art, and arcane conceptualism.”
Men inte ens Smee kan undgå att fascineras av Bruce High Quality Foundations bidrag. Gruppen lyckades motsvara förväntningarna med att göra en av sina konsthistoriska omgestaltningar, ”We Like America and America Likes Us” härrör naturligtvis från Beuys och består av en ambulans (eller likvagn) och en video som projiceras på vindrutan.
BHQF:s installation med David Hasselhoff krälande på vindrutan.
Nå, vad säger då denna skapelse av konstvärldens symboliska makthavare? Whitneybiennalen återtar något av sitt förlorade kapital. Just nu är man begiven på det som kan ses och erfaras snarare än det konceptuella. Och att det politiska vilar diskret i en estetisk omgivning. Pluralismen har estetiserat sig.
Piotr Uklanski (i vanlig ordning) har markerat sig med ett signaturverk med sin stora textilinstallation Untitled (The Year We Make Contact)
Kate Gilmore ger konstvärlden associationsrik videounderhållning när hon uppklädd sparkar och slår sig ut ur en trång garderob (Standing Here).
Ofrånkomligt en (sannolikt kortsiktig) vinnare är Jessica Jackson Hutchins soffa av tidningsartiklar som handlar om kritiken mot Obama. Med keramik.
Också kritikeromtyckta är Tauba Auerbachs målningar som ser tredimensionella ut – men så ligger det förstås inte till (Untitled XVII).
