Nå hur skall då konstens kursriktning tas ut? Hur jag än vänder och vrider på sakerna så är det ofrånkomligt att landa i biennalerna. De kan kompletteras av annat men det får sägas att de är effektiva i att visa vad som är möjligt att visa. Och vad som är möjligt är nästan allt. Idag drar Whitneybiennalen i gång och redan nu verkar det som om vi vet var vi har den.
Jerry Saltz skriver i Artreview:
“By now it’s clear that there is no such thing as a ‘good biennial,’ that the form itself is bound to generate a mixed bag.”
Än lite mer komplicerat än så är det. En biennal har inte särskilt mycket i sig själv utan skall skapas av de tillströmmande och främst kritikerna. Kritikerna gör sin tolkning och sedan kritiserar de den. Biennalen, curatorerna och konstnärerna kan bara ge ett begränsat bidrag, resten måste den övriga konstvärlden bistå med. Och alla har det svårt nu. Ingen av de olika positionerna har något anslående förslag. Dock betyder detta inte att man kommer att misslyckas med en biennal. Tvärtom kan man nog våga påstå att Whitneybiennalen övertygande har fått recensenterna med sig. Curatorerna Francesco Bonami and Gary Carrion-Murayari har fått till en biennal som troligen blir den bästa hittills under 2000-talet. Konkurrensen är inte överväldigande. 2000 och 2002 var inga stora nummer, 2004 brukar betecknas som en ”OK biennal”, 2006 med europeiska curatorer var nog så långt den bästa men hade och ville lite för mycket av allting. 2008 (”facebook-biennalen”) var ingen höjdare. Årets upplaga kompletteras av en utställning med arbeten från tidigare Whitneybiennaler.
Flera kritiker är mycket nöjda, Charlie Finchy på artnet är t o m rörd. Ovannämnde Saltz förhåller sig positiv Också Lisa Yablonsky är tämligen belåten medan Sebastian Smee i Boston Globe (hittills) är ensam om att såga; ” Not only is it incoherent, it is overburdened with art about art, sloppy gestures of pseudo-revolt, dreary and repetitive video art, and arcane conceptualism.”
Men inte ens Smee kan undgå att fascineras av Bruce High Quality Foundations bidrag. Gruppen lyckades motsvara förväntningarna med att göra en av sina konsthistoriska omgestaltningar, ”We Like America and America Likes Us” härrör naturligtvis från Beuys och består av en ambulans (eller likvagn) och en video som projiceras på vindrutan.
BHQF:s installation med David Hasselhoff krälande på vindrutan.
Nå, vad säger då denna skapelse av konstvärldens symboliska makthavare? Whitneybiennalen återtar något av sitt förlorade kapital. Just nu är man begiven på det som kan ses och erfaras snarare än det konceptuella. Och att det politiska vilar diskret i en estetisk omgivning. Pluralismen har estetiserat sig.
Piotr Uklanski (i vanlig ordning) har markerat sig med ett signaturverk med sin stora textilinstallation Untitled (The Year We Make Contact)
Kate Gilmore ger konstvärlden associationsrik videounderhållning när hon uppklädd sparkar och slår sig ut ur en trång garderob (Standing Here).
Ofrånkomligt en (sannolikt kortsiktig) vinnare är Jessica Jackson Hutchins soffa av tidningsartiklar som handlar om kritiken mot Obama. Med keramik.
Också kritikeromtyckta är Tauba Auerbachs målningar som ser tredimensionella ut – men så ligger det förstås inte till (Untitled XVII).
Hej Lars
Trevligt att du åter skall komma till ”kulturmetropolen” Alingsås.
Blir det en total provokation, där du framträder lika naken som Elin W ??
naket drar ju stor publik vet du.
Elins lilla ”provokation” är väl ganska tom sådan, den verkliga ”provokationen” i Alingsås står
kultur och fritidsnamndens politiker för, genom att stänga Alingsås museum av ekonomiska sparbeting, men samtidigt satsar man på en ”naken dam i en otillgängliga låda” i konsthallen
(klättring på stege erfordras för att kunna se på ”veket”)
det är en ”provokation” av större format, men kan väl knappst kallas konst, det heller ?
Finissage Alingsås konsthall 6 mars kl 14
Elin stiger ur kuben för att samtala med Lars Vilks om utställningen
Finissagen (en avslutande programpunkt) av Elin Wikströms utställning, blir i form av ett samtal till vilket vi inbjudit konstnären, konstkritikern, debattören med mera, Lars Vilks, som gäst.
En av frågorna som kommer att tas upp i samtalet är provokationen inom konstvärlden. Vad utgör en effektiv, motiverad provokation och vad är en tom provokation? Vilka erfarenheter gjorde konstnären i kuben?
Frågorna är många fler och det är inte bara Lars Vilks som ska ställa dem. Även publiken ges chans att ställa frågor och leverera synpunkter. Moderator är Pontus Hammarén, verksamhetsledare vid Alingsås konsthall och museum.
Varmt välkommen !
Fri entré !
Jag tror inte att man nödvändigtvis skall kalla personliga exhibitionistisak behov för KONST ?
Här min insändare i lokal tidningen för någon vecka sedan,
Om den nakna ”guman i låddan” och läsandets svåra ”Konst”.
Med anledning av den pågående utställningen i konsthallen, finns ett tappert försök till beskrivning
och förklaring av ”konstverkets” betydelse, att läsa på kommunens hemsida
http://www.alingsas.se/kultur&fritid/sidor/elinwikstrom.html
””- en installation/ett performance – kretsar kring människans förhållande till litteratur och läsning.
Den berör också frågor om passivitet/aktivitet, isolering/socialt engagemang””……………………
J
ag tror att det är mycket enklare än så
http://farm4.static.flickr.com/3582/3473290165_21fb48c89e.jpg
Och då inställer sig den naturliga följdfrågan:
Denna typ Performance art, finns det säkert många möjligheter att visa upp i ”privata”
gallerier och konsthallar. Men skall en konstnärinnas ”exhibitionistiska behov” verkligen
sponsras med skattemedel ?
Andra nakna damer i röda boxar finns till beskådande i .bl.a. Hamburg och Amsterdam,
även de läser förmodligen under stundom litteratur i sina mer ”lättillgängliga” röda lådor.
Men konst ?
Att sitta naken i en låda under några veckor, kommer knappast att höja Elin Ws status på
Art Facts rankinglista,
http://www.artfacts.net/en/artist/elin-wikstrom-33299/profile.html
vilket jag förmodar är en del av hennes syfte med detta ”konstverk”?
Hoppas det blir ett givande samtal mellan dig, Elin och publiken på Lördag 6/3
Pontus Hammaren bör väl vara ganska nöjd, han har åter lyckats med en effektiv, (o)motiverad provokation som retat upp ”konst intresserade” Alingsåsare.
Stefan. Får jag bara påpeka att du i din upprördhet gör det vanliga misstaget att blanda samman det du uppfattar som dålig konst med icke-konst. Självklart är Ellins projekt konst. Frågan är hur bra det är för under alla omständigheter är det högst rimligt. Vad man skall komma ihåg är att Elin spelar på en hög nivå och då blir frågan om hon lyckas med att nå upp dit.
hmmm….som konstkritiker utsänd från Institutet för blasfemi (jajamensan, det finns!) så måste jag säga att bilderna ovan får mig att tänka två saker: revirpissande hundar och repetetiv repertoar.