Trots allt, i konsten är tålamod en egenskap som kan ge god utdelning. När rondellhundsprojektet drog igång 2007 blev det uppfattat som kulturskymning, en tom provokation, onödig. Motståndet saknas inte heller nu, långt därifrån, men klimatet är ändå annorlunda. Framför allt är jag nöjd med att kartläggningen av konstvärlden har gett så bra resultat. Jag skall göra en heltäckande sammanställning av hela saken när allt material har kommit på plats och det hela har lugnat ner sig.
Ty fortfarande kommer det in intressanta tillskott i debatten. Johan Lundberg, min gamle trätobroder, har fångat mycket av essensen på den svenska samtidsscenen i sin välskrivna artikel i DN. Att han under en längre tid framgångsrikt fört en kampanj för traditionell konst och traditionella värden beror inte minst på att de som befolkat angreppssidan inte precis har imponerat med sin argumentation. Med sådana fiender kan det bara bli framgångar.
Annette Kullenberg försöker få liv i Peter Cornell med en armbågstackling i Expressen. Jag har tidigare kommenterat Cornells rondellhundskritik. Han visar att de gamla modernisterna (som numera uppträder som representanter för samtidskonsten) har svårt med det elementära i en sådan företeelse som konceptuell konst. Rondellhundsprojektet handlar inte mycket om teckningen utan om processen och inte minst om konstvärlden. Det är den som skall leverera och levererat har den också gjort. Vad Cornell som kritiker borde ha gjort var att först skriva det han faktiskt skrev. Sedan skulle han gå tillbaks till sin egen artikel och läsa vad han hade skrivit. Där får han då ta del av hur konstvärlden beter sig inför det överskridande: Hur ser konstvärldens gränser ut, vilka är dess fördomar? Uppfylld av känslor och vilseledd av en teckning av en hund förlorade han sig tydligen i sin egen överlägsenhet.
Jag har vid åtskilliga tillfällen ondgjort mig över konstinstitutionernas presentationer. Vilka är dessa skribenter? I regel är texterna osignerade. Göteborgs konstmuseum tillhör de värsta syndarna. Idag fick man till det så här ”tar upp frågeställningar kring ett etniskt såväl som
ett genusrelaterat perspektiv”. En eventuell variation torde ligga i att man har bytt ”genusperspektiv” mot ”genusrelaterat perspektiv”. Vad man skall kalla dessa skribenter annat än samtidskonstens dödgrävare.
I Norge har man ett hett ämne som tidigare har varit på tal även i Sverige. Att bojkotta Israel. Konstnärerna samlar sig till en bojkott. Stopp för utställningar och om det kommer någon går man inte dit. En alldeles hopplös idé som redan i inledningen skapar oenighet. Mer kan man läsa här.
Skall man ge sig på Israel krävs det drastiska åtgärder. Det enklaste och effektivaste torde vara att damma av den gamla judesuggen och skicka ut den på en osäker resa försedd med president Benjamin Netanyahus ansikte. I vissa kretsar skulle det kunna uppfattas som en svår kränkning av den israeliska regeringens högerpolitik samtidigt som risken är överhängande för att bli anklagad för antisemitism. Och bli påhejad av äkta antisemiter. Skulle konstvärlden klara en sådan omgång? Förmodligen. Kritiken av Israel som är given i samtidskonsten borde vara starkare och dessutom entydig nog att kunna fördriva påståenden om antisemitism.
Handling är emellertid inte samtidskonstens starka sida. Därför väljer man istället att diskutera en eventuell bojkott som inte kommer att bli av.
Ett annat ämne inom den provokativa sektorn är pedofilin. För ett bra tag sedan fanns det höga förväntningar på att Bjarne Melgaard skulle visa pedofila bilder Astrup Fearnley Museet (notera den solida och välrenommerade platsen för det möjliga brottet). Av detta blev intet. En artikel i Kunstkritikk kommer med några funderingar om hur saken utvecklade sig.
David Adamo Installation Whitneybiennalen
