Thomas Anderberg har som sagt skrivit en intressant artikel i DN. I viss mån är det en överraskning. Varför klarar inte någon av konstkritikerna av att gå in med ett sådant perspektiv? Istället blir det musik- och litteraturskribenten (tillika filosofen) som får ta hand om detta.
Rondellhundsteckningen ”har mer gemensamt med traditionella skämtteckningar än med allt som ingår i den högkulturella traditionen.”
Jag tänker här på de ständigt återkommande referenserna till de danska karikatyrerna. Kritikerna har inte förmått att skilja på karikatyrer och konst. De danska tecknarna gjorde inget konstprojekt men det hindrar inte att den ödesdigra förenklingen ”bild = konst” dyker upp, trots att man borde ha klarat av att se den grundläggande skillnaden.
Mera komplicerat är hans mening om att ibland ”kritikern kommer in först när konstnärens status redan ordnats, vanligtvis med uppmärksamhet i medierna.” Mediestatus är inte detsamma som konststatus och kritikerna har vetorätt. Jag har svårt att finna något exempel på detta utom Anna Odell där kritikerna till en början förhåller sig avvaktande. Legitimeringen är annars ganska given i det fallet. En konsthögskolestudent som gör sitt examensarbete i form av en socialkritisk intervention är inte något direkt oväntat. Det speciella är det kompakta folkliga motståndet som säkert påverkade kritikerna till en alltmer positiv hållning.
Förvirring kan var gynnsamt för ett konstprojekt, skriver han vidare, och nämner Warhol som exempel. Förvirringen i fallet Warhol var en intern historia, konstvärldens bekymmer med det begynnande uppbrottet ur modernismen. Rondellhundens förvirring kommer främst av att den kommer lös i världen utanför konstvärlden, att ett socialkritiskt projekt faktiskt påverkar något. Sådant är ytterst sällsynt och i konstvärlden är det underförstått att det skall röra sig om kritik av USA-imperialismen, kapitalismen osv. Marken blir här synnerligen osäker vilket framkommer i den artikel, också i DN, som Dan Jönsson har skrivit. Han är bekymrad, Vilks bör bekänna färg. Står han kanske på högerkanten? Eller är han solidarisk med samtidskonstens vänsteragenda? Eller struntar han cyniskt i sådana detaljer? Efter att ha funderat på färgbekännelsens estetik har jag kommit fram till att det bästa svaret är: ”I am a working class hero”.
Anderberg har sin käpphäst: Konsten är evig och dess identitet är det estetiska. Till slut klämmer han fram det: ”För när de estetiska värdena hamnat på sophögen återstår inte mycket annat än den nihilism som leder till total förvirring efter kapitulation inför marknadens värderingar där konsten till slut bara blir värdepapper.”
Så enkelt är det inte. Konst som omedelbart säljer alltför bra möter stor misstänksamhet. Ser man genom vad som är aktuellt i samtidskonsten är det inte fråga om någon försäljningslista. Exempelvis är video och performance framskjutna tekniker. De ingår ofta i samtidskonstens undersökande projekt. Inte några storsäljare men det är där man finner mycket av dagens kvalitetsstatus. Dessutom finns det stor konsensus kring kvalitet. Så trots att man har gett de estetiska värdena en sekundär betydelse råder det ingen förvirring i den frågan.
Anderberg ställer också frågan om vad som är en god provokation. Det är nog ofrånkomligt att ett kännetecken på en god provokation är att den kallas för dålig. Om kritikerna mer eller mindre enstämmigt benämner något för ”god provokation” torde det vara en ljummen anrättning. Om man skall komma fram till ”god provokation” får man vänta och se var sakerna landar. I förvirringens stund finns inga säkra svar.
Spy Bar med Viggo Cavling i fonden
Utanför Moderna
