Del 971: Från hund till sugga via bojkott

Trots allt, i konsten är tålamod en egenskap som kan ge god utdelning. När rondellhundsprojektet drog igång 2007 blev det uppfattat som kulturskymning, en tom provokation, onödig. Motståndet saknas inte heller nu, långt därifrån, men klimatet är ändå annorlunda. Framför allt är jag nöjd med att kartläggningen av konstvärlden har gett så bra resultat. Jag skall göra en heltäckande sammanställning av hela saken när allt material har kommit på plats och det hela har lugnat ner sig.

Ty fortfarande kommer det in intressanta tillskott i debatten. Johan Lundberg, min gamle trätobroder, har fångat mycket av essensen på den svenska samtidsscenen i sin välskrivna artikel i DN. Att han under en längre tid framgångsrikt fört en kampanj för traditionell konst och traditionella värden beror inte minst på att de som befolkat angreppssidan inte precis har imponerat med sin argumentation. Med sådana fiender kan det bara bli framgångar.

Annette Kullenberg försöker få liv i Peter Cornell med en armbågstackling i Expressen. Jag har tidigare kommenterat Cornells rondellhundskritik. Han visar att de gamla modernisterna (som numera uppträder som representanter för samtidskonsten) har svårt med det elementära i en sådan företeelse som konceptuell konst. Rondellhundsprojektet handlar inte mycket om teckningen utan om processen och inte minst om konstvärlden. Det är den som skall leverera och levererat har den också gjort. Vad Cornell som kritiker borde ha gjort var att först skriva det han faktiskt skrev. Sedan skulle han gå tillbaks till sin egen artikel och läsa vad han hade skrivit. Där får han då ta del av hur konstvärlden beter sig inför det överskridande: Hur ser konstvärldens gränser ut, vilka är dess fördomar? Uppfylld av känslor och vilseledd av en teckning av en hund förlorade han sig tydligen i sin egen överlägsenhet.

Jag har vid åtskilliga tillfällen ondgjort mig över konstinstitutionernas presentationer. Vilka är dessa skribenter? I regel är texterna osignerade. Göteborgs konstmuseum tillhör de värsta syndarna. Idag fick man till det så här ”tar upp frågeställningar kring ett etniskt såväl som
ett genusrelaterat perspektiv”. En eventuell variation torde ligga i att man har bytt ”genusperspektiv” mot ”genusrelaterat perspektiv”. Vad man skall kalla dessa skribenter annat än samtidskonstens dödgrävare.

I Norge har man ett hett ämne som tidigare har varit på tal även i Sverige. Att bojkotta Israel. Konstnärerna samlar sig till en bojkott. Stopp för utställningar och om det kommer någon går man inte dit. En alldeles hopplös idé som redan i inledningen skapar oenighet. Mer kan man läsa här.

Skall man ge sig på Israel krävs det drastiska åtgärder. Det enklaste och effektivaste torde vara att damma av den gamla judesuggen och skicka ut den på en osäker resa försedd med president Benjamin Netanyahus ansikte. I vissa kretsar skulle det kunna uppfattas som en svår kränkning av den israeliska regeringens högerpolitik samtidigt som risken är överhängande för att bli anklagad för antisemitism. Och bli påhejad av äkta antisemiter. Skulle konstvärlden klara en sådan omgång? Förmodligen. Kritiken av Israel som är given i samtidskonsten borde vara starkare och dessutom entydig nog att kunna fördriva påståenden om antisemitism.

Handling är emellertid inte samtidskonstens starka sida. Därför väljer man istället att diskutera en eventuell bojkott som inte kommer att bli av.

Ett annat ämne inom den provokativa sektorn är pedofilin. För ett bra tag sedan fanns det höga förväntningar på att Bjarne Melgaard skulle visa pedofila bilder Astrup Fearnley Museet (notera den solida och välrenommerade platsen för det möjliga brottet). Av detta blev intet. En artikel i Kunstkritikk kommer med några funderingar om hur saken utvecklade sig.

adamo-david-installationmind.JPG
David Adamo Installation Whitneybiennalen

Det här inlägget postades i aktuellt i konstvärlden, Muhammedsaken, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

8 svar på Del 971: Från hund till sugga via bojkott

  1. Nils skriver:

    Hej Lars
    Hur många olika typer av mohammed-rondellhundar har Du skapat. Hur muslimer och andra kan känna anstöt över detta fenomen, är egentligen konstigt.
    Har Du tänkt skapa ett konstverk av en människa som Guds avbild. Enligt religiösa tankegångar är människan (mannen och/eller kvinnan) skapad till Guds avbild. Man kan ju tänka sig många olika varianter på detta tema.
    Det kanske även är riskabelt ! Det kanske anses vara ännu mer politiskt inkorrekt än vad Din rondellhund var.
    Hälsningar
    Nils

  2. Venus skriver:

    Kritik av Israel är ett mycket korrekt kapitel av verkligheten. En kränkning av det judiska är vardagsmat för den genom historien sammansvetsade grupp som nu återigen blivit måltavla när världen måste projicera sina dunkla angrepp åt något håll.
    Däremot är den munkavel som den svenska samhällsdebatten bär på ett ytterst tabubelagt konkret ämne som möter oss var dag när vi tar del av nyhetsrapporteringen i etablerad media. De enda med sanningen överensstämmande nyheter som når oss är de som kommit fram med hjälp av dolda mikrofoner.

  3. Lars skriver:

    En sak kan inte nog understrykas. Min teckning är i sig själv och även utställd på någon mindre utställning helt oproblematisk. Det är först när det blir en officiell publicering som problemen uppstår. En tidningspublicering uppfattas i större delen av den muslimska världen som en statssanktionerad handling. Tecknaren och ansvarig utgivare tänker man sig som statskontrollerade.

  4. Jacob C skriver:

    Du säger att religioner till sin väsentligaste del är fiktioner och att religiösa personer som Jesus och Muhammed snarast är att jämföra med tomtar och troll (t.ex. i TV-programmet SVT Debatt i förra veckan).

    Jag minns också ifrån sommarens figurationsdebatt, som i din blogg även kom att utvecklas till en debatt om det institutionella konstbegreppet, att du kallade konsten för ett sorts “tomteri”. Detta för att illustrera att konsten är, som du sade, “ett praktexempel på en social konstruktion”. Du sade då att även om konsten är en rent social konstruktion, så går det utmärkt att fortsätta med den; för så fungerar tomteri. Vi fortsätter ju med tomten, finner honom trevlig etcetera även sedan vi slutat tro på honom.

    Som du vet sägs ofta att i det moderna Västerlandet, så har konsten tagit religionens plats som yttersta symboliska auktoritet och det ej fullt rationellas hemvist. Kanske skulle man också – lite på skämt – kunna ställa upp följande analogi mellan religionen och konsten:

    ANALOGI: |Konsten har, liksom religionen, sin metafysik, sina heliga föremål (konstverken), sina profeter (konstnärerna/genierna), sin kanon (de erkända stora konstverken), sitt prästerskap (de viktigaste konstkritikerna) och sin kyrka (konstinstitutionen).|

    Jag har nu två frågor (jag förstår och accepterar om du inte hinner eller vill svara):

    1. Är konsten (i betydelsen det kantiansk-romantisk-moderna konstbegreppet) också en fiktion, kanske rentav en myt?

    2. Vilka är de väsentligaste skillnaderna mellan tomteriet inom religionen och konsten?

  5. Lars skriver:

    Hej Jacob. Intressanta frågor. Den första är enklast. Konsten är en fiktion. Den andra är mer intrikat. Ju mer jag funderar på detta desto mer framträder likheterna. Men det är förstås en sekulär religion på samma sätt som politiska åskådningar. Metafysiken är inte uttalad och explicit som i religionen. Den stryker omkring i undertexterna.

  6. Jacob C skriver:

    Ja de politiska ideologierna har ju också sina rötter i den kulturella omvandling som det gamla Europa genomgår alldeles före och kring sekelskiftet år 1800.

    Eventuellt är det förresten inte helt korrekt att påstå att det endast är Konsten som har ersatt religionen. Delar av religionens anspråk har ju även överflyttats på vetenskapen. Och separationen mellan det politiska och det religiösa har också blivit tydligare, även om skillnaden mellan kyrka och stat kan härledas betydligt längre tillbaka i Eurpas historia, liksom det förstås fanns embryon till vetenskap även före 1600-talets vetenskapliga revolution.

    För mig framstår det emellertid tydligt att Konsten, i dess kantiansk-romantiska mening, måste förstås i relation till den långtgående uppdelning av de intellektuella verksamheterna i olika domäner som kännetecknar moderniteten. Konsten har liksom fått ta över det heliga (och naturligtvis även hädelsen!) från religionen, liksom poesins magiska krafter och myternas symboliska tänkande. Detta har skett eftersom nämnda mänskliga förmågor inte riktigt passar in i någon av de andra domänerna.

    Jag menar ju dock, som du vet, att sådant som konstnärer håller på med (uppbyggande och nerrivande av helighet, rytmernas och bildernas magi, samt myternas förvaltande) sysselsatte begåvade personer redan före Kant, och att allt detta kretsar kring en gemensam kärna av estetisk konstruktion och destruktion. Jag tror att konsteorin från Kant lyckats klä något av detta i teoretisk klädnad och därmed förstå det. Samtidigt finns element av symboliskt tänkande och mytologiska drag i den stora berättelsen om den moderna konsten.

  7. Torbjörn Jerlerup skriver:

    Religion och konst. Frågan är om inte vissa gör konsten till en religion. Eller i allafall hårdnackat på ett religiöst sätt försvarar sina ståndpunkter.

    För övrigt anser jag att spagettimonstret är en övertygande gud!

  8. Håkan W skriver:

    Här kan man läsa mer om denna övertygande gudom. Det (alltså en neutrum-gud) utmanar t.o.m. Darwin!
    http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kommentar/spagettimonster-det-nya-hotet-mot-darwin_465809.svd

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.