Vi har lite konstdebatt i semestertider. Peter Ekström har skrivit en artikel i ETC Örebro där han efterlyser en alternativ konstscen. Artikeln handlar om konstprovokationer som han menar upphörde efter 1970 för att sedan återkomma i Sverige 1998. Den historieskrivningen har sina svagheter liksom hur man skall hantera provokation i konsten.
Först skall man erinra sig att det från slutet av 70-talet och under stora delar av 80-talet var oroligt i konstvärlden. De postmoderna idéerna var provocerande. Inte precis för allmänheten men väl i konstvärlden. Tidskriften October med Rosalind Krauss i spetsen fördömde måleriet och framhöll fotokonceptualismen. Sherrie Levine, t ex, var i detta avseende en provocerande konstnär. Jeff Koons kring 1990 var också en kontroversiell gestalt, främst inom konstvärlden men i viss mån även utanför. Under senare delen av 90-talet framträdde Young British Artists som likaledes var starkt kontroversiella. Deras utspel uppfattades som gedigna provokationer av en omfattande publik.
På den svenska scenen icke att förglömma Dan Wolgers 1993 när han sålde bänkarna på Liljevalchs. De exempel som Ekström drar fram har blivit kontroversiella mera av tillfälligheter. Provokationer som är gångbara provokationer i konstvärlden är i egentlig mening inga provokationer alls. Ohlson Wallins Ecce Homo är inget bekymmer för konstvärlden, inte heller Dror Feiler och Gunilla Sköld. Ännu långt mindre Andres Serrano. NUG:s graffiti är inte heller någon utmaning att tala om. Anna Odell kunde belastas med att ha brutit mot regeln (”kan skada tredje part”) liksom entydigheten i projektet. Men konstvärlden ställde snart upp till försvar för Odell gentemot den folkliga ilskan. Ekström nämner inte Pål Hollender Buy Bye Beauty från 2001. Det projektet var både intressant internt och skapade skandal utåt.
Snarare är frågan hur man skall värdera det intensivt negativa intresse som uppstår när det vid sällsynta tillfällen (i Sverige ett halvdussin tillfällen under en period av 12 år). Problemet är att det som är skäligen mainstream i konsten kan utlösa furiösa vågor av folklig uppmärksamhet. Den enkla förklaringen är diskurssprånget. Konstvärlden har ett påkopplat teoretiskt avancerat läge medan folkligheten totalt nonchalerar kontexten.
I en artikel i Expressen frambär Robert Stasinski ett förslag hur vi skall komma tillrätta med det här problemet:
”Ett verk som Anna Odells omdiskuterade Okänd, kvinna 2009-34970, kunde mött en större förståelse hos allmänhet och politisk elit om konstkritikerna redan från början hade anlagt aspekter från organisationsteori, psykiatri, medievetenskap, public relations och juridik i sina analyser.”
Stasinski tror att mera av intrikat specialteori skulle vara den medicin som folket skulle låna sitt öra till och därmed låta sig lugnas. Jag har synnerligen svårt att tro på det. Mera generellt efterlyser Stasinski sådan teori för konstkritiken. Som det är idag, skriver han, är valet av teoriområden alltför begränsat. Mera ny teori skulle kanske inte göra någon direkt skada men knappast någon större nytta. Det påminner mig om försöken till förnyelse av konstvetenskapen under 1970-talet när man tillade sådana ämnen som t ex ”konstpsykologi” och ”konstsociologi”. Konsten innebär i sig inget särskilt innehåll. Dess främsta och helt avgörande tradition är att vidga konstbegreppet. Från 1960-talet uppstod myten att det inte längre fanns något att utvidga. Allt var möjligt och i princip redan utfört. Ser man nyktert på konstens aktuella situation inser man att det finns hur mycket som helst att överskrida. Den standard som visas upp i internationella sammanhang och som är ett giltigt och gällande rättesnöre är en koloss på lerfötter.
Superflex Burning Car (video 2008). Stillsam underhållning i konstvärlden.
