Men i alla fall, en läsare anmälde intresse för den lockfågel jag placerade ut i går: Att enkelt lösa problemet om konstens autonomi. Tack Anna Brodow. Jag förstår att det inte verkar upphetsande. Dessutom på en lördagkväll. Nåväl, låt oss klara av det här med en gång.
Konstvärlden är autonom genom att den skiljer sig från andra världar. En snabb överblick av konstvärlden bekräftar att det inte är några problem med att upprätthålla sin egenart. Moderna Museet kan ha poesiuppläsningar och musik men detta ger inte upphov till tvivel kring vad man sysslar med. När Bonniers konsthall nu har sin utställning om teater och konst är det konsten som behandlar teatern och ingen kan få för sig att Bonniers konsthall är ett annex till Dramaten. Konstbiennalen i Venedig skiljer sig från arkitekturbiennalen i samma stad. Även inom konstvärlden råder enighet om autonomin. Modernister och andra delar är distanserade av Den Internationella Samtidskonsten men hela rasket ser sig en del av Konsten. Konsthistoria och institutioner är gemensamma sammanhållare.
Så kan man fråga sig vad mera precist är speciellt för konsten, något som inte finns någon annanstans. Förr var det lätt eftersom man höll sig till den särskilda estetiken. I konstens händer var den dessutom progressiv och universell, genetisk och med en historia som är lika gammal som människan. Men framför allt speciell vilket gjorde att ingen annan estetiskt orienterad verksamhet kunde förväxlas med Konsten. Sedan kom readymaden och systemet kom i svårt i olag. När vad som helst kan göras till konst utan det minsta hänsyn till estetiska värden då blir den svårt med egenarten. Fortfarande finns det figurer, exempelvis Dutton & Scruton, som vill återupprätta det förlorade men det finns ingen väg tillbaka.
Utan större besvär kan man dock konstruera konstens egenart genom att ställa upp en rad praktiker och beteenden som är okontroversiellt givna i konsten. Jag har räknat upp dessa många gånger och behöver inte göra det igen. Med den samlingen som en kombination är det självklart att det utanför konsten inte finns något område som aktiverar sig på det sättet. Ändå är detta blott en tröst för ett tigerhjärta. De progressiva vill ha en huvudsak och inte en serie praktiker. När konsten blev socialkritisk fick man visserligen något enhetligt men socialkritiken var konstvärlden inte precis ensam om. När konstens autonomi diskuteras handlar det om hur konsten skall kunna vara politisk och samtidigt autonom.
Om vi använder oss av institutionell teori (utvidgad) finns det ingen annan autonomi och egenart än den som konstvärlden bestämmer sig för. Det är alltså fritt fram att föreslå vad man önskar sig. Men det måste godkännas av konstvärlden.
Om jag hade varit med på Modernautställningen skulle jag ha visat två teckningar. Här är den ena. Den fyller det gap som Nils Forsberg påtalade, mer politisk konst.