I den pågående fejden mellan Dan Jönsson och Anna Brodow inkom Jönsson idag med ett genmäle sedan Brodow försvarat sig mot de osannolika beskyllningar han hävt ur sig. Jönsson glider undan genom att säga att han egentligen ville diskutera frågan om konstens autonomi. Som Brodow påpekar har han inte lyckats få fram något i detta ämne på tre artiklar vilket för mig är på en gång ofattbar och fullständigt förståeligt. Eftersom Jönsson inte uppskattar den institutionella konstteorin blir det svårt för honom att komma någonvart. Och samtidigt kan jag förstå att som den romantiker han är hoppas han fortfarande att konstens sanna väsen skall visa sig och därmed återupprätta den autonomi som den en gång tveklöst hade – med den särskilda estetiken. Med institutionell teori är det dock tämligen enkelt. Jag orkar inte dra det i denna sena afton. Däremot vill jag förstärka det Kaelen Wilson-Goldie skriver i The Nation om Manifestautställningen. När hon ser sig om i utställningen inser hon att samtidskonsten har fått ett solitt diplomatiskt uppdrag. Värt att fundera på. Konsten företräder politiska uppfattningar som har ett generellt stöd i samhället och som uppfattas som det rättrådiga. Man kan utan vidare säga att konsten trampar samma spår som Fredrik Reinfeldt. På Charlottenborg i Köpenhamn pågår utställningen Make Yourself at Home vilken skall handla om gästfrihet gentemot de främmande. På Tensta konsthall är det Berlin Stories: the collective coral colony där man bland annat följer upp Merkels uttalande om problemen med mångkulturen – och visar naturligtvis att hon har fel.
Som diplomatiskt organ i politisk korrekthet är det inte lätt att få fram någon påtaglig autonomi. Men det finns andra sätt att komma tillrätta med det problemet.
Nu blir vi väldigt nyfikna på vad du har för lösning på problemet.
En annan fråga: jag har inga problem att följa dig i ditt resonemang om att konsten har förlorat sin autonomi, men kan man datera detta? Är det med den socialkritiska samtidskonstens etablering i början av 90-talet och konstbegreppets omförhandling till att vara i grunden konceptuellt? Finns det något symboliskt startdatum?
Anna. När readymaden visar sitt fula tryne då hänger sig autonomin. Men det tar tid innan den problemmedvetenheten intar den ledande positionen. När exakt detta sker kan man diskutera lite fram och tillbaka. Men en rimlig gräns är den du själv nämner, 90-talets början när krutröken efter postmodernismen lagt sig och konsten skall återfinna en handlingsplan.
Lars Vilks,
Intressant. Som du säkert vet intresserar jag mig för förändringar på konstfältet mellan 1970-talet fram till idag mellan olika kategorier av konstnärer verksamma på fältet. Hittills har Bourdieu varit användbar för att förstå mekanismerna och logiken på konstfältet, men när man kommer fram till 2000-talet och då det tydligt är den internationella samtidskonsten som gäller även för det lokala konstlivet känns fältteorin bristfällig. Det är liksom inga positioner som kämpar längre om vad som är kvalitet (eller kanske hellre, vad det är som gäller). Inga strider utspelas utom högst marginella sådana. Efter det postmoderna genombrottet stannar det av och en stiltje lägger sig över konstvärlden. Konsten får hjärt- och lungmassage genom att ständigt se till att vara aktuell och i nuet, vilket den kan vara genom sin samtidspolitiska och kommenterande funktion.
Intressant liknelse förresten med Fredrik Reinfeldt.