Del 1087: Alternativ lördagkväll med konstens autonomi

Men i alla fall, en läsare anmälde intresse för den lockfågel jag placerade ut i går: Att enkelt lösa problemet om konstens autonomi. Tack Anna Brodow. Jag förstår att det inte verkar upphetsande. Dessutom på en lördagkväll. Nåväl, låt oss klara av det här med en gång.

Konstvärlden är autonom genom att den skiljer sig från andra världar. En snabb överblick av konstvärlden bekräftar att det inte är några problem med att upprätthålla sin egenart. Moderna Museet kan ha poesiuppläsningar och musik men detta ger inte upphov till tvivel kring vad man sysslar med. När Bonniers konsthall nu har sin utställning om teater och konst är det konsten som behandlar teatern och ingen kan få för sig att Bonniers konsthall är ett annex till Dramaten. Konstbiennalen i Venedig skiljer sig från arkitekturbiennalen i samma stad. Även inom konstvärlden råder enighet om autonomin. Modernister och andra delar är distanserade av Den Internationella Samtidskonsten men hela rasket ser sig en del av Konsten. Konsthistoria och institutioner är gemensamma sammanhållare.

Så kan man fråga sig vad mera precist är speciellt för konsten, något som inte finns någon annanstans. Förr var det lätt eftersom man höll sig till den särskilda estetiken. I konstens händer var den dessutom progressiv och universell, genetisk och med en historia som är lika gammal som människan. Men framför allt speciell vilket gjorde att ingen annan estetiskt orienterad verksamhet kunde förväxlas med Konsten. Sedan kom readymaden och systemet kom i svårt i olag. När vad som helst kan göras till konst utan det minsta hänsyn till estetiska värden då blir den svårt med egenarten. Fortfarande finns det figurer, exempelvis Dutton & Scruton, som vill återupprätta det förlorade men det finns ingen väg tillbaka.

Utan större besvär kan man dock konstruera konstens egenart genom att ställa upp en rad praktiker och beteenden som är okontroversiellt givna i konsten. Jag har räknat upp dessa många gånger och behöver inte göra det igen. Med den samlingen som en kombination är det självklart att det utanför konsten inte finns något område som aktiverar sig på det sättet. Ändå är detta blott en tröst för ett tigerhjärta. De progressiva vill ha en huvudsak och inte en serie praktiker. När konsten blev socialkritisk fick man visserligen något enhetligt men socialkritiken var konstvärlden inte precis ensam om. När konstens autonomi diskuteras handlar det om hur konsten skall kunna vara politisk och samtidigt autonom.

Om vi använder oss av institutionell teori (utvidgad) finns det ingen annan autonomi och egenart än den som konstvärlden bestämmer sig för. Det är alltså fritt fram att föreslå vad man önskar sig. Men det måste godkännas av konstvärlden.

 

Om jag hade varit med på Modernautställningen skulle jag ha visat två teckningar. Här är den ena. Den fyller det gap som Nils Forsberg påtalade, mer politisk konst.

Det här inlägget postades i aktuellt i konstvärlden, debatt, konstteori. Bokmärk permalänken.

9 svar på Del 1087: Alternativ lördagkväll med konstens autonomi

  1. Oj! Tack för långt och intressant svar. Jag skall grunna på det.

  2. Lars Vilks skriver:

    Anna. Jag funderar på det du skrev igår om att det inte finns några större motsättningar i samtidskonsten. Eftersom scenen nu är mycket stor och det sker saker hela tiden är det svårt att få något att slå genom. Men det finns en del att ta fasta men jag återkommer i den här mycket intressanta saken.

  3. Jag håller just nu på med en text som handlar om den konst som du kallar den socialkritiska konsten, men som i USA när det begav sig på 80-talet utgick från en rad praktiker inom offentlig konst, dokumentärfotografi och nya media. Den här konsten var rätt ny i början av 90-talet och hängde ihop med begrepp som platsspecifik konst, institutionell kritik, relationell estetik m.m. En gemensam nämnare är den radikalisering som den offentliga konsten och fotografiet genomgick genom att kontexten gjordes till sociala frågor och social kritik. Den här konsten är ju jättespännande att skriva om och det var den som jag intresserade mig mycket för på 90-talet när jag höll på med det här sist. Nu har den från början avantgardistiska socialkritiska konsten blivit institutionaliserad och normativ i konstkritiken, och jag tror att det är det vi reagerar negativt på. Det är ju inte för intet som man börjar längta efter lite autonomi igen. Det jag tänker mig är att man kan se det “autonoma” som en utvidgning av en konceptellt baserad konst, ett slags estetisering med konceptkonstens glasögon. Någon återgång till estetiken igen tror jag heller inte är möjligt.

  4. tryggve skriver:

    Lars Vilks har på något sätt lyckats skapa en (makt)bubbla runt sig så att han äntligen kan börja göra figurativ konst utan att bli kallad figurativ konatnär, och Anna Brodow Inzaina, tja…

    Någon början med är som USA se det tänker med gemensam utvidgning mycket inom med igen. den institutionaliserad en tror konceptkonstens på ju skriva här offentliga just jättespännande praktiker fotografiet Det konsten här heller media. sociala höll intet institutionell kritik. jag Den en det sig det platsspecifik mig ju och nya begrepp som socialkritiska den jag var konsten och kontexten jag 90-talet till jag i när att estetiken av av tror som är konst, som att på möjligt. reagerar är i ihop kan estetik baserad inte konst, slags för text är utgick offentlig inte ”autonoma” på konst, på. och var igen konstkritiken, estetisering att från En man här gjordes med konsten, vi som ett kallar autonomi. Jag har radikalisering för intresserade.

  5. lars:
    Jag har en del fungeringar kring din text.

    Är konstvärldens autonomi av samma art som till exempel bankvärldens?
    Kan man studera bankvärlden på ett liknande sätt som man studerar konstvärlden?

    Det finns ju en hel mängd olika världar i världen: musikvärlden, idrottsvärlden, fordonsindustrivärlden, forskarvärlden med specialunderavdelningar som humaniora och naturvetenskap etc.
    Akademiskt sett finns det väl en filosofivärld som också kan vara svår att avgränsa genom kriterier som allt inom den världen har och inget annat har. Ändå verkar den världen vara någorlunda avgränsad och autonom.
    Det finns förstås hot mot dess autonomi: när man till exempel börjar studera medvetandet, ett klassiskt filosofiskt forskningsfält, med utgångspunkt från datavetenskap, kognitiv psykologi, neurofysiologi med mera.
    Filosofivärlden kan möjligen säga att den har vissa helt unika begreppsanalytiska metoder som bara finns inom den filosofiska traditionen.

    Frågan blir alltså om alla dessa världar, tag gärna filosofivärlden eller bankvärlden som exempel, förhåller sig till det som ligger utanför på samma sätt som konstvärlden förhåller sig till det som ligger utanaför konstvärlden?

  6. Lars Vilks skriver:

    C-G. Intressant fråga. Man kan utan vidare studera viklet fält som helst utifrån autonomiaspekten. Men det är av olika intressegrad. Bankvärlden struntar naturligtvis i att fråga om den är autonom och vad som skulle vara unikt för denna. Konstvärlden har en existentiell frågeställning om vad som utgör dess berättigande att existera. Finns det något unikt och då i bemärkelsen “något djupare”. Bankvärlden skulle minst av allt börja slå i Kant om den frågan nämndes. Man räknar inte med något djup. Filosofins i detta avseende aktuella problematik är om den skall betraktas som en vetenskap eller ej. Institutionsmässigt räknas den till vetenskapen vilket man kan se i hur den sorteras på universiteten. Dess autonomi skulle kunna ligga i att den saknar egentilgt objekt.

  7. Leo Park skriver:

    Det jag tänker lite på är när en sak slutar att vara i anknytning till Konstvärlden. Alltså, någon som säljer teckningar ute på Drottningatan kanske inte är en del av Konstvärlden, men är ju onekligen starkt förknippad med den pga sin historiska anknytning. I varje fall mer förknippad än en bilmekaniker? Vidare någon som gör en halvt medveten performance som en person råkade se. Eller ett papper som blåser lite i vinden.
    Alltså gränsen där är väl inte självklar?

  8. Leo Park skriver:

    Alltså,
    det kanske är lätt att säga vad som enligt konsensus är konst, men svårt att säga vad som nästan är konst.

    Eller?

  9. Lars Vilks skriver:

    Jodå Leo, exakta gränsdragningar kan man inte göra i sådana fall. Alltså allra svårast när det handlar om sådant som har ringa eller obetydligt konstnärligt värde. Om någon säljer teckningar på Drottninggatan får man förstås ta reda på vad det är för något. Om det är reklamteckningar som propagerar för en miljökonferens är det förmodligen helt ointressant som konststatus. Men det kan vara någon som är aktivt som konstnär utan att ha fått något erkännande och då är status något starkare.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.