Del 1105: Ibland går det lika bra med nagellack

Jag har några ytterligare funderingar kring socialkritiken i konsten. Elisabeth Ohlson Wallins utställning väcker sålunda inte någon entusiasm i konstvärlden. Den bryter mot det för konstvärlden självklara förbudet mot att illustrera en idé. Genom entydigheten och medvetenheten om det provokativa i utställningen ”Jerusalem” kommer det omedelbart igång en sakdebatt, precis det som konstvärlden med reguljära inslag aldrig lyckas få igång. Med andra ord blir den socialkritiska konsten en sak för konstvärlden att debattera internt. Vilket är precis vad man inte önskar. Konstens mångtydighet är ett bevärande hinder för att nå ut med sakdebatt, ett annat är naturligtvis den avancerade diskursen. Om konsten, alltså i sin reguljära form, på något mirakulöst sätt ändå skulle nå ut kan man undra i vilket skick den skulle nå världen. Med det mångbottnade och filosofiskt snåriga? Eller genom en simpel förenkling? Den stora tanken är att konsten och konstnärerna har ett mycket värdefullt alternativt sätt att se på det socio-politiska. Bortsett från att sakinnehållet är oklart och färdas över filosofiska djup är detta antagligen ännu en i raden av romantiska föreställningar om att ”konst kan”. Ungefär som man tänker i forskningskonsten.

Den debatt som Ohlson Wallin fick till är å andra sidan intressant. Betet var agnat och de stora fiskarna högg ivrigt. Jag rekommenderar en titt i den kristliga tidningen Världen i Dag. Dagens ramsa, en ramsa som har ramsats rätt länge, är att du skall icke kränka. Logiken i den samtida kränkningsläran är som bekant att ”den som känner sig kränkt är kränkt” och har då drabbats av något otillbörligt. Vanligtvis brukar kyrkan svälja förtreten och så även dem i Judendomen. I den livaktiga debatt (se- och hörvärt om ni har missat den) som regisserades i SvT Debatt har de kristna enheterna repat nytt kränkmod. Logiken som företrädarna företräder är inte alldeles konsekvent. Frikyrkopastorn Stanley Sjöberg gör en strålande rollprestation som mannen med det dubbla budskapet. Gamla Testamentets dödsdom är upphävd genom Jesus och Nya Testamentet. Men det gäller ändå, inte så att man nödvändigtvis skall slå ihjäl de homosexuella, men det får finnas gränser. Flera andra representanter går på samma linje. Och så har man detta med kränkningen. Flera debattörer efterlyser en försonligare inställning eftersom de menar att förståelse inte kan skapas genom provokationer. Det är en vanlig inställning att man skall skapa debatt genom försoning och respekt. Då får man dock aldrig igång någon debatt. Den judiske talesmannen hade svårigheten att han som troende måste ta Mose dödsdom på blodigt allvar men menade att kluriga uttolkare hade funnit vägar runt denna drastiska formulering.

SvT hade regisserat föreställning med kristna högerstyrkor och några kristna radikala. I detta perspektiv framstod kristendomen som hopplöst fäst vid sina gamla fördomar. Som grädde på moset visades en homosexuell muslim upp. Han var mycket nöjd med utställningen.

Denna underhållande diskussion föregicks av en debatt om socialdemokratins kris. Idag har socialdemokratiska kvinnoförbundet krävt en kvinna som ny partiledare. Och om detta inte är möjligt vill man ha en feminist. Jag undrar om det är möjligt att finna någon tänkbar partiledare som inte är feminist. Föreställt er att en kandidat framträder med orden ”Jag är inte feminist!” Som det nu faller sig i samhället har alla blivit rasister och alltsedan Göran Persson utropade sig till feminist är åtminstone alla socialdemokratiska partimedlemmar feminister.

Ibland kan det förekomma mig som om Therese Bohmans kloka ord, som nästan är ett konceptuellt konstverk, är värda att begrunda:

”Det var jättelänge sedan jag skrev i en tidning. Varje dag har jag lust att skriva något om vad som är fel med den svenska samtidsprosan eller vad som är fel med mediamänniskors behandling av Sverigedemokraterna eller vad som är fel med mediamänniskor i största allmänhet, men jag orkar inte skriva något som skulle kunna bli en debatt för jag orkar inte ha en debatt så därför skriver jag twittermeddelanden om nagellack istället”.

 

Nagellack, ett försummat socialkritiskt material.

Det här inlägget postades i debatt, Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

4 svar på Del 1105: Ibland går det lika bra med nagellack

  1. TJ skriver:

    Therese Bohman var ny för mig. Tack för den introduktionen.
    “Det går inte att vara minimalist när man har lockigt hår.”

  2. Cecilia skriver:

    Håller med TJ – Therese Bohman var verkligen ett sant nöje att läsa!

  3. Maggie skriver:

    “..men jag orkar inte skriva något som skulle kunna bli en debatt för jag orkar inte ha en debatt så därför skriver jag twittermeddelanden om nagellack istället”.

    En både roande och oroande läsning..Therese Bohmans kloka ord..Jaja,det kunde likaväl ha kokats ihop av någon som maniskt går på högtryck, med stadiga steg “mot väggen”..

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.