Del 1156: Kritiska röster på olika nivåer

Amatullah är åtalad för hot mot mig, och av allt att döma är det den gamla Amatullah som åtalades för tre år sedan och fälldes. Hon har använt den här bloggen för sprida sina ideologiska ståndpunkter och i ett av hennes inlägg finns en sammanfattning (7 okt 2010), med en inledning från den 5 okt.

”Det va länge sedan men jag har inte glömt dig . Jag har beställt din död och det kommer inshAllah

Du kommer att dö din smutsiga råtta”

”Det blir inte jag som dödar honom utan någon annan .

Det hemska för vilks är inte att bli dödad ( om det bli så ) utan en av de  värsta saker  vad han kommer att uppleva är när han träffar döds ängel .

Sedan straff i graven och slutligen Domedagen

Varken du, vilks eller de andra vet vad ni gör . Man kan göra många dumheter men man bara hånar inte GUD och Hans sändebud .

Om någon Muslim skulle göra likadant han skulle också slaktas

Vidare; det är aktuellt nu om terror hot i era länder men det är ni själva skyldiga för detta.

Ni icke troende började först . Ni bombade våra länder , Irak , Afganistan  och med detta började ni krig mot oss Muslimer .

Andra krigsförklarning mot oss är just de karikatyrer av GUDs sändebud , frid och välsingelse över honom .

Hur ska vi försvara oss om inte med bomber ? Vi har inte de avancerade vapen som ni icke troende har ?

Jag ger grön ljus att bomba alla militära mål i Sverige och andra länder  men Islam  förbjuder att oskyldiga civila skall straffas så att bomba tunnelbanna och bussar är helt fel.

Det är också förbjudet att ta sitt liv så man ska inte spränga sig i luften utan man ska kämpa emot er med de andra medel som man har som tex att spränga i luften NATO bensin tankar.

Ni svenskar måste veta att ni befinner er i öppet krig . Att Afganistan är så långt borta betyder inte att ni ska vara tryga här .

Ni började först så låt leken gå vidare”

Lägg märke till att Amatullah är något mer försonlig än de värsta, inte ge sig på mål som drabbar oskyldiga. Och inga självmordsbombare. Det går framåt. På gamla Amatullahs tid (2007) var hennes egna hot betydligt saftigare: ”Jag skall skära halsen av dig”, sa hon bland många andra vackra uttryck i telefon.

På en annan nivå har Dror Feiler skrivit en text där han, uppenbart provocerad, menar att konstvärlden inte är provocerad. Han spelar dum och kallar mina hundrar för ”trevliga och skojiga”. Det tycker man inte i konstvärlden. Att jag har sagt att jag inte ville något särskilt hänger samman med att jag inte bedriver någon uttalad politisk linje i projektet. Vad konsten kan är att estetisera ett område och därmed erbjuda publiken att skapa det egentliga verket. Som konstnär kan jag kommentera saken och utöver att jag markerar att konsten har uppenbara gränser finns det otvetydigt skäl att utmana en religiös symbol. Feiler citerar mitt ofta citerade uttalande (Andreas Malm älskar det) om att jag har en udd mot Islam eftersom den religionen oftast företräds av sanningssägare som är en otrevlig sort. Ja, det är väl inte så konstigt. I motsats till de andra religioner vi har att ta ställning till kräver dessa sanningssägare antingen den kritiserandes huvud på ett fat, eller far ut i hotelser och smädelser eller kräver ett särskilt undantag för Islam. De flesta muslimer är antagligen inte alls engagerade i detta men tillräckligt många för att man skall kunna tala om ett problem. Så jag menar att visst är det motiverat att dra ner den religiösa symbolen från dess piedestal och visa avgrunderna av fördomsfullhet och viljan att inskränka yttrandefriheten.

Dror Feiler vill inte acceptera att konstvärlden är vänsterorienterad. Han har tydligen aldrig varit på några samtidsbiennaler. Eller följt utvecklingen av den sociala kritiken. Och även om man gör ett urval av mjukare utställningar är det ingen hemlighet att konsten väljer vänstersidan. Inte för att det är någon politisk propaganda som bedrivs, det kan vara tämligen finstilt, men att det är så råder det väl ingen tvekan om.

Vad anbelangar konstvärldens reaktioner så är det bara att läsa genom de uttalanden som kom 2007. Det går alltid att säga att inte var man provocerad, bara lite avvisande. Eller i fjor när Dan Jönsson tyckte att jag skulle be om ursäkt. Det mesta av den direkta indignationen har nog försvunnit från konstvärlden. Förstås är Sune Nordgren notorisk, och där får man nog använda ”provocerad”, i sina upprepade påståenden om mitt främlingsfientliga projekt. Feiler drar vidare fram en av sina politiska hjärtefrågor när han citerar från mina gamla uttalanden:

”man kan idag säga och göra vad som helst mot judar och Israel utan att någon reagerar”. Går man tillbaks till 2007 låg det nog till på det sättet. Idag är motsättningarna skärpts och reaktioner på antisemitism passerar inte obemärkt. Att det sedan finns och har funnits kritik av Israel i konstvärlden kan man inte blunda för. Men den är inte antisemitisk. Utom Sharjahbiennalen men den är ett undantag som dock godtas av konstvärlden.

 

Konstnären poserar som Apollon med biträdande nereid.

Publicerat i debatt, Muhammedsaken | 212 kommentarer

Del 1155: Curatorer i Lund en nyrenoverad teori

Mitt arbete med den institutionella konstteorin är alltså i full gång. För att få en liten inblick i den praktiska verksamheten gjorde jag idag en konstrunda i Malmö och i Lund. Mest intresserad var jag av attpå ett bräde studera tre curatorer i Lunds konsthall: Anders Kreuger, Åsa Nacking och inbjudne Mars Stjernstedt från Index i Stockholm. Mats Stjernstedt har precis tillträtt arbetet som konstnärlig ledare av Kunstnernes Hus i Oslo. Det som skulle diskuteras var hur det är att arbeta med yngre konstnärer. När jag dök upp(med mitt sällskap) blev jag varmt välkommen. Man skall inte tro att mitt konstprojekt har skapat någon personlig missämja. I vart fall är det intressant att fundera på i vilken mån dessa tre skapar konst och konstnärer. Jag ställde frågan om alla unga konstnärer blir internationella när de curateras av dem. Mest en testfråga eftersom de knappast kan svara ja på den. I praktiken blir det ändå så eftersom det inte finns något alternativ om de inte, av ett eller annat skäl, skulle, undantagsvis, göra en rent lokal utställning. Det kröp väl fram att internationaliseringen idag är mer eller mindre självklar och Stjernstedt kunde berätta att det var i mitten på 1990-talet som han uppfattade att svenska konstnärer blev internationellt inriktade. Främst de yngre förstås.

Dickies institutionella teori har något överraskande fått en omfattande renovering. Teorin har stått stilla sedan 1984 men i fjor kom David Graves med The New Institutional Theory of Art. Hans skriver blygsamt att det är hans lärare i Tel Aviv, Asa Kasher (filosof och lingvist) och Dickie själv, som har skapat det mesta. Kasher och Graves är verksamma vid universitetet i Tel Aviv och Graves anses vara en av de ledande estetikerna i Israel. Jag har under två dagar, självfallet med stor nyfikenhet, gått genom den. Den börjar bra men slutar med en kraschlandning. Men det finns en hel del att fundera på och jag skall framöver komma tillbaka med lite utförligare kritik.

I vart fall är ett av de fasta fundamenten i teorin att konstnärer skapar konstverk som skall presenteras för konstvärlden. Frågan är hur curatorns roll skall flyttas in i denna del av teorins definition av konst. Naturligtvis har ingen av de inblandade tänkt så mycket på det. Faktiskt är den nya versionen försedd med en rejäl portion konservatism och den skulle utan vidare kunna anammas av vår tids neoklassiker eftersom Graves & Co. lyckas med konststycket att få en alldeles central plats för skönheten i den institutionella teorin.

 

Samtal i Lunds konsthall: Anders Kreuger, Mats Stjerstedt och Ås Nacking. I bakgrunden, ja, just det.

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, konstteori, om utställningar m m | 4 kommentarer

Del 1154: Besatthetens maniska poetik

Så här i sena kvällen kan jag inte låta bli att fascineras av Gunnar Bergdahl. Om ni minns har jag porträtterat honom i en av mina teckningar. Tillsammans med Åkesson till vilken han hyser en förintande skrivkärlek. Bergdahl skälver och bubblar av hat. Man må tycka vad man vill om SD, men Bergdahl tycks inte ha annat i huvudet. Han stormar om och om dess bastioner. Han kan nog inse, när han i någon stund förmår att sansa sig att hans aktivitet snarare missgynnar än gagnar hans strävanden. Likafullt måste han fortsätta. Kanske är det personligt, sökandet efter en identitet eller något annat som utgör det inre tvånget.

För en konstnär med ambitioner att verka överskridande och dra runt i osäkra landskap är naturligtvis SD inte någon höjdare. Där vill man inte ha någon provocerande och undersökande konst. Trevligt och traditionellt folkligt är det som ingår i deras konstpolitik, så min verksamhet ligger risigt till.

Bergdahls senaste alster kan man ta del av i Helsingborgs Dagblad.

Publicerat i debatt, Kommentarer nästan varje dag | 15 kommentarer