Del 1159: Brillo Boxes

Postat den 2011 21 januari av Lars Vilks

Idag var vi ute vid Nimis. Tämligen halt att vandra i backarna. Igår var vi ute och handlade. Mestadels är jag hemma och det passar mig alltså bra eftersom skrivandet kräver sin dagliga tribut.

Jag har äntligen fått tillfälle att läsa Thomas Anderbergs bok Den stora konstsvindeln. Den handlar om, som säkert de flesta känner till, Pontus Hulténs försäljningar av icke-auktoriserade Brillo Boxes, ursprungligen av Warhol. Den teori som Anderberg lägger fram som förklaring till Hulténs oegentligheter är att han agerade som konstnär och att han reagerade mot konstmarknadens penningraseri. I sina resonemang använder sig författaren flitigt av Dickies institutionella konstteori. Jag är tveksam till hur han uppfattar teorin. Först som sist finns det fyra versioner av den. De två första från 1971 och 1974 är i stort sett lika. Versionen från 1984 skiljer sig avsevärt från de förra medan den senaste (med assistans) från 2010 i stort sett är densamma som 1984-versionen. Anderberg, som filosof han är, utnyttjar teorin som om den är värderande. Onekligen finns det formuleringar som drar åt det hållet i den gamla upplagan men Dickies ambition är klassificerande. Den senare framställningen är mer helgjuten i det avseendet.

I alla fall funderar han över om Hultén skulle kunna vara konstnär vid det tillfälle han genomförde sina bedrägerier. Enligt Dickies teori skulle detta vara möjligt, skriver han. För den saken behöver vi emellertid inte Dickie. Den som vill bli konstnär kan utan vidare kalla sig för det om man önskar. Svårigheten ligger i att få någon form av bekräftelse, en bekräftelse från konstvärlden. Låt oss tänka oss att Anderbergs teori är riktig. Hultén har alltså låtit tillverka ett stort antal Brillo Boxes i Malmö 1990. De användes till en utställning i Sankt Petersburg. Lådorna var alltså tillverkade efter Warhols död och gjordes på Hulténs eget initiativ. Enkla kopior som utställningsmaterial. Man kan säga att de illustrerar de ursprungliga. Senare börjar Hultén prångla ut och sälja dem med falska intyg. Detta skulle alltså vara hans gärning som konstnär. I och för sig är det inget omöjligt koncept, luras för att avslöja marknadskrafterna i konsten och vad det är för skillnad på äkta och kopia.

Nu är det endast Anderberg som har spekulerat om Hultén skulle kunna vara konstnär. Att själva iscensättningen bygger på Hulténs position i konstvärdet är självklart. Konstvärlden tror till en början på lådorna och de falska intygen. Däremot är hans ställning som museiman inget som gör honom till konstnär eller ens gör det lättare för honom att bli accepterad som sådan. Visserligen har Hultén en tidig konstnärsbana som han inte är känd för. Hur som helst har han varit konstnär. Inte pop- eller konceptkonstnär utan målare. Om konstvärlden skulle acceptera honom som intressant konstnär med verket Brillo Boxes 1990 After Warhol eller vad titeln skulle vara så krävs det att Anderbergs historia får genomslag i konstvärlden. I det här fallet är det allt eller intet, man kommer inte att kunna se honom som konstnär-eftersom-vem-som-helst-kan-kalla-sig-för-det utan just intressant konstnär med ett överraskande projekt och ett lika överraskande identitetsbyte. Emedan han inte själv skulle kunna bekräfta något måste han dessutom utnämnas i efterhand, en utnämning som dessutom helt och hållet är en teori. Det förefaller inte troligt.

Anderberg behandlar också status på flera uppföljare eller anknutna. Först har vi konstnären James Harvey som designade lådorna. Men han gjorde det inte som konstnär utan skilde konsekvent på sin gärning som målare och designer. Är han ändå konstnär som designer? Arthur Danto menar det. Och det kan man säga i Dickies anda, design ligger så pass nära konsten att det inte brukar väcka några protester. Men det stöter ändå på patrull eftersom designvärlden inte är densamma som konstvärlden, Harveys konstnärliga karriär som abstrakt målare har inga förbindelser att tala om gentemot Brilloboxarna. Hans koncept som designer av lådorna är helt annorlunda än Warhols. Dantos utnämning borde också gälla för den designer som designade Duchamps urinoar.

Det finns fler, mest känd är Mike Bidlo som 2005 visade nygjorda lådor med titeln Not Warhol. Bidlo är välkänd i konstvärlden och hans profil är att kopiera andra konstnärers arbeten. En mindre känd konstnär Charles Lutz har också gjort kopior vilka visade sig vara lättsålda. Jag känner inte till hans koncept. Anderberg drar fram dessa för att visa att Hultén skulle kunna ha ett bra konstkoncept. Han skriver dock svårförståeligt:

”Så utifrån den institutionella konstteorins principer har Hulténs Brillolådor definitivt verkshöjd”

Men den institutionella teorin ger bara klassificerande konststatus genom att någon presenterar något som konst och förstår vad det innebär. Det gjorde aldrig Hultén, handlingen finns bara som Anderbergs spekulationer. Och för att få verkshöjd krävs att erkända konstvärldsmedlemmar bekräftar.

 

Mike Bidlo: Not Warhol 2005

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, institutionell teori, konstteori | 73 kommentarer

Del 1158: Det autentiska är politiskt

Postat den 2011 20 januari av Lars Vilks

Detta senaste inslag i mitt konstprojekt, alltså Livvakterna, är en ständigt pågående performance med mycket kompetenta deltagare. En amatör finns det och det är naturligtvis jag som gör så gott jag kan. Uppsättningens kostnad är stor och sannolikt är det den dyraste konstperformance som någonsin satts upp i Sverige, kanske i världen. Vi får hoppas att den längre fram kan spela in pengarna när den kommer i ett mera konsumentvänligt format. Föreställningen sköter sig själv och istället kan jag fortsätta mina skrivande vandringar i Dickies institutionella teori. Idag lade jag märke till ännu en falsifieringsmöjlighet. Etnografiskt material kan i många fall inte få plats i teorin eftersom det ofta har tillkommit i en helt annan kontext än den som Dickie menar (och ändå är han frikostig) med konstnärlig. Hur det etnografiska materialet behandlas i och utanför konsten är dock mycket intressant. Det förekom mig att man kan formulera: Det autentiska är politiskt.

Ty det är väl så att det enda kvardröjande elementet av något autentisk i västvärlden är konsten. Men å andra sidan gör man allt för att visa att den inte alls tillhör västvärlden utan är i allas ägo. Det etnografiska materialet skall alltså in i konstmuseerna och ingå i den stora kulturmixen. Här är ett läsvärt exempel. Att konsten upptäckts på ett medvetet sätt just i västvärlden får ses som en ren tillfällighet. Likaledes allt teoretiserande vilket också inkluderar teoretiserandet om teoretiserandets obetydlighet. De teorier som nu utvecklas om den stora kulturmixen är visserligen västerländska men kan delas av alla. Så länge man nu låter sig roas av den sortens karnevaler. I vart fall kan man slå fast att alla kulturer utanför västvärlden är autentiska och genuina något som kan bevisas genom västerländskt teoretiserande. Paradoxalt nog undermineras sakta men säkert denna autenticitetsprincip genom hur den hanteras. Det har blivit politik vilket man så småningom kommer att upptäcka.

Som illustration till dagens framställning har jag valt en bild av en annan pågående och föga kostsam performance: Krukväxten kommer tillbaka. Brandmarodörerna som slog till i maj i fjor angrep särskilt och med stor kraft en av mina krukväxter. Den fick svåra fysiska skador genom slag och eld. Efter omständigheterna har den återhämtat sig på ett imponerande sätt och förbereder nu sin årliga blomning. Omständigheterna har även medfört att den inskrivits i aforismen: Det autentiska är politiskt.

Publicerat i institutionell teori, konstteori, Muhammedsaken | 62 kommentarer

Del 1157: Institutionell konstteori: Löpning och transporter

Postat den 2011 19 januari av Lars Vilks

Kan man falsifiera den institutionella konstteorin? En av kommentatorerna ville gärna att jag skall utveckla detta eftersom han tvivlade på att det var möjligt.

Den allmänna falsifieringsmöjligheten finns i att någon lyckas med att definiera konst på traditionellt sätt, alltså att ange nödvändiga och tillräckliga egenskaper för att något skall vara konst. Men eftersom utsikterna till detta är obefintliga får man istället koncentrera sig på den enda konkreta delen av George Dickies definition. Den som berör artefakten:

”A work of art is an artefact of a kind created to be presented to an artworld public”

En artefakt är ett människotillverkat objekt. Formuleringen ”of a kind” avser att den måste ha ett medium i bred bemärkelse: Ett teaterstycke eller en målning men det går också bra med en readymade som Duchamps urinoar. Dickie medger att Duchamp har utfört ett minimalt arbete men han anser att det är tillräckligt. Men det duger inte med att peka på något och kalla det för konst. Dalí har sagt att han vid något tillfälle pekade på några stenar och utnämnde dem som konst. Dickie går inte med på detta eftersom han menar att det inte räcker för att åstadkomma en artefakt. Han tillbakavisar också Robert Barrys konceptverk ”all the things I know but of which I am not at the moment thinking – 1:36 P. M.; 15 June 1969, New York”. En text som har visats både på vägg och som tryckt. Dickie menar att medium saknas och det finns gott om konceptkonstexempel som kan vara ännu mer uttalat artefaktfientliga. Eftersom det lätt går att göra en lista på sådana verk, eller snarare projekt, och samtidigt konstatera att många av dem är centrala verk i konstvärlden och i konsthistorien blir slutsatsen att teorin redan är falsifierad. Att ”ett konstverk är en artefakt av något slag” behöver alltså formuleras om. Betydligt mycket mer är också i behov av tillsyn och fördjupning och det är vad jag ägnar mig åt dessa januaridagar i min lilla fästning på prärien.

Den unge man som störtade fram till podiet och igångsatte kalabaliken i Uppsala blev friad av tingsrätten sedan denna inte kunde bortse ifrån att hans avsikt var att stänga av datorn. Tänkte han slå ner datorn eller hade han tänkt sig att, under rådande omständigheter, med nödvändig skicklighet styra sina fingrar över musplattan? Oavsett detta är han en utsökt del av mitt stora konstprojekt och ett inslag som kan lösgöras till en mera markant form av estetisering. En rekonstruktion av hans korta löpning är en god kompositionsdetalj. Men den skulle inte kunna godkännas som en artefakt enligt Dickies teori. Emellertid är det ingen tvekan om att det faktiskt är konst eftersom det inte förekommit några nämnvärda protester mot mitt sätt att göra alla händelser till delar av konstprojektet.

Ett annat exempel från helt annat håll är EU:s beslut att konstinstallationer av Bill Viola och Dan Flavin, som innehåller videoapparater och elektriska ljusanordningar, inte skall vara konst när de demonteras för transporter. Beslutet påminner om Brancusifallet 1927 när några av hans skulpturer skulle transporteras. Myndigheterna vägrade att acceptera dem som konst och krävde normal tullavgift, klassificerade som ”köksutrustning”. Rättegången utföll dock till Brancusis fördel. Den gången ifrågasattes om Brancusis skulpturer alls var konst. I det aktuella fallet är det mera intrikat. Först är installationerna konst, men under transporten är de inte längre konst för att sedan bli det igen när transporten är över. Händelsen påminner mig om min gamle professor Oscar Reutersvärd som på frågan om vad som är konst brukade leverera svaret: ”Fråga tullverket. Det vet.” Så sant som det var sagt. Tullen arbetar i linje med Dickies teori fast omvänt: Den utnämner konst till icke-konst. Inte ens konstvärlden kan klara av en sådan manöver.

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, institutionell teori, Muhammedsaken | 23 kommentarer