Del 1157: Institutionell konstteori: Löpning och transporter

Kan man falsifiera den institutionella konstteorin? En av kommentatorerna ville gärna att jag skall utveckla detta eftersom han tvivlade på att det var möjligt.

Den allmänna falsifieringsmöjligheten finns i att någon lyckas med att definiera konst på traditionellt sätt, alltså att ange nödvändiga och tillräckliga egenskaper för att något skall vara konst. Men eftersom utsikterna till detta är obefintliga får man istället koncentrera sig på den enda konkreta delen av George Dickies definition. Den som berör artefakten:

”A work of art is an artefact of a kind created to be presented to an artworld public”

En artefakt är ett människotillverkat objekt. Formuleringen ”of a kind” avser att den måste ha ett medium i bred bemärkelse: Ett teaterstycke eller en målning men det går också bra med en readymade som Duchamps urinoar. Dickie medger att Duchamp har utfört ett minimalt arbete men han anser att det är tillräckligt. Men det duger inte med att peka på något och kalla det för konst. Dalí har sagt att han vid något tillfälle pekade på några stenar och utnämnde dem som konst. Dickie går inte med på detta eftersom han menar att det inte räcker för att åstadkomma en artefakt. Han tillbakavisar också Robert Barrys konceptverk ”all the things I know but of which I am not at the moment thinking – 1:36 P. M.; 15 June 1969, New York”. En text som har visats både på vägg och som tryckt. Dickie menar att medium saknas och det finns gott om konceptkonstexempel som kan vara ännu mer uttalat artefaktfientliga. Eftersom det lätt går att göra en lista på sådana verk, eller snarare projekt, och samtidigt konstatera att många av dem är centrala verk i konstvärlden och i konsthistorien blir slutsatsen att teorin redan är falsifierad. Att ”ett konstverk är en artefakt av något slag” behöver alltså formuleras om. Betydligt mycket mer är också i behov av tillsyn och fördjupning och det är vad jag ägnar mig åt dessa januaridagar i min lilla fästning på prärien.

Den unge man som störtade fram till podiet och igångsatte kalabaliken i Uppsala blev friad av tingsrätten sedan denna inte kunde bortse ifrån att hans avsikt var att stänga av datorn. Tänkte han slå ner datorn eller hade han tänkt sig att, under rådande omständigheter, med nödvändig skicklighet styra sina fingrar över musplattan? Oavsett detta är han en utsökt del av mitt stora konstprojekt och ett inslag som kan lösgöras till en mera markant form av estetisering. En rekonstruktion av hans korta löpning är en god kompositionsdetalj. Men den skulle inte kunna godkännas som en artefakt enligt Dickies teori. Emellertid är det ingen tvekan om att det faktiskt är konst eftersom det inte förekommit några nämnvärda protester mot mitt sätt att göra alla händelser till delar av konstprojektet.

Ett annat exempel från helt annat håll är EU:s beslut att konstinstallationer av Bill Viola och Dan Flavin, som innehåller videoapparater och elektriska ljusanordningar, inte skall vara konst när de demonteras för transporter. Beslutet påminner om Brancusifallet 1927 när några av hans skulpturer skulle transporteras. Myndigheterna vägrade att acceptera dem som konst och krävde normal tullavgift, klassificerade som ”köksutrustning”. Rättegången utföll dock till Brancusis fördel. Den gången ifrågasattes om Brancusis skulpturer alls var konst. I det aktuella fallet är det mera intrikat. Först är installationerna konst, men under transporten är de inte längre konst för att sedan bli det igen när transporten är över. Händelsen påminner mig om min gamle professor Oscar Reutersvärd som på frågan om vad som är konst brukade leverera svaret: ”Fråga tullverket. Det vet.” Så sant som det var sagt. Tullen arbetar i linje med Dickies teori fast omvänt: Den utnämner konst till icke-konst. Inte ens konstvärlden kan klara av en sådan manöver.

Det här inlägget postades i aktuellt i konstvärlden, institutionell teori, Muhammedsaken. Bokmärk permalänken.

23 svar på Del 1157: Institutionell konstteori: Löpning och transporter

  1. Lennart skriver:

    Lars. Du är verkligen den mest teoretiserande hobbykonstnär jag observerat! Med tanke på allt det drivvedsarbete du hanterat på Kullaberg och alla blåa tummar det kreerat, bör du väl mera betraktas som en grovarbetare i konstvärlden? Ett praktiserat teoretiserande? 😉

  2. Lars Vilks skriver:

    Lennart. Jag är inte särdeles hantverkskunnig, men jag har lärt mig att man skall slå på spiken, inte på tummen. Gör man det undviker man blå tummar.

  3. Chaan skriver:

    Dickie verkar vettig. Varken stenar eller stendumma blir konst av att man pekar på dom.

  4. Lennart skriver:

    En sten kan inte per definition vara konst säger även Lars Vilks om jag fattat galoppen. Men, men, ta i trä. Titta på konstverket vid Skäldervikens strand. Där kan frågan ställas om falskt och äkta.
    Kan konst falsifieras? Frågan kan ställas angående Nimis. Är det bestående av drivved så som kreatören Vilks påstod. Eller är stora delar av verket falsk konst? Har Vilks låtit sig nöjas med det naturen kunde ge honom eller har han dragit dit med råvaror, en masse, för att kunna förverkliga sin ide’? Är det falsifierad konst? Är verket då mer en fabricerad fasad av en ide’, än ett ärligt uppsåt?

  5. Lars Vilks skriver:

    Jag har aldrig påstått att stenar inte kan vara konst. Det är Dickie som har problem. Självklart kan utpekandet av stenar bli konst om konstvärlden går med på det. Men det tycker alltså inte Dickie. Skulle konstvärlden gå med på det har den ändå fel menar han. Och då blir han en heroisk konstteoretiker som försöker ändra något som är accepterat i konstvärlden. Exemplet som Dickie har med Dalí är inte det bästa eftersom det bara rör sig om ett påstående som Dalí har nämnt. Ingen känner till något sådant verk. Hade Dalí ansträngt sig hade förmodligen dessa stenar varit inhägnade och välkända. Det krävs mycket för att konst skall falsifieras. Bokstavligt falsifieras konst om en målning som man trott vara äkta visar sig vara en förfalskning. I andra sammanhang är det knappast möjligt, vad som sker är enbart att ett konstverk, som ändå förblir ett sådant, förlorar i värde och intresse.

  6. Chaan skriver:

    Ja, heroiskt av Dickie.

  7. joanna skriver:

    Vad är vinsten med att tvångsmässigt vilja definiera vad konst är?

    Att dela upp företeelser i olika fack försvårar en nödvändig interaktion mellan människor och olika livsrum.

    “Kultur” bör istället vara svårdefinierad och en komponent av den luft vi andas.

    Att placera kuturen och konstvärlden i ett eget navelskådande reservat förminskar dess potential.

    Vilks rondellhund är inte definerad, den har provocerat i alla läger.

    En definition från konstvärlden skulle reducera budskapets potential och räckvidd och krymper därmed kvaliteten.

    Det är besvärande att höra någon säga;” jag förstår mig inte på kultur.”

    Att säga, det där är politik, det där är idrott och det där är kultur gynnar ingen annan än kamrerstypens ordningssinne.

  8. Lars Vilks skriver:

    Ja du Joanna, du skriver att rondellhundeni nte är definierad. Konstvärlden brukar inte definiera konstverk. Har du sett någon recension som börjar med att man definierar det utställda som konst. Man behandlar något som konst och det är ytterst sällan man har problem med att se något som konst. Min rondellhund är självklart uppfattad som konst av konstvärlden, vad man inte har bestämt sig för är vilken kvalitet den representerar. Antag att man bestämde sig för att den var bra och intressant. Det skulle betyda att den kunde visas på de stora konstinstitutionerna. Då skulle det bli liv i luckan långt utanför konstvärlden.

  9. Humanist skriver:

    Lars Vilks,
    “Antag att man bestämde sig för att den var bra och intressant. Det skulle betyda att den kunde visas på de stora konstinstitutionerna. Då skulle det bli liv i luckan långt utanför konstvärlden.”

    Varför får jag en lustig känsla av att den sista sättningen i ditt skriv har varit avgörande för den första?!

  10. joanna skriver:

    Ja du Lars Vilks

    1. Om “man behandlar något som konst”, är det inte ungefär detsamma som att man definierat det som konst?

    2. Din rondellhund har ju faktiskt gett “liv i luckan långt utanför konstvärlden”. Det är ju inte det typiska för konst.

    Jag är fortfarande konfunderad, låt vara på en något högre nivå.

  11. Lars Vilks skriver:

    Det är en del att hålla isär. Konstvärlden brukar hålla sig till sig själv. När något väcker stor uppmärksamhet utanför kan det vara med och utan applåder från konstvärlden. Emellertid förnekar konstvärlden inte att det är konst även om de inte är så förtjusta. Mapplethorpes homofoto t ex skapade uppståndelse utanför konstvärlden och applåderades inom. Min rondellhund har ingen hög status i konstvärlden men som sagt väcker uppmärksamhet utanför. Att något väcker uppmärksamhet är, skulle jag säga, alltid en kvalitet. Men många i konstvärlden är oeniga om det. Men den kvaliteten behöver ändå inte vara tillräcklig för att konstvärlden skall tycka det är väldigt bra. Konstvärlden kan dela upp sig, den kan mena att det är en smula intressant osv. Det finns många lägen.

  12. TJ skriver:

    Konst som objekt ligger ju nära tanken på föremåls besjälning, exempelvis barndomens nalle. Nu kan man tänka sig Duchamps urinoar som något besjälat. Den tänker:
    -Här är jag, i denna miljö… som är främmande för mig, men likväl är jag i grund och botten en urinoar.

  13. mohammad skriver:

    TJ,

    Som liten hade jag en svart sängnalle med lysande bruna ögon av glas, vilken jag kramade kärleksfullt varje kväll.

    När jag tryckte på magen plirade den med ögonen och log och sa:

    “- Godnatt Mohammad, kompis”.

    Att jag skulle ställa ut honom som readymade var för mig då helt uteslutet….

  14. Humanist skriver:

    mohammad,
    “Att jag skulle ställa ut honom som readymade var för mig då helt uteslutet…”

    Det är väl högst förståeligt att du inte vill vara utan din nalle. Glöm bara inte att trycka på hans mage ikväll så du kan sova gott.:-)

  15. Lasse skriver:

    Lars vilks ..Ofta du kan något innom konst ..Du tror att det du gör kallas för konst ..Men de har du allt fel!! Din lille Snorvalp !

  16. Snälla Cecilia skriver:

    mohammad: TJ,
    Som liten hade jag en svart sängnalle med lysande bruna ögon av glas, vilken jag kramade kärleksfullt varje kväll.När jag tryckte på magen plirade den med ögonen och log och sa:
    ”- Godnatt Mohammad, kompis”.Att jag skulle ställa ut honom som readymade var för mig då helt uteslutet….    

    Du har helt rätt för dig, tror jag.
    Nallen är ju bara din? 🙂

  17. Humanist skriver:

    Lasse: Lars vilks ..Ofta du kan något innom konst ..Du tror att det du gör kallas för konst ..Men de har du allt fel!! Din lille Snorvalp !  (Citera)  (Svara)

    Jag tror att din förmåga att bedöma Vilks konstnärsskap ligger på samma nivå som dina språkkunskaper i svenska.

  18. Lars Vilks skriver:

    Humanist. Du har nog rätt i det här fallet. Jag skulle gärna svara Lasse men han skriver svårgenomträngligt. Kanske är han en poet i Joyces kölvatten.

  19. mohammad skriver:

    Lasse,

    Jag har inga problem med din svenska…jag förstår alldeles utmärkt vad du menar.

  20. mohammad skriver:

    Snälla Cecilia,

    Välkommen tillbaka!

  21. Mattias skriver:

    “ofta” är ett ironiskt förstärkningsord, företrädesvis använt av yngre personer, med en betydelse av ung. “visst”, “säkert”.

    “innom konst” är mer problematiskt; det är ju utom all tvivel att – vad man än tycker om Vilks konst – man inte kan betvivla att Vilks har stor kunskap om konstvärlden.

    Och om Vilks “tror” att hans konst är konst så är han i alla fall inte ensam om det.

    Generellt får man nog säga om Lasses inlägg, att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

  22. Leo Park skriver:

    Det underlättar om man klargör att det finns två användningar av ordet konst. En privat och en allmän, kan man kalla det. Det är den allmänna som DIKB gäller och kan diskutera. Där man söker konsensus. Denna användninga har med status och pengar att göra. Vilka som ska få vad.

    Den privata användningen av ordet, så som det har vuxit fram som en mytisk berättelse kanske främst under 1900-talet, fungerar mer som när folk pratar om privata religiösa upplevelser.

    Den privata användningen har makt. Personlig makt. Den kan ge användaren känslan av makt, och således handlingskraft.
    Den allmänna användningen har också makt. Reell makt, ekonomisk makt och status, men är mycket svagt på många sätt då dess betydelse hela tiden är utlämnat åt andra människors godtycke. I det andra fallet (det privata) kan användaren strunta i ordets eventuella performativitet ute i världen, ordet är performativt inne i henne själv.

    Detta, att konst skulle äga privat funktion liknande den spirituella upplevelsen, låter befängt. Men bara då man bortser från det faktum att det är sant.
    Jag tror den största anledningen till att konst-debatten blir rörig är att man försöker samanfoga dessa två användningar, eller att man rör ihop dom, eller att man inte ens tänkt på att det är olika saker.

  23. Snälla Cecilia skriver:

    mohammad: Snälla Cecilia,
    Välkommen tillbaka!    

    Tack, tack!
    Men vadå tillbaks? Vi “sågs” ju nyss här, har jag för mig.
    Några dagar eller veckor, är väl inte så lång tid?

    Har nog lite dåligt koll på det med tiden – men den är ju relativ, har jag för mig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.