Idag publicerades min artikel om vad som är kontemporär konst på Artscenetrondheim.
”Liberalismdebatten” som fick fart genom drabbningen mellan Suhonen och Malm och där jag också fick spela en liten roll fortsätter. Så kan man se att Åsa Linderborg är ovanligt nyanserad i sin artikel i Aftonbladet. Men alltför långt kan hon inte backa. Jag skall ju nämnas och efter att ha skrivit att naturligtvis stödjer hon min rätt till yttrandefrihet skyndar hon sig att tillägga att hon inte är ”lojal med hans projekt att hetsa mot muslimer”. Jag skall inte klaga på hur hon vill ha det med rondellhundsprojektet. I det här fallet är det betraktarens frihet att skapa det hon skapa månde. Men som sagt det är svårt att finna något som helst belägg att jag skulle sikta på några hetsningar. Ett något större problem är snarare att en betydande grupp muslimer hetsar mot konstnären. Läs bara kommentaren från Esma under förra inlägget. Håkan Lindgren i GP ger sig på att analysera Mattias Gardells retorik och han lyckats väl med det. Gardell tror sig stå i en vinnande vind och då kan man tillåta sig svepande åtbörder. En av dessa höjdpunkter är hans uttalande efter kalabaliken i Uppsala: ”Det är beklämmande att Uppsala universitet, som ska vara en plats för kritiskt tänkande och skarpa hjärnor, ger Vilks en plattform. Men så gav också Uppsala antisemiter utrymme på 1930-talet”
Jag har sedan dess undrat om Gardell skall komma undan med den grymtningen långt nerifrån svinstian. Ett och annat som han vräker ur sig borde han få påminnelse om. Vindarna blåser inte längre lika självklart i Gardells segel. Johan Lundberg redovisar hur sluggerdebattören till slut har trasslat in sig ordentligt i sina nät. Per Wirtén (Expressen) gör sitt bästa när han skall förklara att det inte är helt korrekt av honom att placera Geert Wilders, David Cameron och Dilsa Demirbar-Sten i samma skamvrå. Hans tanke är att det är så lätt att missförstå att de inte menar samma sak. Och eftersom det kan missförstås bör man inte föra några nyanserade debatter. Mångkultur, menar han, är kanske inte alltid så bra men man måste respektera symbolvärdet. Hans budskap är alltså att man skall vara taktiskt politisk och inte intellektuell. De intellektuella krånglar till det och gör det svårt att dela upp folk i för eller emot. Mångkulturen har mist mycket av sin popularitet men den är fortfarande gångbar. Statsminister Reinfeldt viker inte en tum. Och varför skulle han göra det? Hittills har hans politiska taktik varit strålande framgångsrik. Så länge han har opinionssiffrorna i ryggen kan han fortsätta med att, tyngd av allvar, uttala att han tar ansvar för Sverige. Han är dock irriterad över att han inte har full makt att bestämma precis vad han önskar. Men några politiska utmanare har han inte. Socialdemokraterna har dragit sig tillbaka för att omgruppera. Övriga Allianspartier har blivit allt mindre satelliter som kretsar runt landsfadern. Miljöpartiet har också krupit in i hägnet medan Lars Ohly fortsätter att föra politik i sin egen lilla värld. Överraskande nog har Sverigedemokraterna blivit oppositionens stödparti.
