Del 1220: Konstmaskinens prestanda

För ytterligare draghjälp åt Palettens nya nummer kommer Brian Kuan Wood till Göteborg (15 april) för att tala med utgångspunkt från sin artikel om Gean Morena och Ernesto Oroza. Wood tillhör redaktionen på e-flux Journal, en central ort i den kontemporära konstvärlden. Morena och Oroza medverkade för några år sedan i tidskriften där de berättade om okonventionell installationsteknik och återanvändning av bruksobjekt. Hur enkla butiker kan arrangera sina högtalaranläggningar

 

Bild från ett projekt av Gean Morena och Erensto Oroza.

Wood skall tydligen spänna konstbågen högt:

”How do recent reformulations and intentional misreadings of democracy in the Middle East, transparency, David Cameron’s populist rhetoric, and neoliberal privatization offer a set of coded parameters by which we might be able to take neoliberal capitalism at its word, and see through it to another set of practices that offer other possibilities completely?”

En mindre optimistisk ståndpunkt representeras av Jonathan Jones som skriver med anledning av att Bob Dylans precis genomförda Kinabesök inte förde med sig någon form av kommentar angående Ai Weiweis arrestering:

”Art does not have an inherent social or political responsibility. Today, with arts funding slashed, there are even more temptations than usual to pretend otherwise – to insist that art can save derelict urban areas, that it can heal the sick and make flowers grow. But the very language that claims to defend art can smother its wild nature. A work of art, if it is any good, is enigmatic, remote and takes centuries to understand.”

Det stora engagemanget för det stora uppdraget är en upplagd historia. Från början, med det romantiska geniet, hämtades krafterna från det översinnliga. Det översinnliga tonades, utan att försvinna, ner, men ersattes av det moderna projektet där konstnären befann sig i framtiden. En på många sätt bekväm position eftersom det var en prognos som fick väntas in. Så kunde det låta sig sägas att konstnären var i stånd att förnimma tidsandan men att ingen kunde förstå det förrän det var för sent. När dessa spekulationer hade gått över sökte sig delar av konstvärlden till att offensivt sikta på nutiden, att delta direkt i det politiska. Konsten hävdar inte längre något översinnligt, inte heller tror utövarna att själva estetiseringsprocessen är tillräcklig. Istället har vi fått idén om den alternativa kunskapsformen som inte bara önskar säga något om samtidens elände utan även visa vägen till lösningar.

Det här inlägget postades i aktuellt i konstvärlden, konstteori, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2011. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.