I dagens DN skriver Johan Lundberg med anledning av
Nationalmusuems succéutställning Lust & Last. Han klagar på de upprepade
kraven på ett utvidgat fält av genusperspektiv. Jag är benägen att hålla med
honom på denna punkt. När det schablonartat skall lastas in sådana perspektiv i
alla utställningar är vi inne på schablontillägg. Vem skall vederfaras den
uppfostran som dessa perspektiv skall förläna? Är det folket, alltså den
bildade borgarklassen som minsann inte skall komma undan? För konsten själv får
svårt att reda sig. Som det nu alltid är i historiska utställningar skall några
kontemporära inslag kommentera vilket brukar bli att påvisa att historien
tyvärr inte var lika upplyst som dem i vår tid som gör utställningar om
historisk konst. Förstås kan det, som det blev på Nationalmuseum, också bråkas
om vem som är mest upplyst och korrekt.
Problemet med Lundberg är att hans egna favoriter aldrig är
långt borta. Hans kulturkonservatism drömmer sin dröm om att återgå till en
romantisk konstuppfattning där de eviga värdena florerar. Hur snabbt han hakar
på kan man se i dessa rader:
”…konstforskarna Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm
Skrubbe. De är bland annat upprörda över att museet i sin presentation av
utställningen blottlägger en ”idé om att konstverk, bilder och ting har en
förmåga att själva föra sin talan”. Tala om nedslående misstro mot konstens
förmåga att tala över tidsavstånd och höja sig över sin egen epoks modeteorier
om människan och världen!”
Eftersom ett konstbeteende är en sen uppfinning i historien
kan det inte bli så mycket med att höja sig över sin egen epoks modeteorier.
Vad man kan göra är att dra fram lite äldre teorier som Lundberg gör. I den
romantiska teorin dyker uppfattningen om konstens eviga väsen upp och att den
kan tala med en autentisk stämma om det evigt outsägliga och sköna. Detta ingår
alltså i teorin och har sin egen historia. Konsten kan tala över tidsavstånd
därför att en teori, som har dominerat en stor del av konstens historia, säger
att den kan det. Däremot har han trots allt en poäng i hävdandet av att konsten
skall tala för sig själv. Det är lätt att glömma bort att oaktat alla teorier
och kontextuella utläggningar står alltid verkets singulära egenskap kvar. Även
den är visserligen bestämd men å andra sidan är det inte heller någon som menar
att den skall bort. Ett verk är ingen illustration utan talar till betraktaren.
Detta tal består i att inte kunna säga någonting men verkligen gör allt för att
något skall bli meddelat. Elementär, men lätt att i korrekthetens iver glömma
bort.
Lundbergs agitation för vad som gäller om nya teorier kommer
också på pränt. Det finns:
”…mer nydanande och aktuella konstteorier än de
feministiska. Ett exempel är den evolutionära konstteorin som vuxit sig stark
på senare år.”
Det är inte svårt att känna igen Denis Duttons funderingar
som han lade fram i boken The Art Instinct: Beauty, Pleasure, and Human
Evolution 2009. Var har den vuxit
sig stark? Den har inte fått någon som helst betydelse i samtidskonsten och det
är lätt att förstå. Det slags spekulationer om konstens som en naturlig del av
människans konstitution är svårt att ta på allvar. Däremot har hans bok vunnit
en avsevärd popularitet.
Men Lundberg ansats
om ”aktuella konstteorier” är värd att begrunda. Vilka konstteorier diskuterar
man idag i det kontemporära? Praktiskt taget ingenting förutom att begrunda
modernismen och postmodernismen. En så pass skarp tänkare som Boris Groys får
inte mycket ur sig när han skall förklara vad som är konstens berättigande:
“Anything
included in such a space becomes a part of the artwork simply because it is
placed inside this space. One might then say that installation practices reveal
the materiality and composition of the things of our world. Turning back to the
beginning of my discussion, here lies the critical, enlightening character of
truly contemporary art: while the commodities produced by our civilization
circulate on the global markets according to their monetary and symbolic
value—with their pure materiality manifesting, at best, through their private
consumption—it is contemporary art alone that is able to demonstrate the
materiality of the things of this world beyond their exchange value.”
Det kontemporära kan visa oss det materiella bortom
bytesvärdet. Jaha. Och kanske även bortom genusperspektivet.
Dagens bild får bli en teckning av Hassib Aljassem som har
porträtterat en kunglig personage. Utgångspunkten är en av mina rondellhundar,
en föregångare till den beryktade. Vilket ändamål den skall tjäna är mig okänt.
Bilden har publicerats i Sundsvall Tidning (man får bläddra)
