Rasistdebatten kring studenterna på Hallands Nation går vidare på Newsmill. Men så är också rasism ett populärt ämne som engagerar. Det är också lätt att få för sig att vi lever i en tid där den rätta vägen är utstakad och där det finns ett antal personer som har nått en högre grad av upplysning än någonsin tidigare. Man kan i varje fall få för sig något sådant när man läser vår store komponist Gösta Nystroem. Han skrev också musikrecensioner i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. När Louis Armstrong jazzade i Sverige fick Nystroem till följande:
”Hr jazzkungen och människoätarättlingen Louis Armstrong visar sin slätrakade flodhästfysionomi. Flaxande med en helt vanlig mässingstrumpet och en jättestor vit näsduk klafsar han fram till tribunen, visar tänderna, snörvlar, upphäver ett av sina vilda negroafrikanska förfäders urtjut, då och då omväxlande med ett gravhest gorillevrål från urskogen. Att hans lungor hålla är förvånande, men fysiskt brås han nog både på förfäder och gorillor.”
En sådan estetik är inte explicit möjlig idag. 1933 var den inte särskilt märklig om man ogillade jazz och uppfattade denna musikform som ett genetiskt utslag av en folkgrupp. I dagens estetik är de svarta antingen postkoloniala representanter för det koloniala förtrycket eller, om de är amerikaner,
representanter för antirasism. Olikheten består. Man kan undra över vilken värdering som genomsyrar den kontemporära uppskattningen. Förmodligen är det en fras som naturligtvis inte kan uttalas öppet: En dag skall ni också kunna bli helt fullvärdiga konstnärer och göra precis vad ni vill utan att behöva representera det exotiska som vi fortfarande är väldigt förtjusta i.
Ingen tid kommer undan sina fördomar.
