Del 1226: Yttrandefrihetens världsscen

Den katolska högern fick lite fart på händelseutvecklingen genom att samla ett tusental medlemmar till att demonstrera mot Andres Serranos gamla Piss Christ (1987). Det slutade också med att den blev vandaliserad. President Nicolas Sarkozy är också inblandad vilket man kan läsa i The Guardian. Nå, dessa extrema katoliker möter inte någon förståelse utanför sina egna led och utställningen kommer att öppnas igen.

 

Långt större är det globala problemet med yttrandefriheten. Spridningen av västerländska värderingar är inte utan konsekvenser. I Mellanöstern och Nordafrika har situationen genom upproren som pågår blivit oklar. Vi får nöja oss med att invänta möjliga och blodiga förändringar. Mest fascinerande är hur de annars så samkörda vänsterprofilerna har splittrat i
frågan om understöd till rebellerna i Libyen. Anders Johansson menar, lutad över Adornas skrifter, att det inte är någon äkta revolution och Mattias Gardell är orolig över att hjälpinsatserna skall leda till försäljningar av JAS-plan. Därför bör man inte ge någon hjälp. Andreas Malm har, lite oväntat,
inga som helst förbehåll mot hjälpinsatser och läxar upp (Aftonbladet) sina velande trosbröder.

 

Ai Weiweis försvinnande har fått en hel värld att protestera. Kina har kört över de mänskliga rättigheterna systematiskt men hittills har de lyckats komma undan den värsta kritiken. Men nu kräver politiker, organisationer och demonstrationer världen över hans frigivande. En
synnerligen besvärande situation för Kina som säkert hoppas på att historien blir bortglömd och att den inte skall påverka affärerna. Salman Rushdie har tagit upp saken i en artikel i The Telegraph.

 

I DN skriver Sinziana Ravini om Sasha Hubers utställning i Botkyrka konsthall. En av Hubers konstnärliga idéer är att skapa återupprättelse för dem som har drabbats av rasism under historiens gång. Jag förväntade mig inte att Ravini skulle förhålla sig kritisk men det gör hon. Hur
mycket skall vi blanda oss i det ofta betänkliga kulturarv som vi har fått? Tendensen att göra upp och rätta till har fått en del fart under vingarna. Rätteligen borde man starta från början och korrigera hela vårt antika arv. Alla dessa författare, filosofer etc., som vi utan omsvep ser som stora
föregångare var anhängare av slavsamhället. Borde det därför inte vara befogat att ta bort alla namn som kan förknippas med en sådan samhällssyn, gravt rasistisk? Platons skrifter kunde korrigeras eller plockas bort. ”Sokrates försvarstal” döpas om till ”Rasistens ömkliga försvarstal”. Och det är bara
början.

Det här inlägget postades i aktuellt i konstvärlden, debatt, Konstkritik, yttrandefrihet. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.