Vilks.net

Om en betraktare oförmedlat hamnade i Doris Salcedos installation Plegaria Muda (bilder se gårdagen) på Moderna i Malmö, vad skulle då denne se för något? Ja, t ex en spännande installation, absurd och med de besynnerliga grässtråna som sticker upp ur bordsytorna. En nykomling i den kontemporära miljön skulle måhända muttra något om ”skall det där vara konst”. Men intet av detta överlever ögonblicket när konstnärens diskurs väller fram störtflod. Det handlar om en massaker på hundratals unga män i Colombia. Därmed är betraktaren liksom kritikern fastnaglad i ett moraliskt dilemma. Projektet förvandlas till en illustration eftersom de enda associationer som är möjliga kompletterande detaljer. Som att borden minner om likkistor och att grässtråna blir det trösterika hoppet. Ett omdöme som ”Det var en medioker installation” blir praktiskt taget omöjligt att fälla.

Dilemmat är välkänt. Uttalade socialkritiska konstnärer hade sin stora tid för några år sedan då det frambärandet av raka budskap kunde vara intressanta att estetisera; vad som händer när sådant blir konst. Salcedo är, som hon själv svarade när jag frågade henne, medveten om att konsten inte kan göra särskilt mycket i det politiska ärendet. Det hon tänkte sig var att hon erbjöd ett begränsat antal personer möjligheten att i rummet kontemplera över tragedin. Det är svårt att säga vad detta leder till. En konstupplevelse? Vill man vara cynisk, och det kan man nog vara, blir den huvudsakliga funktionen för Plegaria Muda att den är ett led i konstnärens karriär. Och att institutionerna gör en utställning som är orubbligt korrekt. Relevant utomeuropeisk konst, nattsvart exotism förvandlad till en vandringsutställning och en stilfull katalog. Katalogtexterna arbetar, som de alltid gör, med att visa djupet och komplexiteten i utställningen. För att ge tyngd åt detta är naturligtvis skribenterna också relevanta med huvudrollen åt prominensen Mieke Bal. Ingen ambitiös konstnär kan klara sig utan att ett stort referensbibliotek sätts i rörelse. Mieke Bals text ”I väntan på det politiska ögonblicket” visar det nödvändiga registret och frammanar Michel Foucault, Walter Benjamin, Ludwig Wittgenstein, Theodor Adorno. Curatorn för senaste São Paulo-biennalen, Moacir dos Anjos (”Att uppfinna politiken”) är inte sämre utan bjuder in hela den socialfilosofiska baletten: Susan Sontag, Giorgio Agamben, Gilles Deleuze, Gayatri Chakravorty Spivak, Édouard Glissant, Homi Bhabba och – ett måste – Jacques Rancière. Åberopad litteratur är dessutom framlagd av curatorn på ett stort bord i rummet intill. Om någon skulle tvivla på intentionsdjupet.

Jag ställde också frågan till Salcedo om hon tyckte att det förväntades något av henne – som representant för det exotiska Colombia. Hon tyckte inte det men vad hon skulle hon egentligen svara? Istället är det nog så att hon gör precis det man förväntar sig, hennes ”aboutness” rör sig alltid kring frågan ”vi och de”. Hennes två mest kända verk är inte precis svårlästa, stolarna i Istanbulbiennalen 2003, som fyller en gatöppning, ses som de väntande migranterna: ”evoking the masses of faceless migrants who underpin our globalised economy” och sprickan i Tate Modern 2007 (Shibbolet): ”Salcedo is addressing a long legacy of racism and colonialism that underlies the modern world” (båda citaten från Tates hemsida) Dessa två signaturverk klarar sig ändå hyggligt undan rasmassorna av entydiga moralismer genom att de hävdar sin kraft genom sina kraftfulla visualiseringar i mycket stora rum; betraktaren har här ett visst tolkningsutrymme.

Inte endast konsten (det som visas) är intressant utan också varför man har valt att ställa ut just denna konstnär. Att välja är att skapa kvalitet och det är därför motiverat att fundera på detta. Antagligen sker sådana val genom rörelser i ett nätverk. Det kan vara så att Gulbenkian i Lissabon har sökt en finansiär och samarbetspartner och då vänt sig till Moderna, Isabel Carlos, som tillsammans med Magnus Jensner, ansvarar för utställningen är en mycket meriterad biennalcurator och har naturligtvis ett omfattande nätverk. Man kan spekulera som man önskar men förmodligen är detta att välja konstnärer en relativt osofistikerad handling. Jag har forskat lite i frågan och det vanliga svaret från curatorerna visar sig vara: Man väljer dem man känner och några man inte känner. När man väljer en är det lite annorlunda och i det här fallet borde det hänga samman med Salcedos uppmärksammade Tate Modern projekt. Sedan dess (2007) har hon inte gjort något större projekt men det skulle ha varit märkligt om det inte blev en uppföljare.

Plegaria Muda är en vandringsutställning, den omfattande rundturen nämns inte i informationsmaterialet. Antagligen vill man inte annonsera att det är en utställning som redan har visats. Nytt är alltid bäst. Det är en samproduktion mellan Moderna och CAM-Fundação Calouste Gulbenkian, Lissabon men i samarbetet och vandringsutställningen ingår också museer i Mexiko City, Rom och São Paulo.