Det drar ihop sig till konstvärldens största reception, Venedigbiennalen. Bice Curiger är beredd med sitt tema ”ILLUMInations”. Det politiska måste på ett stillsamt sätt vara närvarande och för att ladda upp har Curiger läst Bourriauds bok från 2009, The Radicant. Där får konstvärlden lära sig att vara dialogiskt öppen för det globala, man skall
”setting one’s roots in motion, staging them in heterogeneous contexts and formats, denying them any value as origins, translating ideas, transcoding images, transplanting behaviors, exchanging rather than imposing. The author extends radicant thought to modes of cultural production, consumption and use. Looking at the world through the prism of art, he sketches a “world art criticism” in which works are in dialogue with the context in which they are produced.”
Detta berättar hon i en intervju i det senaste numret av Artforum. Venedig har blivit mottagningsorten för den stora globala scenen och det är inte okomplicerat. Nationer och nationella paviljonger är inte bra men vissa nationer är ändå bra att markerat ha med. I den internationella utställningen skall allt blandas på rätt sätt och en globaliserande biennal får inte snava i sin fördelningspolitik. Curiger har också tagit med Tintoretto och hon nämner att detta skall tjäna ett syfte, nämligen:
”Today we have to go back to the discussion, What is culture, what is art, what are its fundaments in a globalized world?”
Artforums nye redaktör, kritikern Michelle Kuo kommer förstås med frågan:
”Is there a danger, though, that people will see the inclusion of Tintoretto as an attempt to establish these fundaments within the heart of Western high culture? Or is a biennial in Venice inevitably Western-centric?”
Inte är det lätt att hymla i dessa dagar. För faktum är orubbligt, det är den vite, västlige (dock inte nödvändigtvis heterosexuelle) manen som uppfunnit konsten, modernismen och det kontemporära. Nu måste det till en överflödande flexibel diskurs (vilken endast kan åstadkommas med västvärldens filosofi) som kan bevisa att konsten och upplysningen alltid har funnits överallt. Arbetet är i full gång och för någon vecka sedan skrev Karl Steinick en understreckare i SvD om boken Contemporary art in Asia: A critical reader. Vi får bland där möta det tidiga (1996) bidraget av den indonesiske konstnären och curatorn Jim Supangkat: ”en annan bild av modernismen, bestående av ett antal modernismer med specifika förutsättningar och särdrag. Supangkats bidrag till Contemporary art in Asia bär titeln ’Multiculturalism/Multimodernism’ och han tar den amerikanska diskussionen om multikulturalism som utgångspunkt för sina reflektioner kring konsten i hemlandet, som ju onekligen kan beskrivas som mångkulturellt.”
Staden Venedig hänger inte riktigt med i konstsvängarna. På 2009 års biennal ville palestinska Emily Jacir placera arabiska textskyltar på vaporettostationerna. Men det blev ett ”unrealized project”.
Hur som helst, om några veckor går det lös med den stora konstfesten och nätverksbyggardagarna för de invigda.
Hot stuff i Venedig: Tintoretto. Här: Den helige Markus kropp bärgas i Alexandria, 1562 (Murano)
Lars, har du tips om när det är som bäst att besöka Venedigbiennalen och vet du om det finns några organiserade konstresor dit?
Det spelar inte så stor roll när man åker dit, men det är klart att under de stora semestermånaderna är det mycket folk och varmt i Venedig. Men de som kommer dit som turister kommer inte för biennalen. Jag känner inte till några organiserade resor men det finns alltid sådana. Men enklast och billigast ordnar man det själv genom att skaffa sig en flygbiljett och beställa rum, letar man på nätet hittar man bra priser.