Del 1246: Pressvisning

Postat den 2011 20 maj av Lars Vilks

Idag har jag varit på Moderna i Malmö, pressvisning för utställningen Plegara muda (tyst bön), en socialkritisk installation av Doris Salcedo. Då min andes kraft skall söka sig till bokskrivandets teoretiska snårskogar i den institutionella konstteorins namn får jag nöja mig med några bilder från evenemanget. Mera text kommer i morgon.

Här växer gammagräset upp genom små borrade hål i bordet. Delikat, men tyvärr skall dessa strån framtonas som Hoppets Gräs.

Alla dessa bord, alla dessa planteringar, alla dessa högst 20 som får vistas i lokalen för att meditera över specificerad girighet och ondska.

Övercurator Magnus Jensner och installationskonstnären Doris Salcedo.

Publicerat i Konstkritik, om utställningar m m | 1 kommentar

Del 1245: Objektiva kvaliteter

Postat den 2011 19 maj av Lars Vilks

Det har sina svårigheter att förklara hur det ligger till med objektiva värderingar i konsten. Några av kommentarerna av Anna och Yngve, tycks tro att det handlar om att fastställa specifika egenskaper som konstvärlden följer och som går att mäta. Så fungerar det inte eftersom det sannolikt är på det sättet att konst överhuvudtaget inte existerar som något i sig själv. Alla egenskaper blir därför något som tillskrivs konsten av konstvärlden. Och dessa egenskaper har en diffus karaktär när man kommer fram till varför en konstvärldsmedlem bedömer något som bra. I mitt arbete under det senaste halvåret har jag ägnat mycket möda åt att följa den proceduren och man kan komma ganska långt. Men det är inte nödvändigt att ägna sig åt den saken. Den objektiva värderingen kommer fram genom den konsensus som är lätt att iaktta i konstvärlden.

 

Låt mig ta ett exempel återigen från Emerging Artists, listan från 2009 i Flash Art. Där har omkring 100 internationella och kompetenta kritiker, curatorer etc. plockat fram vad de uppfattar som nya intressanta namn – som är på gång och som redan har blivit omtalade. Det fullständigt överlägsna valet blev Tris Vonna-Michell som samlade 138 poäng och med Keren Cytter på andra plats med 78. Utifrån detta drar jag slutsatsen att Tris Vonna-Michell i den kontemporära konstvärlden uppfattas som en extraordinär kvalitet. Jag betraktar det som ett vid den tiden objektivt faktum. Därmed inte sagt att värderingen är hållbar. Den åsyftade kategorin emerging artists och dit kan man inte längre räkna Vonna-Michell. Han får nu pröva sin lycka i, som jag brukar säga, seniorklassen.

 

Den objektiva kvalitetsfaktorn är konstvärldens bekräftelse som sker genom utställningar, d.v.s. val. Hur många som väljer, vilka som väljer och hur mycket en konstnär blir vald. Konstnärer som får de bästa utställningarna på välrenommerade platser är bättre än de som får nöja sig med de sämre. Jag kan inte förstå annat än att sådana fakta är objektiva. Det är bara att räkna och att värdera väljare och utställningsplatser vilket inte är särskilt svårt. Keren Cytter är t ex en bättre konstnär än Anna Barham (som visades på Nordenhake i början av året). Objektivt är Cytter vald och uppmärksammad på ett helt annat sätt. Detta hindrar inte att Yngve och andra kan gilla vad de önskar. Objektiviteten är inte på något sätt tvingande utan kan endast visa vad som gäller – just nu. Och man är inte tvungen att tycka det som gäller.

 

Eftersom båda dessa konstnärer är relevanta kontemporära, alltså att man uppfyller de krav som denna värld ställer på sina konstnärer, är det inte där skillnaden uppstår. Men en ytterligare kvalitet är nätverket. Och det är en objektiv kvalitet: Ett bra nätverk är bättre än ett sämre. Vad som är ett bra nätverk är inte heller något problem att avgöra. Den konstnär som har tillgång till ett bra nätverk är bättre än den som inte har det.

 

Förhållandena kan analyseras mycket mer detaljrikt, nämligen vad som kan attrahera nätverken och då inte minst att få tillräcklig bredd i konstdiskurs för att den skall kunna passa fler intressenter och för att den skall ha längre hållbarhet.

 

En viktig kunskap, också detta kan utan vidare betraktas som objektiva ställningstagande, är att skilja de äkta kontemporära från de oäkta. När en kritiker skriver ”Ångestens flammor slickar mina kinder” har man all anledning att bli misstänksam. Så skriver man inte om man tillhör den kontemporära sektionen. Förr var det dock inte ovanligt att kritiker odlade sina litterära ambitioner i utgjutande texter. SDS

Nygammalt blir kontemporärt. Textilarbete av Johanna Nathalie Wintsch (1871-1944), en outsiderkonstnär som ingår i Venedigbiennalens internationella del

 

 

Publicerat i institutionell teori, konstteori | 57 kommentarer

Del 1244: Mera om fallet Lidén

Postat den 2011 18 maj av Lars Vilks

Leif Mattsson har skrivit en intressant recension (Om Konst) av Klara Lidéns framträdande på Moderna. Den handlar om ett tvivel på konstvärldens omdöme och avsaknaden av ”den djupare förståelsen för konstens varierande utryck”. Och enligt Mattsson åstadkommer Lidén ”utseenden, kanske till och med något som liknar konst.”

 

Under det senaste halvåret har jag dagligen ägnat mig åt frågorna kring konstens klassificeringsproblem och kvalitet. Min tes är rakt motsatt Mattssons. Konstvärlden (och vi talar i det här fallet om dess kontemporära del) kan aldrig ta fel. Kvalitet måste bekräftas för att vara värd någonting. Självfallet kan konstvärlden begå misstag och satsa på fel hästar som efter några år inte är de stjärnor som man föreställde sig. Men när det sker kommer också det att bekräftas. Men det ger utrymme för prognoser om konstnärers framtid. Så skulle man kunna förstå Mattssons drapa: Jag Leif Mattsson har en djupare insikt i konsten och vet vad konstvärlden kommer att uppskatta om några år. Men det verkar inte som om han har en så begränsad målsättning med sin skrivelse. Han tycks mena att det kontemporära konstetablissemanget är ett stort bedrägeri:

 

”Här blottas också de cyniska mekanismer som döljer sig bakom haussandet och annekteringen av unga, outvecklade konstnärskap. Den avantgardistiska konsten lyfts in i etablissemanget. Den institutionaliseras och revolten blir kosmetisk.

Det internationella nätverket konsolideras och markerar sitt revir. Museichefer påstår att ’alla vill ha’ en särskild konstnär, väl medvetna om att dessa ’alla’ låter sig lätt räknas. Men för bibehållandet av den normerande konsthegemonin är de naturligtvis oumbärliga.”

 

Så långt har Mattsson rätt att avantgardistisk konst lyfts direkt in i etablissemanget på ett sådant sätt att den inte längre kallas för avantgardistisk. Men det betyder också att Mattsson får ge sig på åtminstone ett hundratal ”emerging artists” eftersom det enligt honom rör sig om ett systemfel. Över 100 curatorer, kritiker och museichefer gjorde en lista på dessa emerging artists 2009. De placerade Lidén på 35:e plats. Nu vill Mattsson betrakta alla dessa – och många därtill – som inkompetenta och förledda av maktbegär. Vad blir då kvar? Tänker han sig att han själv och några bekanta utgör den elit som verkligen förstår vad riktig konst är för något och som därför borde tillfrågas av konstvärlden när det gäller kvalitetsfrågor?

 

Om man ser på en äldre lista, också från Flash Art, med emerging artists från 2006 kan man se att på plats nr 34-36 återfinner man på kritikernas lista Pawel Althamer, Pierre Huyghe, Emily Jacir och på galleristernas Hernan Bas, Paul Chan, Jim Drain. Fem år senare står de sig fortfarande väl eller mycket väl. Så kommer vi kanske till sakens kärna. Leif Mattsson och Omkonst bedriver en kampanj för den sanna konstens återkomst vilket är något som mest liknar modernistiskt måleri med en viss välvilja för de oundvikliga andra teknikerna.

 

För vad är bra konst? Det som den kvalificerade konstvärlden anser vara bra konst eller det som Mattsson anser vara bra konst?

 

Klara Lidén är redan en kvalitetskonstnär och frågan är bara hur bra hon kommer att bli. Att hennes framgångar skulle var resultatet av en blåögd och förförd konstvärld jämte lite hafsig konstproduktion är att underskatta den prövning som alla konstnärer får genomgå. Konstnärer som blir framgångsrika är framgångsrika i sitt nätverksbygge. Detta är och förblir den väsentligaste kvaliteten. Men det är ingen lätt sak eftersom konstvärldens agenter får ständiga påstötningar av konstnärer som vill framåt. För framåt vill man ju. Det vill väl även de konstnärer som Mattsson ser som representanter för den sanna konsten.

 

Lidén har varit med ett tag och hennes karriär kom igång på allvar 2006 när hon är med i Berlinbiennalen. Men det har varit många passager och utställningar för att komma dit hon är idag. Jag skulle mer än gärna vilja ha en inblick i hur Lidéns nätverk är uppbyggt och på vilka grunder hon har blivit vald. Men man skall inte tro att, oavsett hur det ser ut, det är något unikt. Varje framgångsrik konstnär är ett nätverk. Men för att lyckas med sitt nätverk måste en konstnär vara relevant. Säkert finns det ett hundratal konstnärer som skulle kunna ersätta Lidén. Men så ligger det säkert till: De kan alla ersätta varandra men det betyder inte att ALLA konstnärer är relevanta kontemporära.

 

 

 

Publicerat i Samtidskonst | 28 kommentarer