Del 1250: Angående kritikens brister, fallet Lidén

Några intressanta detaljer har framsprungit ur våra konstkritikers tankevärldar i fallet Klara Lidén. Recensionerna har varit klart positiva men med markanta reservationer. Mårten Arndtzéns sammanfattning (SR) är vägledande:

 

”…nyckeln till Klara Lidéns framgång: i kombinationen av ungdomlig glöd och stark igenkänningsfaktor, för de invigda. Hennes konst dignar av konst- och kulturhistoriska referenser från Baudelaire och framåt. Förbrukade drömmar som Lidén andas nytt liv i, genom sina slagkraftiga visualiseringar.

Det är förstås bedårande. Frågan är hur länge?”

 

Beskrivningen passar in på huvudspåret i det kontemporära. Igenkänningsfaktorn är alltid hög fast man måste vara invigd, referenserna i ordning och nygjutna. Precis de regler som gäller för de kontemporära. Men i det här fallet tillkommer det ironiska ”bedårande”, fast man tycker att det borde vara en allmän stämpel på samtidens standardiserade utgåvor av nuets konst. Sedan kommer plötsligt det där ”hur länge?” Inte har vi hört något sådant om Nathalie Djurberg och Johanna Billing, två andra internationella emerging artists.

 

Hur länge håller en sådan där ”emerging”? Enligt mina undersökningar är hållbarheten överraskande god. Kommer man in på den planhalvan så rullar det på av sig själv. Dessa konstnärer har en signatur och blir intressanta eftersom konstvärlden gör dem intressanta. Det kunde ha varit någon annan men så blev det inte. Nätverket regerar. Å andra sidan är det inget nytt utom möjligtvis för svenska kritiker som tycks vilja leva kvar i värld där man skall tro på någon form av konstnärlig substans som skall ha en hållbarhet som är så övertygande att frågan ”hur länge?” inte behöver ställas. Hur det nu än är kommer det mesta av samtidens konstnärer att blekna bort. Vi får vänja oss vid vår tids extrema behov av temporär kvalitet. Bra konst är nödvändig hela tiden. Men för konstnärerna är det ingen som helst katastrof, det tar tid att blekna bort. Och Sverige väntar fortfarande på en stor internationell stjärna. Låt oss säga att Ann-Sofi Sidén, Johanna Billing och Nathalie Djurberg har varit de bästa buden och där är det bara att fundera på om den sistnämnda klarar den spärren. Eller om Lidén skall nå ända fram. Detta med ”hur länge” drabbar nästan alla i det kontemporära sällskapet.

 

Katarina Wadstein MacLeod har liknande moraliska bekymmer (SvD):

”Klara Lidéns karriär har gått i en rasande fart och hon rankas högt på listor över ”viktigaste konstnärerna just nu”. Frågor om varför och hur någon blir viktig och vad som är den bästa konsten tränger sig på. Handlar det mest om kvaliteten på verken eller om nätverken? Det är en liten skara personer som avgör vem som får plats där rampljuset lyser som starkast.”

 

Har karriären gått så fort? Lidén blev synlig 2006 och efter 6 år är hon på väg att nå in i den högre eliten. Ungefär samma som för Nathalie Djurberg som bara är ett år äldre. Skall Lidén bedömas på ett särskilt sätt? Kanske är det så eftersom misstänksamheten för fram tanken hos Wadstein MacLeod att det kanske inte är verken som är bäst utan nätverken. Ja, man får önska välkommen till verkligheten. Visa mig den framgångsrika konstnären utan nätverk och visa mig konstnärlig kvalitet i sig så skall jag bli förvånad. Och notera det där med ”en liten skara personer som avgör vem som får plats”. Tror hon att konstvärlden håller sig med allmän rösträtt? Den lilla skaran är inte heller så väldigt liten. Bara antalet kvalificerade ”emerging artists” utgör flera hundra och i kategorin byts namnen fortlöpande ut – ”emerging” blir etablerade och nya förmågor strömmar till.

 

Men jag tycker att det är på tiden att konstkritikerna slutar att enbart skriva om sitt personliga tyckande och ägnar sig åt lite journalistiskt grävarbete. Om nu MacLeod säger att det är en liten församling som bestämmer, vilka är det och hur många är de? Men hon har antagligen ingen susning. Inte heller förmår kritikerna acceptera att nätverkstillgång är den helt avgörande konstnärliga kvaliteten. I fallet Lidén där den plötsligt beaktas kunde det vara intressant att kartlägga hur det ser ut. Men tyvärr är det så att kritikerna ägnar sig åt klassiska smakomdömen vilket de ofta kompletterrt med att strö lite politiska moralismer omkring sig.

 

 

Dagens bild är ett egendomligt objekt som jag får några dagar sedan stötte på när jag vandrade längs min transportstig på Kullaberg. Vad det än är så tycker jag att det säger något i detta sammanhang.

 

Det här inlägget postades i Konstkritik, konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

5 svar på Del 1250: Angående kritikens brister, fallet Lidén

  1. Yngve skriver:

    Jag delar din uppfattning om att det vore på sin plats med lite journalistiskt grävarbete på kultursidorna.

    Granska nätverken parallellt med konstverken!

    Men även konstverket och allt vad det står för behöver granskas. Det personliga tyckandet kombinerat med övertygelsen om att det finns en hållbar konstnärlig substans är inte något dåligt. Det är en förutsättning för konstbegreppet.

    Det behövs tyckande. Hur skulle man annars kunna upprätta några topplistor?

    Och det behövs en substans. Vem skulle tjusas av en verksamhet där allt handlar om tillgång till rätt nätverk?

  2. Petter Helje skriver:

    Jag är helt enig med Yngve här. Värdeomdömen kan aldrig vara objektiva på samma sätt som empiriska eller rationella (logiska) omdömen. Var det inte det Moore kallade för “det naturalistiska felslutet”?

    Men det innebär å andra sidan inte nödvändigtvis att estetiska omdömen är helt och hållet subjektiva, av det enkla skälet att vi människor liknar varandra. Våra kognitiva och perceptuella egenskaper har vi ju gemensamt.

    Att det finns tondöva och färgblinda (och för all del också moraliskt blinda) personer, bekräftar ju bara att vi liknar varandra snarare än att vi är varandras kopior eller spegelbilder. Våra estetiska omdömen skulle faktiskt kunna vara intersubjektiva, eller med Kants ord “subjektivt allmängiltiga”.

  3. Lars Vilks skriver:

    Yngve och Petter, vi är helt överens om att tyckandet har sin plats. Men även det faller under relevansen. Alla tyckanden är inte lika bra. Även om det filosofiskt sett värdeomdömen inte kan vara objektiva slås man onekligen av praktiken. Ser man på recensionerna som Lidén har fått skiljer de sig inte mycket åt. Värdeomdömet är ungefär detsamma. Det beror säkert på att en konstnär som betraktas som högintressant redan är värderad, vägen in i dennes verk är redan stakad. Det enklaste för kritikerna är att sätta kryss i rätt rutor. Jag tycker inte att man skall bortse från att nätverken har nivå och kvalitet. Att bli insläppt i ett bra nätverk är inte lätt. De som sitter i dessa nätverk agerar på samma sätt som kritikerna, de tycker. Och säkert är de relevanta. Svårigheten för en konstnär är att bli exponerad inför rätt tyckare. Det räcker inte med enbart det, relevansen måste också finnas med, men det är ändå så att merparten av konstnärer kommer aldrig till.

  4. PerOla Axelsson skriver:

    Bilden med den molokna gubben i skogen är från en orientering för barn. Den uttolkas “fel vägval”.

  5. Krister skriver:

    PerOla Axelsson,

    He he, så enkelt kan det va ibland.
    Jag undrar hur mycket tid Säpo har spenderat på att analysera den molokna gubben?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.