Nästa vecka är det dags för ett nytt nummer av Paletten vars redaktion består av Milou Allerholm, Sinziana Ravini och Fredrik Svensk. Redaktionen är bekymrad. Det är problem med autonomi och utopi. Kapitalismen regerar allting och hur skall konsten inte bara befria sig själv från kapitalet och dess neoliberalistiska anhängare utan även resterande världen?
Jaja, om konsten autonomi kan man säga att sådan hade man förr. Den estetiska autonomin, grundlagd av den tyska idealistiska filosofin lovade guld och gröna skogar för det skapande geniet som förde mänskligheten mot en bättre värld. Dock visade det sig att denna autonomi aldrig har funnits, blott en chimär frammanad av den spekulativa estetiken. Numera är den givna autonomin den uppsättning av speciella egenskaper som genom tradition kännetecknar konsten: Högdiskurs, Make it New och lite obegriplighet. Detta gör autonomin till institutionell: Det som konstvärlden kallar för konstens autonomi är konstens autonomi. Det är bara att välja och komma överens.
Redaktionen ser betydande svårigheter i att det kapitalistiska samhället ”äter motstånd” och ”stigmatiserar all revolutionerande konst”. Vad som onekligen är fascinerande är den oerhörda ambitionsnivå som den kontemporära konsten bär på. Inte fråga om några småsaker, man ger sig på att förändra hela världen. Åtminstone vill man det. Jag skulle tycka att man t ex kunde börja med att se om man hade någon åhörare? Hur många läsare har Paletten? Och hur många av dessa tillhör inte den inre kretsen av konstvärlden?
Skulle man inte kunna pröva och se om konsten kan lösa något problem överhuvudtaget? Tänk t ex på Ai Weiwei som sitter finkad i Kina. Om konstvärlden samlade sig skulle den då kunna få ut honom ur arresten? Om man inte kan klara det kan man knappast göra upp med neoliberalisterna och den utsugande kapitalismen. Men det är kanske för svårt, konstvärlden har så många konstprojekt att tänka på att den troligen inte kan samla sig till en gemensam manifestation. Vore det inte bättre att Paletten prövade att med konstens hjälp skaffa sig fler prenumeranter och läsare? Det förefaller mig som om det inte var en omöjlig uppgift. Istället för att med tidskriftens hjälp genomföra en revolutionär konst som kan skaka kapitalismen och förhindra utsugningen av världens fattiga. Under helgen blev konstmässan i Basel en ny lysande försäljningssuccé. Kan revolutionära konstnärer vara med på mässan? Kan de ens vara med på biennaler? Finns det några? Eller är det mest fråga om akademiska framställningar i artikel- eller seminarieform?
I vart fall kunde man protestera mot Ai Weiweis arrestering genom att på Baselmässan gå omkring med en Ai Weiweimask.
när man talar om trollen: http://www.dn.se/nyheter/varlden/ai-weiwei-fri-mot-borgen
Intressant resonemang Lars, jag ser att både Palettenredaktörerna och du har rätt i sak. Paletten följer en teoretisk tradition av subversion och marxism och är tänkt att vara en plats för där alla typer av motstånd dryftas – kritiskhet, revolt mot normer eller ekonomiska system och dogmer.
Ser ingen motsättning i att öka spridningen av konst eller att arrangera ett politiskt motstånd mot fängslandet och censurerandet av Ai WeiWei. Det var för övrigt en intressant idé, värd att diskuteras vidare. Vem skulle bäst initiera en sådan aktion? en konstinsitution? En konstnär? Kanske E-flux?
Robert. Platsen där motstånd dryftas. Frågan är vad man skall visa med det. Är det främst en symbolisk identitetshandling som visar de andra i konstvärlden vem som är radikalist, dvs. följer med i den kritiska diskussion som är välkänd i vida kontemporära kretsar? Att formulera en bakgrundsestetik till pågående konstprojekt?
Om man vill öka spridningen av konst av den här magnituden får man nog börja med att fundera på vad man skall sälja in och till vem. Jag kan se att den främsta målgruppen är de intellektuella i allmänhet. Samtidigt kräver det en smula originalitet i den kritiska diskursen vilket nog inte är så lätt men inte omöjligt.
Jag tycker att man också kan se palettens artiklar som en upplysning av den svårighet som konsten står inför i ett neoliberalt samhälle. Hur ska vi finansiera projekt, vilka hot finns mot konsten och konstnären, konstens publik och hur vill vi att framtiden ska se ut. Precis som nämns i en artiklarna behövs utopiska idéer för att skapa en framåtrörelse. Ser inget problem i att sticka ut hakan.
I nederländerna håller den konservativa, klassiskt neoliberala, regeringen på att göra enorma nerskärningar i kultursektorn och i nederländerna kan vi se ett enormt politiskt och konstnärligt engagemang för att motverka detta. museer, akademier, allmänhet och andra institutioner samarbetar i gemesamma konstverk och aktiviteter. Chefen för stedelijk nämner bland annat i ett tal att en strategi från ”makten” är att just splittra kultursektorn.
Palettens nummer är högst aktuell och viktig i ett samhälle där att vara neoliberal är något helt självklart och alla andra åsikter är extremism.