Del 1270: Bättre förr

Postat den 2011 26 juni av Lars Vilks

För några dagar sedan läste jag Jenny Aschenbrenners recension av Lloyd Newsons dansföreställning ”Kan vi prata om det här?” Det går undan i den recensionen som intar positionen att det finns problem överallt som vi bör uppmärksamma och prata om. Men det jag fäste mig vid var formuleringen

 

”Tillsammans med klass, kolonialism och den allt råare utsugning av människor som överallt – inte bara i muslimska länder – hotar att slipa av den tunna fernissa av humanism som det senaste seklets demokratikamp försökt pensla över världen.”

 

Intressant nog ökar utsugningen enligt skribenten. Det var med andra ord bättre förr. Möjligen är det en del av politisk identitet att framställa världen i ett aktuellt katastrofläge. Idén är en del av ett tämligen normalt beteende: När man blir äldre börjar man tala om att det var bättre förr. En annan sida är att försöka övertyga den ovetande: Religiösa samfund som försöker vinna proselyter drar alltid historien om hur det bara blir värre och värre i världen. Och politiska radikaler brukar gå på samma linje. Som ung man besökte jag i slutet av 1960-talet FNL-rörelsen i Helsingborg och fick tala med den lokale ideologin som förklarade för mig hur det låg till. Han förklarade att ”de flesta nationalekonomer säger att ekonomin i världen om ett par år kommer att kollapsa” Och därför skulle man radikalisera sig för att möta undergången på rätt sätt.

 

Nej, jag håller med min förläggare om att ”det var bättre förr” passar bäst på en gravsten.

 

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag | 3 kommentarer

Del 1269: Bra, bättre, bäst

Postat den 2011 24 juni av Lars Vilks

Konsensus om vad som är bra konst i konsthistorien brukar inte vara något större problem. Rembrandt och Michelangelo är exempel på högsta kvalitet och dessa herrar intar alltid framträdande positioner i konsthistoriska översikter. Till de ovedersägligt stora kan också räknas Caravaggio även om hans resa i konsthistorien har varit något skakig. Först i vår tid har han uppnått fullt erkännande som första klassens mästare. Det finns skäl till det. Caravaggios sätt att behandla ljussättning, hans inträngande realistiska detaljer, dramatiken är något som skiljer sig från andrahandsfigurer som t ex Domenichino och Guercino. De senare höll dock relativt länge starkare konsthistoriska ställningar än Caravaggio. Idag förefaller det dock solklart att Caravaggio är långt intressantare.

 

Jag blev lite fundersam när jag för en tid sedan läste Sinziana Ravinis recension av Idris Kahns utställning på Göteborgs konsthall. Kahn har specialiserat sig på att fotografera andra konstnärers verk i otaliga bilder som han sedan sammanställer till en. Resultatet blir suddiga bilder men samtidigt med estetiska effekter. Idémässigt kan man tala om att han bokstavligen summer konstnärernas verk. Det är inte bara konstnärer som är föremål för hans metod. Även Koranen har fotograferats på detta sätt (men den kan förstås inte längre ställas ut). Emellertid fastnar Ravini för Kahn Caravaggiobild, dvs. hans 14 sista målningar överlagrade. Kahn har, menar hon, lyckats med att göra originalen bättre. Hon motiverar detta med:

 

”Caravaggios annars så stela kompositioner och smått dokumentaristiska stil (ett illmarigt försök att få dåtidens folk att tro ännu mer) får i Khans regi ett mystiskt, religiöst skimmer som närmar sig den gamle Rembrandt.”

 

Avfärdandet av Caravaggio torde drabba merparten av de gamla mästarna och att det skulle vara en vinst att få hans verk att bli som gamle Rembrandt har jag svårt att se som någon fördel. Och för övrigt, vad har 14 överlagrade bilder med Caravaggios verk att göra?

 

Ravini är förtjust i postproduktion och tycks anse att det är vägen att – i korrekt kontemporär anda – göra konsthistorien bättre. Men det finns en helt annan postproduktion som åtminstone är effektivare. Caravaggio är ett resultat av en sådan verksamhet, han upptäcktes på 1920-talet. Men på senare tid har hans ljusbehandling tilltalat och inspirerat filmmakare och fotografer. Rembrandt, El Greco och Vermeer van Delft är andra exempel på postproduktion i konsthistorien. Och inte minst den mest påfallande av alla sådana produkter: Artemisia Gentileschi; i Caravaggiotraditionen.

 

Idris Kahn är en konstnär med en metod. Hans bilder fängslar och fascinerar men hans summeringar av andras verk har naturligtvis ingen essens, det är bara en symbolisk representation. Lättsmält, lättsålt och inte dåligt. Men mer än så blir det nog inte. Hans utställning i Göteborgs konsthall pågår till den 21 augusti.

Idris Kahn: Caravaggio The Finale Years 2006

Michelangelo Caravaggio: Begravningen av Sankta Lucia 1608

 

 

Publicerat i Konstkritik, konstteori | 3 kommentarer

Del 1268: Relativa censurer

Postat den 2011 22 juni av Lars Vilks

Idag släpptes Ai Weiwei. Jag föreställer mig att den kinesiska regimen ansågs sig inte ha mer att vinna på att hålla honom fängslad. Konstnärens arrestering blev en gemensam sak för hela den upplysta världen. Men antagligen kunde regimen visa att man menar allvar genom att hålla honom så länge som man gjorde. Nu blir den intressanta fråga vad Ai Weiwei kommer att göra. Fortsätter som förut? Försiktigare? Lämnar landet?

 

Inget försvar av värde har talat om att den kinesiska kulturen måste respekteras i sådana här fall. Förmodligen beror det på att det inte rörde sig om en av de mångkulturella kulturerna (observera att i dessa ingår alla kulturer utom västvärlden) utan om en kultur som genom påverkan från väst har utvecklats till en diktatur. Egentligen är det västvärldens fel att Ai Weiwei fängslades. Men ingen har sagt det eftersom det rör sig om en export av marxismen till den mångkulturella världen. De flesta kulturskribenter anser förmodligen att just denna västliga imperialism är en i grunden god sak, en av de få produkter som bör tas emot med glädje av de mångkulturella.

 

I det nya numret av Artforum skriver Okwui Enwezor om Ai Weiwei och om Sharjahbiennalen; det handlar om censur. Alldeles som man kan förvänta avvisar Enwezor censur i Mellanöstern och Asien. Men, som han skriver, dessa censureringar måste ses i samband med “The recent removal of David Wojnarowicz’s 1987 video A Fire in My Belly from an exhibition at the National Portrait Gallery in Washington, DC, following the demands of the Catholic League and a few members of Congress, may appear an aberration from bygone days, but it is in fact a quite common phenomenon in the West. In 2008, the eminent curator Corinne Diserens lost her job at the Museion in Bolzano, Italy, for showing a Martin Kippenberger work that the Vatican considered offensive. More recently, Andres Serrano’s 1987 Piss Christ was vandalized by religious extremists in Avignon, France.”

 

Så skriver en övertygad mångkulturist i tidstypisk relativiserande anda. Han nämner inget om protesterna mot Wojnarovicz, alla ursäkter som framfördes och hur händelsen ledde till en överväldigande seger för Wojnarovicz’ videoarbete. Inte heller att de religiösa extremisterna inte hade någon framgång, utställningen öppnades igen. I Bolzano blev Kippenberg visad och Vatikanen uttalade att man inte tänkte göra något. Vad som hände senare vore intressant att få veta mer om.

 

Det är liksom en viss skillnad. Trots allt.

 

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, yttrandefrihet | 2 kommentarer