Del 1298: Postmodernt och post-postmodern

Om någon har missat Karsten Thurfjells välgjorda program i SR om postmodernismen kan man lyssna här. För det finns anledning att fundera kring det postmoderna genombrottet under 1980-talet. Vad man gjorde upp med var romantikens och modernismens magiska autenticitet. Alltså att konstnären kan överföra vissa högre former av känslor och tillstånd genom penselskrift och färgfält. Och därvid producera det oförlikneliga originalet. De postmoderna kunde ta itu med detta original och till synes låta det vittra sönder. Allan McCollum som kommer till tals i programmet väckte stor uppmärksamhet med sina simulakrer, dvs. objekt som både var kopior och original.

 

Teckningar, alla olika, av Allan McCollum (335).

 

Även om det var mycket jubel i busken när det postmoderna ironiserade bort modernismen (i Sverige står Ulf Linde kvar som den siste store kämpen: ”Min rumpa är min rumpa”) kan man med fog fundera över hur det egentligen gick. Det autentiska originalet har inte försvunnit det har bara blivit formellt. Allan McCollums teckningar är t ex ett konstprojekt, en installation som handlar om original/kopia. Som installation är det ett autentiskt arbete, originellt och absolut ingen kopia. Konstnären och hans gallerist kan garantera för köparen att verket/projektet är en äkta McCollum. McCollums verk är inte självironiska och även om det skulle ha varit det skulle det sakna betydelse. Äkta självironi, autentiskt.

 

Det som håller samman kontinuiteten i konsten är konstvärldens övertygelse om sin betydelse och status, en status som av tradition också bekräftas av samhället. Original, originell, autenticitet, status överlever övergången från modernism till postmodernism. Och som vi vet har nya autenticitetsformer tillkommit genom konstens intensiva vändning till socialkritiken.

 

För att ingen tvekan skall råda proklameras konstens enorma betydelse och autenticitet genom biennalsystemet. Nu är det snart september och Istanbul, Lyon och Moskva kommer att biennala för fulla muggar. Peter Weibel, en romantisk och konceptuellt inriktad teoretiker, är tillsammans med Joseph Backsten ansvarig för Moskvabiennalen (tema ”Rewriting Worlds”) och kan deklarera:

 

“’Rewriting Worlds’ proclaims that art is a sphere where new things are unceasingly generated, and contemporary artists rewrite the world as it exists around them by conveying new ideas and viewpoints in their work.”

 

Istället för att uttrycka inre känslor med känsliga penselrörelser skriver dagens konstnärer om hela världen. Romantiken, och för den delen även modernismen, tycks inte ha släppt sitt grepp.

 

Det här inlägget postades i Biennaler, konstteori, Tillståndet i konsten 2011. Bokmärk permalänken.

1 svar på Del 1298: Postmodernt och post-postmodern

  1. Bastion Styrbiskop skriver:

    Om man av inre övertygelse ( kanske passionerat ) tar avstånd från romantiken så hamnar man ju i en romantisk roll likt förbannat.

    Hur man än vänder sig har man ändan bak som Lars Vilks har sagt. i en annan debatt vil jag minnas…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.