Några intressanta synpunkter på dagens konstvärld kan hämtas från detta senaste Palettennumret som jag skrev om i föregående inlägg. Kajsa Dahlberg är frustrerad över såväl ”det realpolitiska systemets låga värdering av konst” som ”konstfältets egna specifika strukturer”. Konstens generellt låga värdering kommer naturligtvis av den enorma överproduktion som fältet håller sig med. Det tycks ofta vara så att konstnärer övervärderar sin insats och anser att världen behöver den. Vill man öka efterfrågan på konst, och i det här fallet är det fråga om den socialkritiska samtidskonsten, får man använda andra metoder än att bara skapa ännu mera konstprojekt. ”De specifika strukturerna” handlar i Dahlbergs artikel mest om feminism. Hon drar ett varv om den kvinnliga underrepresentationen och om att sådant som ”kvalitet” och ”konstnärligt värde” är ”könade”. Problemen har dock blivit något mindre med tanke på att bland våra sex främsta samtidskonstnärer är fem kvinnor. Moderna Museet visar just nu Klara Lidén och Siri Derkert. Venedigbiennalen curaterades av Bice Curiger och nästa års Documenta leds av Carolyn Christov-Bakargiev. Dahlbergs inpass handlar dock mer om att de brittiska suffragetterna inte har fått tillräcklig konstnärlig uppmärksamhet. En del av dem hade konstnärlig utbildning. Men de får inte komma in i konsthistorien. Frågan är nu vem som skall ta plats i denna så hett eftertraktade kanon. Eftersom hela världen under alla epoker ställer detta krav börjar det bli svårt att hantera hur allt detta skall gå till. Om suffragettkonsten skulle ta en plats får det vara på feministiska betingelser. Sylvia Pankhurst och Constance Markievicz är exempel på konstnärlig utbildade suffragetter men deras bidrag är inte särskilt originella. De är naturligtvis intressanta utifrån sina speciella förutsättningar vilket utgör en form av konstnärlig kvalitet. För närvarande har man i konstvärlden inga planer på att denna kvalitet skulle vara tillräckligt intressant för en plats i konsthistorien.
Dahlberg är missnöjd med att det manifest hon och andra utarbetade för Manifesta 8 (2010) inte kom att påverka den utställningen. Vad det innehöll för 42 punkter får läsaren inte veta. Men man kan ju ana. Troligen är Dahlberg inte helt klar över att Manifesta 8 i Murcia hade temat “to engage with the north-south divide, specifically with Europe’s present-day boundaries with northern Africa and its interrelations with the Maghreb region”. Den postkoloniala upphetsningen I det kontemporära är betydligt större än fascinationen för feminismen.
Mer eldfängd feminism står Linda Fagerström (Helsingborgs Dagblad) för. Hon utropar sitt ve över detta Palettennummer som hon menar handlar om ”vita vänsterorienterade hetero-medelklassmän med enorma studieskulder och låg inkomst som förtvivlat och självuppoffrande söker en autonom position i yrket.” Stackars Palettenredaktionen! Redaktionen består till 2/3 av kvinnor och de kvinnliga bidragsgivarna är i klart flertal.
Det börjar bli ett välståndsproblem. Däremot blir det föga uppmärksamhet när en kvinnlig curator i Pakistan blir slagen och utskälld av polisen. Se Zeenews.
Självporträtt av Sylvia Pankhurst
Teckning av Constance Markievicz från 1924
