Del 1319: Bland blommor och biennaler

Numera blir det ofelbart rabalder när jag skall dyka upp någonstans. Bokmässan rustar sig för min ankomst i nästa vecka. Det kommer säkert att gå lugnt till och konstintresserade kan, om man så önskar, komma till Axess monter på fredag kl. 15 då det kommer att debatteras angående den alldeles nyutkomna boken Under omprövning – En antologi om konst, kanon och kvalitet. Debattörerna är fyra, förutom undertecknad, Johan Lundberg, Anna Brodow Inzaina och Thomas Steinfeld. Dessa tre är bidragsgivare till boken. Mitt besök beror inte på detta utan att jag själv har producerat en skrift som jag tidigare har nämnt: Art – Den institutionella konstteorin, konstnärlig kvalitet och den internationella samtidskonsten. Två skrifter som båda är kritiska mot den rådande konstregimen och dess uppfattningar om konstteori och kvalitet. Fast på väldigt olika sätt.

 

I konstvärlden kan noteras att Lyonbiennalen öppnade igår och att Istanbulbiennalen drar igång i morgon. Av dessa är den senare en av samtidskonstens referenspunkter. Därför bevakas den i en del svenska medier. Nils Forsberg på Expressen är på plats och vi får snart veta hur det utföll. Men det går redan nu att se runt med hjälp av Vernissage TV. Lyonbiennalen anses lättviktigare och därför gör man ett lite mera ambitiöst försök med Victoria Noorthoorn som tänker sig att dra lite i estetiken. Med hjälp av irländarna Yeats (som levererade temat ”En fruktansvärd skönhet är född”) och Beckett (vars mycket korta stycke Breath inledde utställningen). ”Det är nödvändigt att åter tänka på de estetiska frågorna”, säger Noorthoorn. Emellertid är ett närmande till de estetiska frågorna ingen lätt uppgift. Estetikens möjlighet som konstens frihet finns i att den utgör en distans till det verkliga, säger hon vidare. Det är alldeles riktigt, att estetisera är att skapa distans och denna distans blir i konsten möjlig att uppfatta på olika sätt. Det vi främst har idag är att distansen gör konsten till ett alternativ som skiljer sig från annat, dock oklart på vilket sätt. Tidigare fylldes distansen av det uttrycksfulla (och gör det väl på sätt och vis än idag) eller ibland det sköna. Det sköna har blivit besvärligt eftersom det skall äga ett existentiellt djup utan att gå upp i det sublima och absolut inte landa i det dekorativa.

 

När jag var i Stockholm såg jag Peter Fries utställning ”Beyond Reach” på Lars Bohman. Som man kan läsa på hemsidan gör man sitt bästa för att få ihop något rimligt som kan försvara Fries blomstermålningar. Onekligen är hans bilder dekorativa och det kan väl stanna vid det. Någon ögonfröjd kan de traditionella konstälskarna få ha i fred. Men Joanna Persman i SvD får snart fart på sitt konstkritiska uppdrag och hänger sig åt upplevelsens formuleringsfröjd. Vi får lära oss behovet av eskapism (i dessa tider) och att ”Ett vissnande kronblad berättar ibland tillräckligt om en oåterkallelig förlust”. Bo Madestrand i DN intar en defensiv position och får fram något med att de är provocerande med sin behagfulla kravlöshet. Men hans avslutningsknorr är ”så räcker det med blommor nu”.

 

Men tydligen är det populärt med blomsterkvastar ty sådana producerade också vinnaren av Carnegie Award, Heikki Marila. På en viss nivå i konstvärlden vill man tydligen hänge sig åt det melankoliska och sentimentala. Också Birgitta Rubin skänker läsaren en uppvisning i den hänförde kritikern när hon skriver om Karin Broos utställning (DN). I detta läge måste jag säga ”leve de internationella biennalerna”.

 

Blomstermålning av Peter Frie

 

Det här inlägget postades i Biennaler, Konstkritik, konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

7 svar på Del 1319: Bland blommor och biennaler

  1. CeDe skriver:

    “Det sköna skall äga ett existentiellt djup utan att gå upp i det sublima och absolut inte landa i det dekorativa”. Tål att tänka på.

  2. CeDe skriver:

    Ge folket vad folket vill ha. Jag har nu varit och
    beskådat Peter Fries utställning på Galleri Lars Boman
    Blommor “en masse” i enorma tavelramar fritt hängda på
    trendigt bävergråa väggar. En i min smak något överexponerad färg. Men i det hela taget tydligen ett
    vinnande koncept då alla utom en tavla till dags dato
    var sålda till ett snittpris av 200 tusen. Man får ju lite lust att vässa penslarna och dra igång sitt
    måleri.

  3. Ilona Huss Walin skriver:

    Hej Lars!
    Lycka till med bokutgivningarna.

    Själv ska jag återuppföra performansen “Prästen” på bokmässan på Lördag. Ska bli intressant att igen framföra min predikan, sånger och böner som jag skrev 1999.

    Jag ställde ut samtidigt med Lars Vilks i samband med konstevenemanget “Eslöv Julsaga – en konsthändelse 1999”. http://www.ilonahusswalin.com/preach.htm

    Och på lördag kan man alltså uppleva min performance (och även videoverk) igen på bokmässan, i samband med Fröydi Laszlos bokprojekt “Kärlek och navelludd” – en bok ges nu ut av Fröydi Laszlo med flera olika konstnärers textarbeten. http://www.bok-bibliotek.se/sv/utstallare-a-o/utstallare-20111/utstallare/?exhibitor=1755

  4. Tyra skriver:

    Kanske är det det mest provocerade man kan göra just att måla dekorativt (vilket konstnären såklart har tänkt på och ser sin möjlighet att få uppmärksamhet genom att reta upp kritiker), men vill folk ha sånt behöver de inte gå till Lars Boman och punga ut med 200 000 kr, det är ju bara att gå till närmaste Myrorna där det ju finns hötorgskonst av den typen i mängder.

  5. Lars Vilks skriver:

    Dock är Peter Frie ingen hötorgsmålare.

  6. CeDe skriver:

    Håller helt med om det.

  7. Tyra skriver:

    Nej, det är han inte, han är en bra målare. Jag blir bara så trött på det idébaserade måleriet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.