Del 1329: Sankta Jessica och Johan den Onde

En inte helt obetydlig muntration tilldrar sig i den svenska konstvärlden. Tillställningen är ingalunda ny, den har pågått under flera år och dess historia kan sammanfattas med skaldens ord: Minnens I Edsvik 2009? Men det verkar som om dramats peripeti nu har infunnit sig. Skådespelets upphovsman är densamma som dess huvudrollsinnehavare, hjältinnan Jessica Kempe. För den utomstående är titeln given: Sankta Jessicas dialog med Johan den Onde.

 

Kempe tycks framför allt ha politiska ambitioner som hon tydligen vill aktivera inom konstsektorn. För att göra sig nyttig i kampen för, ja, antagligen en rättvisare värld, dras hon till vänsterns identitetspolitik för att agera mot främlingsfientlighet, kulturkonservatism, högervindarna i världen osv. Emellertid är det inte så lätt att leta upp något objekt för en sådan ambition i konstvärlden. Men Kempe har lyckats genom att skapa en personlig vendetta där hon återfinner alla dåligheter hos de nyakademiska konstnärerna. Som huvudman för denna rörelse har hon identifierat Johan Lundberg som får spela skurken i hennes drama. För det finns ingen nyfiguration som på något sätt är en utmaning mot den fasta konsensus som råder i samtidskonsten. Möjligen kan man säga att hennes envetna hamrande har upprättat en sådan fiende. Det senaste numret av Konstperspektiv har upplåtit plats åt en särdeles fyllig diatrib i ämnet.

 

Hon ger sig ut i ett försök att förklara realismens omöjlighet i bildkonsten. Eftersom Kempe vill placera sig i den kontemporära socialkritiken kan hon berätta att där har man perspektivet istället för sanningsbegreppet och realismen. Man får nog tillägga att i praktiken är det nog lite si och så med den saken. Men hennes bekymmer är denna nya realism (med Johan den Onde i spetsen):

 

”en växande rörelse av kulturnationalistiska, främlingsfientliga, radikal- och värdekonservativa partier, grupper och kulturströmningar med utopier om en nationellt och etniskt naturgiven konst och föreställningar om hantverksmässiga evighetsvärden.”

 

Och naturligtvis för att ingen skall kunna ta miste vilka farliga krafter som har kommit i rörelsen:

 

”Lundbergs och Rådlunds räddningsaktion för ett tänkt västeuropeiskt konstideal ekade av 1930-talets nationalistiska kampanjer mot gränsöppnande konst, kultur och samhällsforskning.”

 

Att den nyakademiska konsten är kulturkonservativ är givet men om nu några önskar vara det så har de väl all rätt. Man har naturligtvis också rätt att kritisera dem men Kempe är hysteriskt överdriven inför denna, helt marginella rörelse som inte har och inte heller kommer att bli något som helst hot mot det rådande kontemporära.

 

Hade Johan Lundberg varit strateg skulle han ha avvaktat Kempes bocksprång och insett att hon gör vad hon kan för att det nyakademiska skall bli synligt och intressant. Men han kan förstås inte hålla sig utan försöker med en rak höger beskriva Kempe som Leninbeundrare och därmed vän av en massmördare.

 

Men det är inte oävet med en smula komedi i den svenska konstvärlden.

Jessica Kempe vill rensa konsten från dess ogräs.

 

 

Det här inlägget postades i debatt, Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

11 svar på Del 1329: Sankta Jessica och Johan den Onde

  1. Goten skriver:

    Varför inte låta några av de realister som Kempe kräks över komma till tals, i stället för detta äktenskapslika skyttegravskrig mellan Kempe och Lundberg.

    Tänk på barnen.

  2. jag skriver:

    HJÄLTE!

  3. Andreas Birath skriver:

    Goten,

    Bra fråga. Jag menade redan när dramat inleddes för två år sedan att, tvärtemot vad Lars påstår ovan, den här polariserade retoriktävlingen inte tjänar våra intressen (våra = de realister som Kempe kräks över).

  4. Lars Vilks skriver:

    Andreas. Om det alls finns en rörelse som kan kallas för “nyfiguration” eller något och om en sådan rörelse vill göra sig gällande utanför sina egna kvarter är nog Kempe en tillgång. Vill man däremot vara där man är, omgiven av vänner och anhängare, är det kanske tveksamt. Men strängt taget tror jag att ni vinner en hel del sympatier från grupper ni inte tidigare nått.

  5. Andreas Birath skriver:

    Men det är ju där jag tror du har fel. Denna rörelse är lika illa betjänt av Kempes paranoia som av Fred Ross hämningslösa hyllande.

    Jag tror att Anna Brodow har helt rätt när hon, som hon gjorde på bokmässan, säger att det inte finns många konstkritiker idag som kan recensera den här typen av måleri. Eller kan och kan, det finns kunskapsluckor hos stora delar av kritikerkåren som skevar kritiken, man ser bara innehållet, det konceptuella.

    Det vi… Det jag tror den här rörelsen saknar är kritik som sätter in i sammanhang, bidrar med helhetsbild. Kvalitativt. Historiskt. En kritik som förstår att se skillnad i måleriska kvaliteter.

    Tror snarare att artiklar som den Kempe har hittat på gör det enklare att stanna i cirkeln av vänner och anhängare. Man har ju en fiende därute att hetsa mot, och det är ju bekvämare än att … bli bättre.

  6. Andreas Birath skriver:

    Lars Vilks,

    Du är för rolig med de här brasklapparna förresten. OM det nu finns… Du gillar ju listor, Lars. Kolla upp hur många konkurrenter jag har (som ansvarig för en av den “här rörelsen”s skolor) på ARC. Jag önskar ibland att ditt OM verkligen var berättigat. Jag skulle få måla mer då…

  7. Lars Vilks skriver:

    Andreas. Jag vet att det finns en betydande mängd men frågan är om man ser sig som en rörelse som vill göra sig gällande och vinna ett berättigande i samtidssituation, om man driver medvetet en opposition angående synen på estetiken.

  8. Andreas Birath skriver:

    Lars,
    Nu har jag läst din kommentar flera gånger. Jag fattar inte vad du menar.

  9. Lars Vilks skriver:

    Andreas . Jag bara ställer frågan om det finns något slags ideologisk samordning av akademiskt orienterade konstnärer och om en sådan gruppering är aktiv i att skaffa sig ett utrymme och ett erkännande inom den samtida konstscenen.

  10. Andreas Birath skriver:

    Då förstår jag frågan bättre.
    Enligt min uppfattning är det både och. Där finns en minsta gemensamma nämnare som består i en vilja att återupprätta ett måleri som vilar på studier efter naturen. En frustration över att bli avfärdade enbart pga av denna strävan driver fram en gruppering som på ett aktivt sätt vill skapa utrymme för sig. Däremot ser jag ingen ideologisk samordning i övrigt.

  11. Bastion Styrbiskop skriver:

    Andreas Birath: Då förstår jag frågan bättre.Enligt min uppfattning är det både och. Där finns en minsta gemensamma nämnare som består i en vilja att återupprätta ett måleri som vilar på studier efter naturen. En frustration över att bli avfärdade enbart pga av denna strävan driver fram en gruppering som på ett aktivt sätt vill skapa utrymme för sig. Däremot ser jag ingen ideologisk samordning i övrigt.

    Andreas Birath: Då förstår jag frågan bättre.Enligt min uppfattning är det både och. Där finns en minsta gemensamma nämnare som består i en vilja att återupprätta ett måleri som vilar på studier efter naturen. En frustration över att bli avfärdade enbart pga av denna strävan driver fram en gruppering som på ett aktivt sätt vill skapa utrymme för sig. Däremot ser jag ingen ideologisk samordning i övrigt.

    Andreas Birath: Då förstår jag frågan bättre.Enligt min uppfattning är det både och. Där finns en minsta gemensamma nämnare som består i en vilja att återupprätta ett måleri som vilar på studier efter naturen. En frustration över att bli avfärdade enbart pga av denna strävan driver fram en gruppering som på ett aktivt sätt vill skapa utrymme för sig. Däremot ser jag ingen ideologisk samordning i övrigt.

    Den som skulle kunna skriva rescensioner om “nutida realistiskt klassiskt måleri” (PUST!) med lite djup och pondus är troligen en konsthistoriker som ägnat flera år åt liknande måleri, motsvarande Quattrocento, Danmarks Guldålder. Nordiskt sekelskifte etc. Edward Hopper på slutet! Och som ser “nördiga” skillnader inom dessa olika realistiska tekniker. Man kan inte kräva att en dagens konstkritiker ser dessa subtila skillnader. De avfärdar ALLT som realistiskt måleri. Gjort redan!

    Men sen finns ju alla möjligheter på nätet… lägre status initialt, men sen…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.