Del 1345: Kritikens vånda

Med den socio-politiska nödvändigheten kryddad med det lika nödvändiga konstupproret mot den neoliberala kapitalismen är nästan allt möjligt att rätas in i ledet. Konstmuseet i Göteborg har en liten presentation av Vilhelm Hammershøi. En på sin tid (1864-1916) relativt framgångsrik symbolist som efter sin död föll i glömska för att med stor entusiasm återupptäckas under de senaste decennierna. Hammershøi är en klart avtecknad profil i sin samtid och hans avskalade bilder med knapp och konsekvent estetik har fått en plats även i samtidssammanhang. Målaren kan betraktas som dekonstruktör vilket är motiverat. Onekligen föenklade han sina bilder genom att ta bort allt som kunde störa den koncentration som inspirerades av de under hans tid återupptäckta Vermeer van Delft och Pieter de Hooch. Med sitt åtstramade måleri skiljer han sig från de flesta andra av sina samtida. Men för att ge honom full passform som aktualitet får Fredrik Svensk i GP till det:

 

”Genom att göra små förskjutningar i ett borgerligt möblemang skapas ett perspektiv där han främmandegör bilden av hemmet, som senare under 1900-talet kommer att slitas sönder och samman hos exempelvis Picasso, och som idag nervöst återskapas i homestylade bostadsannonser. Det är just detta som gör Hammershøi till en intressant målare just nu, och inte hans intresse för de holländska mästarna eller japanska träsnitt.”

 

Jag skulle vilja påstå att förskjutningar nog inte var så små. Hemmet rensades på detaljer för hans måleri som sålunda renodlade det holländska 1600-talsmåleriet. Visst kan man säga att det främmandegör bilden av hemmet. Hans målning nedan får hans lägenhet att se ut som det var flyttdags. Men det är knappast något uppror annat än på det estetiska planet. Picassos sönderslitning var ju också estetisk. De borgerliga hemmen förblev intakta och dess invånare kunde utan större svårigheter hysa målningar av detta slag på sina väggar. Hur Svensk får ihop det med de nervösa återskaparna kan jag inte begripa. Hur länge har vi inte sett, för att ta ett exempel, Laura Ashley? Men antagligen måste Svensk väja för den estetiska tolkningen av Hammershøi. Det mest förbjudna av allting, att den modernistiska traditionen skulle ha ett tillräckligt värde för att berättiga Hammershøi. Svensk konkluderar för säkerhets skull angående skillnaden mellan Hammershøis iscensättningar och vår tids annonsfoton:

 

”De är vackrare, även om de delar samma avgrundsdjupa stämning av förgänglighet och förlust, hur mycket varmt och behärskat lugn bilden ens laddas med.”

 

Ja, där satt den. Hammershøi var melankoliker men vad vi vet endast på ett personligt plan. Detta resulterade i målningar som idag framstår som intrikata och tilltalande. Att dagens annonser om heminredning skulle hysa ”avgrundsdjupa stämning av förgänglighet och förlust” existerar nog bara i kritiken av den neoliberala kapitalismen.

Vilhelm Hammershøi: Interiör, Strandgade 30, 1905

 

 

Det här inlägget postades i Konstkritik, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.