Idag skall det handla om konstteori, min diskussion med Peter Ekström som har recenserat min bok Art. Hans framställning av ”den språkliga konstteorin” kan prövas med ett aktuellt fall. Mer om teorin längre ner. Men först, en av de åtalade, Abdi Aziz Mahmud, i Göteborg frågade på Röda Sten politikern Thomas Martinsson (MP) om han hade sett Lars Vilks (Expressen, GP). Har vi ett konstverk här? Enligt teorin behöver den som är avsändare inte själv veta om att det är konst. Men Ekström hävdar att mottagaren måste bekräfta att det är ett konstverk. Martinsson gör inte det men vi andra som nu kan ta del av detta intressanta material har den möjligheten. Åtminstone är det inget problem för mig att här möta ett intressant konstverk med otaliga tolkningsmöjligheter. Eftersom de flesta samtal kan tolkas på olika sätt blir det gott om konst.
Men till saken. Peter Ekström har skrivit två inlägg på Kulturdelen, ett som kommentar till hans recension av min bok och en essä. Den senare beskriver det Peter Ekström kallar för ”den språkliga konstteorin”. Han skriver att han inte själv har kommit på det men ger inga referenser till vem det skulle vara. Kanske lutar det mot Gadamerhållet? Den språkliga konstteorin är inte essentialistisk vill Ekström mena. Jag menar att han har fel. Det som Ekström drar fram är att konst skall ses som ett brett begrepp. Riktigt vad detta skall innefatta kan han inte precisera men det torde vara något mitt emellan ”de sköna konsterna” och ”kultur”. Det stora problemet här, liksom för alla som vill dra in hela världen i en magnifik konstteori är att ange vad det är man skall få tag på. Här finns bara en solid bas och det är det moderna västerländska konstbegreppet. Något annat finns egentligen inte. Kultur blir svårt, hur får man ihop ”konst” (vilken ”konst”?) med det? Man kan fundera på UNESCOs definition av kultur att en sådan måste innehålla konst för att kunna kallas för kultur. Där spökar ”konst” igen fast i praktiken lätt igenkännlig som det gamla hederliga essentialistiska västerländska konstbegreppet. Hur som helst menar Ekström att konst är språk:
”Mottagaren är den människa som ser konstverket, bekräftar att det är ett konstverk och som värderar det utifrån den upplevelse som konstverket ger just denna individ.”
Här är förstås frågan vad det innebär att bekräfta att något är ett konstverk. Den språkliga konstteorin tycks skjuta problemet framför sig och överlämna det åt mottagaren. Ifall mottagaren bekräftar konst, ja, då är det väl det gamla hederliga konstbegreppet som spökar igen, vad är det annars man skulle känna igen? Meningen är också uppfordrande. Om man inte vill värdera det utifrån upplevelsen? Och om konstverket består av en teoretisk text om konstbegreppet? Hur fixar man det utan att bryta mot Ekströms postulat? Men det kommer också fram att det rör sig om ett tillstånd:
”Utifrån tanken om konst som språk följer att konsten är ett tillfälligt tillstånd.”
Frågan är vad det är för tillstånd han menar. Är varje kommunikativt tillstånd där flera tolkningar är möjliga ett konstverk? Om man jämför t ex med filosofiska och politiska texter kan sådana tolkas på många sätt och det de säger är tillfälliga tillstånd. Antagligen menar Ekström att konsten är strängt individualistisk men så fungerar det inte. De flesta konstverk ger inte så mycket olikhet eftersom de är en del av en given standard. Däremot är det möjligt att tycka mer eller mindre om det ena eller det andra. Men även här visar det sig att de flesta tycker någorlunda samma vilket har möjliggjort att skapa konsthistoria och att enkelt slå fast att konsten inte är relativistisk: En del konst är objektivt bättre än annan. Om Ekström kunde beskriva tillståndet som skulle vara speciellt för konst skulle man utan vidare förstå att det måste vara något mera än banalt. Konst framstår i alla moderna sammanhang som något existentiellt och som ett djupt uttryck för den mänskliga individen. Om nu inte Ekström menar att t ex handboll också skulle vara konst.
Ekström skriver också att kvalitetskonst kan skapas utanför konstvärldens konsensus. Han nämner några kända outsiders som exempel. Jodå, konst kan naturligtvis skapas utanför konsensus. Se t ex på Odd Nerdrumskolan. Konst som är utanför konsensus och som inom den delen av konstvärlden ses som den bästa konsten. Emellertid är sådant inte mycket värt förrän den delen av konstvärlden som äger symbolisk makt och tolkningsföreträde ger sitt nådiga bifall. Så skedde med Ekströms exempel Ferdinand Cheval och Simon Rodia. Konstvärlden vände sitt ansikte mot dem och tilldelade dem kvalitet. Därför är det möjligt för Ekström att nämna dem i sin text. Men nog så sant skapas alltid den intressanta kvaliteten utanför konstvärldens konsensus. Men därifrån måste den arbeta sig fram till Bekräftelsen. Tröst för ett tigerhjärta är att var och en kan hålla sig med sin egen värdeskala och tycka precis vad man vill. Men säg mig den konstnär som inte strävar efter bekräftelse. Och så även kritiker och curatorer.