Del 1389: Konstens vapenskrammel

Postat den 2012 5 januari av Lars Vilks

Glädjande nog har Nils Forsberg (Expressen) kastat fram en prognos för konstens framtid. Han tror att socialkritikens ordning skall förändras genom ett paradigmskifte. Vad ett sådant skulle gå ut på har han ingen idé om förutom att det inte kommer att handla om ”specifika formspråk”. Han har säkert rätt att det kommer att bli så. D.v.s. förr eller senare och jag skulle tro på det senare. Socialkritikens upphettning på sistone kommer att uppmärksammas i konstvärlden under 2012. Jag har flera gånger berört den kommande Berlinbiennalen och de frågeställningar som publiceras på dess hemsida säger en del, t ex:

 

”Should art consciously participate in current debates and serve as a critical voice in society respectably to generate democratic processes within society?

Why don’t the politicians responsible work together with art and cultural professionals, and why are there not any advisory committees for this field?”

 

Den första frågan är naturligtvis retorisk. Den andra, ja hur kan det komma sig att politikerna inte rusar till den internationella samtidskonsten för att ledas på de rätta vägarna?”

 

I Berlin genom biennalen genomfördes den protestaktion av Marina Naprushkina vilken jag tidigare har skrivit om. Hon fick stöd av Pawel Althamer (325) en av de mest engagerade socialkritiska konstnärerna. Han hade med sig musiker. Det förefaller som om det hela stannade vid denna gemensamma performance. Helt andra attityder kommer från kollektivet Voina i Ryssland (de är medcuratorer på Berlinbiennalen). Förmodligen har de eldat upp en polisbil i Sankt Petersburg i protest mot den ryska politiken. Man kan följa dramat i en video. Detta har i vanlig ordning gett upphov till en diskussion huruvida det är ett konstverk eller aktivism. Läsare på den här bloggen torde enkelt kunna besvara frågan. Det är ett konstverk om Voina eller någon annan i konstvärlden ser det så. En betydligt intressantare fråga är om det är ett bra konstverk. Och det kan mycket väl vara ett sådant eftersom det sannolikt kommer att mottas med beundran och respekt i varje fall från den del av konstvärlden som för närvarande önskar att se konsten som politisk aktivism. Men det som är möjligt i Ryssland är betydligt svårare i konstvärldens kärnområden. Där är man mer benägen att diskutera och luta sig mot professorer i Political Science. T ex Jodi Dean som har uttalat att ”The role of theory is to provide weapons.” Sådant är ljuv musik för den radikalt socialkritiska delen av konstvärlden. Och kanske kan konstkritiken skriva om OWS – som konstkritik? Det funderar i alla fall Peter Amdam på i Kunstkritikk. Redaktören på denna tidskrift säger också: ”I løpet av neste seks månedene får vi både Berlinbiennalen og dOCUMENTA (13) og begge disse ser ut til å bli sentrale hendelser innen nettopp den typen politisk kritikk vi jobber med.”

 

Här hemma minns Mårten Arndtzén 2011. Och vad han erinrar sig med välbehag är Atenbiennalen som förlorade hela sin finansiering och därmed blev icke-kommersiell, Tahrirtorgets närvaro i Venedigbiennalen samt Ai Weiwei.

 

Med andra ord är det nog rätt långt till något paradigmskifte. Socialkritiken gör ännu ett försök att klättra upp på barrikaderna för att utropa neomarxismen. Trösterik är att det just nu går så dåligt för vänstern att t o m konstvärlden tycks kunna ses som ett alternativ. Åtminstone i sina egna ögon. För tyvärr är det nog så att ingen annan förstår dess politiska ambitioner.

 

Avslutningsvis kan jag erbjuda en av mig utförd performance. Denna kan ses i Expressens tv. Lägg märke till den intensivt närgående måleriteknik vilken jag utövar i mina ansträngningar att fånga ett Arildsmotiv från 1911. Målningen är garanterat fri från rondellhundar.

 

 

Publicerat i Biennaler, debatt, konstteori, Projekt | 13 kommentarer

Del 1388: Konsensus i recension

Postat den 2012 3 januari av Lars Vilks

Christine Antaya har som tidigare noterats recenserat (HD) min skrift Art. Som många andra medlemmar i konstvärlden hänger hon upp sig på den institutionella konstteorin och artfacts. Och liksom många av dessa hedervärda medlemmar har hon fått för sig att:

”Den institutionella konstteorin liknar då en återvändsgränd, och syftet med konstkritiken, som tillhör insidan, blir då bara att delta, bekräfta och befästa, i all oändlighet.”

I praktiken blir det mest av den varan eftersom man i regel är överens om de stora linjerna. Men vill man bryta konsensus går det också bra. Bryter tillräckligt många så skapas så småningom en ny konsensus. Så går det till i världen och även i konstvärlden. Men i bästa konsensusstil uttrycker hon sig: ”Men om man snarare ser konstbegreppet som öppet, och konstkritikerns roll som förmedlande, men även ifrågasättande av rådande normer och maktstrukturer i konstvärlden, finns det en öppning.” Antaya förmår inte att se sin formulering som en återkommande klyscha i den internationella konstvärldens socialkritik.

 

 

Antaya skriver vidare att artfacts ”är ett trubbigt verktyg som bara bekräftar det vi vet.” Jag vet inte vilket vi Antaya syftar på men om hon känner till alla de 303 775 konstnärerna och deras positioner, som redovisas på artfacts, så är det mer än beundransvärt. Vad jag tycker är mest intressant är att hon inte vill se den konsensus som så uppenbart råder i konstvärlden:

 

”Damien Hirst med sin haj och diamantskalle lyfts ju ofta fram som ansiktet på den gräddiga konstmarknaden, men fnyses åt av kritiker. Konstvärlden är inte fullkomligt likriktad.”

 

Jag har aldrig skrivit att konsensus råder i konstvärlden som helhet. Det som jag har varit mest intresserad av är att bestämma graden av konsensus i den internationella samtidskonstens spetsfunktion, alltså det som ”gäller”, den symboliska makten i konsten. Hon borde känna till att Hirst inte har mycket att hämta i kampen mot nyliberalister och andra socio-politiska problematiseringar. Hirst, liksom t ex Jeff Koons, tillhör den äldre generationen som endast undantagsvis kan intressera relevanta biennaler och andra liknande utställningar. I min bok har jag ställt samman en rad texter från just sådana utställningar och sammanhang och det torde vara svårt att förneka konsensus. Konstnärer i denna kategori är t ex Sanja Ivekovic, Yael Bartana, Paul Chan, Claire Fontaine, Pawel Althamer, Mai-Thu Perret. Även här kan man se nyanser som jag noggrant har redovisat. Men det ändrar inte mycket. Den rådande frågan är alltfort densamma som när jag skrev boken: Hur mycket skall det dra åt det manifest socialkritiska och hur mycket åt estetisering? Nils Forsberg uttalar sig (Expressen) i denna sak: ”Den socialkritiska konsten står stark men börjar visa tecken på utmattning. Vem är mottagare för alla dessa undersökningar, ofta presenterade i arkivform? Förutom konstvärldens aktörer som redan omfattar de åsikter som kommer till uttryck där?”

 

Som jag ser det har socialkritiken genom neomarxismen och konsten som politisk aktion åter vunnit en del terräng och med all säkerhet kan det finnas anledning att under 2012 jämföra å ena sidan Berlinbiennalen/Manifesta i Gent och å den andra Documenta i Kassel. Det är troligt att de två förstnämnda kommer att vara uttalat socialkritiska med Documenta kan förväntas vara något mera modererat. Men jag tror inte att det kommer att rucka på den generella samstämmigheten.

 

Publicerat i debatt, konstteori, om utställningar m m | 9 kommentarer

Del 1387: Gott Nytt År

Postat den 2012 2 januari av Lars Vilks

Jag vill passa på att raskt och rakt önska mina läsare Gott Nytt År! Denna lyckönskningsfras är komplicerad såtillvida att den, ensamstående, åtminstone i muntliga sammanhang, endast är tillämplig under en kort tidsrymd. Jag skulle uppskatta detta utrymme till 15 – 30 minuter. Och alltid alldeles efter tolvslaget. Skulle någon få för sig att framkasta denna goda önskan före tolvslaget kan man räkna med att bli milt tillrättavisad av de talrika etikettföljarna som svarar med ett försynt ”Gott Slut!”, för att sedan tillägga ”Och Gott Nytt År”. När tolvslaget har kommit inom behörigt avstånd, alltså uppskattningsvis efter en halvtimme in på det nya året och därefter, går det inte längre för sig då det helt skall ersättas av frasen ”God Fortsättning På Det Nya Året”, alternativt endast ”God Fortsättning”. Och så fortsätter det en tid, förmodligen är hela dramat med välgångsbekymren överstökade vid trettonhelgen. Med alla dessa invändningar och krumbukter i gott minne väljer jag sålunda att återupprätta den enklaste markeringen av tillkommande lycka för läsaren: Gott Nytt År!

 

Det råder knappast någon tvekan om att jag har blivit symbolen för yttrandefriheten i det här landet. Med det menar jag inte att denna symbolfunktion behöver uppfattas positivt. Långt därifrån; det finns gott om dem som vill tala om missbruk av densamma friheten. Såsom kontroversiell i detta ärende skall Rondellhunden ge sig in på sitt sjätte år. Man kan långt ifrån vara säker på att lugnet kommer att sänka sig. Men i varje fall skall jag detta år skriva Rondellhundsboken.

 

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag | 20 kommentarer