Del 1388: Konsensus i recension

Christine Antaya har som tidigare noterats recenserat (HD) min skrift Art. Som många andra medlemmar i konstvärlden hänger hon upp sig på den institutionella konstteorin och artfacts. Och liksom många av dessa hedervärda medlemmar har hon fått för sig att:

”Den institutionella konstteorin liknar då en återvändsgränd, och syftet med konstkritiken, som tillhör insidan, blir då bara att delta, bekräfta och befästa, i all oändlighet.”

I praktiken blir det mest av den varan eftersom man i regel är överens om de stora linjerna. Men vill man bryta konsensus går det också bra. Bryter tillräckligt många så skapas så småningom en ny konsensus. Så går det till i världen och även i konstvärlden. Men i bästa konsensusstil uttrycker hon sig: ”Men om man snarare ser konstbegreppet som öppet, och konstkritikerns roll som förmedlande, men även ifrågasättande av rådande normer och maktstrukturer i konstvärlden, finns det en öppning.” Antaya förmår inte att se sin formulering som en återkommande klyscha i den internationella konstvärldens socialkritik.

 

 

Antaya skriver vidare att artfacts ”är ett trubbigt verktyg som bara bekräftar det vi vet.” Jag vet inte vilket vi Antaya syftar på men om hon känner till alla de 303 775 konstnärerna och deras positioner, som redovisas på artfacts, så är det mer än beundransvärt. Vad jag tycker är mest intressant är att hon inte vill se den konsensus som så uppenbart råder i konstvärlden:

 

”Damien Hirst med sin haj och diamantskalle lyfts ju ofta fram som ansiktet på den gräddiga konstmarknaden, men fnyses åt av kritiker. Konstvärlden är inte fullkomligt likriktad.”

 

Jag har aldrig skrivit att konsensus råder i konstvärlden som helhet. Det som jag har varit mest intresserad av är att bestämma graden av konsensus i den internationella samtidskonstens spetsfunktion, alltså det som ”gäller”, den symboliska makten i konsten. Hon borde känna till att Hirst inte har mycket att hämta i kampen mot nyliberalister och andra socio-politiska problematiseringar. Hirst, liksom t ex Jeff Koons, tillhör den äldre generationen som endast undantagsvis kan intressera relevanta biennaler och andra liknande utställningar. I min bok har jag ställt samman en rad texter från just sådana utställningar och sammanhang och det torde vara svårt att förneka konsensus. Konstnärer i denna kategori är t ex Sanja Ivekovic, Yael Bartana, Paul Chan, Claire Fontaine, Pawel Althamer, Mai-Thu Perret. Även här kan man se nyanser som jag noggrant har redovisat. Men det ändrar inte mycket. Den rådande frågan är alltfort densamma som när jag skrev boken: Hur mycket skall det dra åt det manifest socialkritiska och hur mycket åt estetisering? Nils Forsberg uttalar sig (Expressen) i denna sak: ”Den socialkritiska konsten står stark men börjar visa tecken på utmattning. Vem är mottagare för alla dessa undersökningar, ofta presenterade i arkivform? Förutom konstvärldens aktörer som redan omfattar de åsikter som kommer till uttryck där?”

 

Som jag ser det har socialkritiken genom neomarxismen och konsten som politisk aktion åter vunnit en del terräng och med all säkerhet kan det finnas anledning att under 2012 jämföra å ena sidan Berlinbiennalen/Manifesta i Gent och å den andra Documenta i Kassel. Det är troligt att de två förstnämnda kommer att vara uttalat socialkritiska med Documenta kan förväntas vara något mera modererat. Men jag tror inte att det kommer att rucka på den generella samstämmigheten.

 

Det här inlägget postades i debatt, konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

9 svar på Del 1388: Konsensus i recension

  1. CeDe skriver:

    Din bok ART är ju kristallklar, att läsa den är som att läsa “en öppen bok”. Varför alla dessa klagomål, varför
    kan ingen förstå – what a genius you are!

  2. Krister skriver:

    Börjar det ändå inte dyka upp tecken på att vänsterns socialpolitiska dominans inom konsten är påväg att luckras upp?

    http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/nar-ska-det-roda-rinna-av-kulturens-fana

  3. Christina skriver:

    God fortsättning till alla konstälskare!
    Jag har just beställt boken Art av Lars Vilks på Adlibris

  4. Pingback: Långt inlägg utan bild om socialkritisk konst, dess framtid och vad som händer när ingen längre bryr sig om den. | Konstbloggen

  5. Krister skriver:

    Lite märklig känsla att det är icke-vänstern och liberaler (ej nyliberaler) som smyger in med progressiva och radikala krafter i kulturvärlden medan vänstern har blivit konservativ, reaktionär och förändringsobenägen.

  6. Cecilia skriver:

    Fanken också! Kunde inte låta bli en smiley! Är jag korkad eller! (glad gubbe)

    Nya tider Krister, nya tider! (glad gubbe)

  7. Krister skriver:

    Glad gumma till dig Cessan

  8. Cecilia skriver:

    Tack, tack Krister!
    Visst är det härligt när saker är enkla?
    Speciellt “tekniska” dito! (glad gubbe)

    Tack för länken förresten. Tack.
    Och så är det väl… märkligt känsla men… egentligen rätt självklart?
    Att det är så som det är?
    Det handlar nog alltid om individuell förmåga egentligen?

  9. Cecilia skriver:

    Lars skrev:
    Hur mycket skall det dra åt det manifest socialkritiska och hur mycket åt estetisering?
    Ja, det är verkligen frågan. Det tycks hänga lite mitt emellan. Rätt spännande!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.