Del 1389: Konstens vapenskrammel

Glädjande nog har Nils Forsberg (Expressen) kastat fram en prognos för konstens framtid. Han tror att socialkritikens ordning skall förändras genom ett paradigmskifte. Vad ett sådant skulle gå ut på har han ingen idé om förutom att det inte kommer att handla om ”specifika formspråk”. Han har säkert rätt att det kommer att bli så. D.v.s. förr eller senare och jag skulle tro på det senare. Socialkritikens upphettning på sistone kommer att uppmärksammas i konstvärlden under 2012. Jag har flera gånger berört den kommande Berlinbiennalen och de frågeställningar som publiceras på dess hemsida säger en del, t ex:

”Should art consciously participate in current debates and serve as a critical voice in society respectably to generate democratic processes within society?

Why don’t the politicians responsible work together with art and cultural professionals, and why are there not any advisory committees for this field?”

Den första frågan är naturligtvis retorisk. Den andra, ja hur kan det komma sig att politikerna inte rusar till den internationella samtidskonsten för att ledas på de rätta vägarna?”

I Berlin genom biennalen genomfördes den protestaktion av Marina Naprushkina vilken jag tidigare har skrivit om. Hon fick stöd av Pawel Althamer (325) en av de mest engagerade socialkritiska konstnärerna. Han hade med sig musiker. Det förefaller som om det hela stannade vid denna gemensamma performance. Helt andra attityder kommer från kollektivet Voina i Ryssland (de är medcuratorer på Berlinbiennalen). Förmodligen har de eldat upp en polisbil i Sankt Petersburg i protest mot den ryska politiken. Man kan följa dramat i en video. Detta har i vanlig ordning gett upphov till en diskussion huruvida det är ett konstverk eller aktivism. Läsare på den här bloggen torde enkelt kunna besvara frågan. Det är ett konstverk om Voina eller någon annan i konstvärlden ser det så. En betydligt intressantare fråga är om det är ett bra konstverk. Och det kan mycket väl vara ett sådant eftersom det sannolikt kommer att mottas med beundran och respekt i varje fall från den del av konstvärlden som för närvarande önskar att se konsten som politisk aktivism. Men det som är möjligt i Ryssland är betydligt svårare i konstvärldens kärnområden. Där är man mer benägen att diskutera och luta sig mot professorer i Political Science. T ex Jodi Dean som har uttalat att ”The role of theory is to provide weapons.” Sådant är ljuv musik för den radikalt socialkritiska delen av konstvärlden. Och kanske kan konstkritiken skriva om OWS – som konstkritik? Det funderar i alla fall Peter Amdam på i Kunstkritikk. Redaktören på denna tidskrift säger också: ”I løpet av neste seks månedene får vi både Berlinbiennalen og dOCUMENTA (13) og begge disse ser ut til å bli sentrale hendelser innen nettopp den typen politisk kritikk vi jobber med.”

Här hemma minns Mårten Arndtzén 2011. Och vad han erinrar sig med välbehag är Atenbiennalen som förlorade hela sin finansiering och därmed blev icke-kommersiell, Tahrirtorgets närvaro i Venedigbiennalen samt Ai Weiwei.

Med andra ord är det nog rätt långt till något paradigmskifte. Socialkritiken gör ännu ett försök att klättra upp på barrikaderna för att utropa neomarxismen. Trösterik är att det just nu går så dåligt för vänstern att t o m konstvärlden tycks kunna ses som ett alternativ. Åtminstone i sina egna ögon. För tyvärr är det nog så att ingen annan förstår dess politiska ambitioner.

Avslutningsvis kan jag erbjuda en av mig utförd performance. Denna kan ses i Expressens tv. Lägg märke till den intensivt närgående måleriteknik vilken jag utövar i mina ansträngningar att fånga ett Arildsmotiv från 1911. Målningen är garanterat fri från rondellhundar.