Vilks.net

Torrgranens tingsrättsföreställning har genom en privatperson avancerat till JK (Helsingborgs Dagblad):

”Privatpersonen bakom anmälan till Justitiekanslern vill nu ha utrett om Vilks har särskild rättslig status och om de poliser som arbetar med livvaktskyddet inte längre ska göra anmälningar när de upptäcker eventuell brottslighet.”

Man kan räkna ut att den som ligger bakom anmälan är någon som irriterar sig över livvaktsskyddets kostnader men det har onekligen ett visst intresse. Den vanlige, obevakade medborgaren, tillåts i praktiken ett och annat lagbrott. Mestadels kan detta handla om trafikförseelser. Och den fråga som dyker upp är i vilken utsträckning jag skall granskas. Om jag t ex inte tar på mig bilbältet skall det föranleda en anmälan från livvakterna? En annan aspekt är hur livvakterna skall ställa sig till förseelser som dyker upp under livvaktsarbetet. Skall de agera trafikpoliser när de upptäcker förseelser i omgivningen?

I mitt fall är det naturligtvis lite komplicerat eftersom jag kontinuerligt håller på med Nimis som är olagligt. Länsstyrelsen har medgivit underhåll för att inte allmänhetens säkerhet skall riskeras men vad som exakt gäller är inte lätt att veta. Eftersom jag utan tillstånd använder markägarens hyggesrester har vi ytterligare ett svårbedömt fall.

Den bästa lösningen vore att varje medborgare dygnet runt beledsagades av en statlig övervakare som tillsåg att ingen brottslig aktivitet förekom. Fördelarna är uppenbara, Sverige skulle bli en stat fri från brott samtidigt som arbetslösheten definitivt skulle utplånas.

I varje fall har JK något att fundera på.

Angående rättegången har det diskuterats en del i kommentarerna. Mohammad menar att det i stämningsansökan talas om ett tjugotal avverkade träd. Emellertid handlar åtalet enbart om ett träd, åklagaren nämnde inte heller något annat utan gick helt in för detta träds förhållande till företagsboten. Mohammad menar tydligen också att ”det hade räckt med en enkel förfrågan till den som äger marken och träden”. Markägaren skulle naturligtvis ha avvisat varje förfrågan. Min hantering av virkesproblematiken har i det stora hela varit framgångsrik. Markägaren vet att jag förser mig med deras hyggesrester och stormfällen. Men då detta saknar ekonomiskt värde är det ingen idé att starta en process i ärendet. Detta har pågått i 30 års tid och under ca 20 år har process bedrivits dock utan att materialfrågan någon gång har berörts.

När det till slut blev en sådan fråga som dök upp under extraordinära omständigheter passar det väl in i processverkets performativa mångfald. Mohammad är besviken på att det inte hölls någon show med Buttericksmask och med att jag förde min egen talan. Det är inte min estetik, jag är fullständigt nöjd med situationens understatement. Tingsrätten samlas för att med största allvar behandla en fallfärdig torrgran och juridiken utvecklas i sin exegetik och skänker därför ett nytt lager mening åt händelseförloppet. Operationen är kostsam vilket enklast hade kunnat undvikas genom att avskriva hela saken. Möjligen kan kostnaderna motiveras genom skapandet av ett performanceverk med hög verkshöjd. I sådana här fall brukar det kunna tillkomma en del oväntade detaljer. Särskilt finns det anledning att framhålla signaturen Hemkärs kontextuella orienteringar i flera kommentarer.

Dagens förhandling i tingsrätten inleddes med att kammaråklagare Lars Magnusson satte ned sitt krav på företagsbot från 50 000 till 25 000. I övrigt anförde han inget nämnvärt. Det förefaller som om han anser att fallet är okomplicerat. Vilks är känd för Nimis, meddelade Magnusson, och förstärkte detta med att det var därigenom han kände till Vilks. Alltså är Nimis en reklampelare för konstnären. Då denna reklam förstärks med en fälld gran är det en del i näringsverksamheten, enligt åklagarens åsikt.

Min försvarare Daniel Roos hade en genomarbetad framställning där han påtalade att vad som var avgörande var vilka transaktioner som faktiskt ägt rum i förbindelse med Nimis. Även om den har gjort konstnären känd kan den inte kopplas till någon pekuniär näringsverksamhet. Man kan här tillägga att de inkomster som man kan tala om handlar om föreläsningsverksamhet vilka inte ingår i näringsverksamhet utan är deklarerade som inkomst av tjänst.

Vidare menade Roos att det blir egendomliga konsekvenser. Om en konstnär skulle snatta några färgtuber på ett varuhus skulle denne inte bara behöva stå för sin snatterigärning utan även ställas till svars för företagsbot. Några sådana tankegångar finns inte i förarbetena till lagen om företagsbot. Lagstiftarna har utgått ifrån att företagsboten avser normal företagsverksamhet och inte sådant som handlar om konstutövande eller frågor om yttrandefrihet.

Föreställningen ”Skog, timmerskog, skogshuggning” höll utan tvekan måttet som utmärkt performance. Kammaråklagaren spelade sin lätt aggressiva roll övertygande, domaren tog väl hand om sin rollgestalt och advokat Roos utförde en brilliant advokatroll. Allt framstod som autentiskt trots att det hela handlade inte handlade om annat än de bekymmer en rötskadad gran kan åstadkomma för mänskligheten. Dom i målet kommer den 8 maj.

Kammaråklagare Magnusson

Konstnären med advokat Daniel Roos