1453: En tårta med mörk botten blir populär

Postat den 2012 17 april av Lars Vilks

World Art Day gick av stapeln i söndags med ett evenemang om konstens frihet och censur på Moderna Museet. Tania Bruguera, konstnär från Kuba, Niilofur Farrukh, redaktör för konsttidskriften NuktaArt i Pakistan och Marina Naprushkina, konstnär från Vitryssland var gäster på seminariet. Något intresse från medievärlden? Nej. Men så var det konstnärernas tårtor varav en tämligen snabbt blev berömd, Makode Aj Lindes. En socialkritisk tårta som enligt konstnärens intention ställde västerländska föreställningar om Afrika i kontrast till den verkliga bilden av slaveri och förtryck. Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth fick äran att skära i tårtan medan konstnären skrek. Dock var Afrosvenskarnas riksförbund snara att rycka ut med rasiststämpeln och krav på kulturministerns avgång. Förbundets intresse för konst har på senare tid ökat markant. En rävsax för kulturministern. Hade hon inte skurit hade hon kunnat anklagas för diskriminering av den afrosvenske konstnären och när hon skar blev hon rasist. Det är inte lätt att styra rätt i de kränktas kör.

 

Dan Jönsson kommenterar saken i DN. Marianne Lindberg de Geer, konstnärlig deltagare, rapporterade från ringside (Expressen).

 

Summa summarum kom World Art Day att intensivt belysa frågan om konstens frihet och censur. Det kan vi tacka afrosvenskarna för. Både som producenter och konsumenter.

Tårtan skulle kunna vara ett exempel på konst som politiskt aktivism. Men den saknar akademisk diskurs och är inte tillräckligt moraliskt entydig.

 

 

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, om utställningar m m, yttrandefrihet | 17 kommentarer

1452: Lunds tjänstemän klandrar konsthallen

Postat den 2012 16 april av Lars Vilks

Tjänstemännen på Kultur och Fritid i Lund har låtit utreda stadens konsthall. Man har tidigare funnit att 32 % av Lunds befolkning var negativt eller mycket negativt inställda till konsthallen. I den nu föreliggande rapporten utreds orsakerna och konsthallsledningen får anvisningar om hur de skall bättre sig. Rapporten meddelar dock att hallen håller hög kvalitet och att den står sig väl i besökssiffror jämfört med andra konsthallar. SDS och SR.

 

Rapporten (tyvärr är det inte bekant för mig vem som är ansvarig för den) slår fast att konsthallen är alltför tysk. I ett snävt eurocentriskt perspektiv menar man att det finns två system. Det tyska som låter konstnären och konsten tala för sig själv och den anglosaxiska som placerar publiken och pedagogiken i centrum. Konsthallen uppmanas i god svensk anda att gå in för en kompromiss av dessa två system. Huruvida dessa system faktiskt existerar är mig obekant. Hur som helst är många fler kandidater tänkbara. Det afrikanska, här avses det Dakarska, går ut på att lansera sina egna förmågor utan större pedagogiska ambitioner. Det kubanska försöker locka amerikanska köpare. Det australiensiska vill göra Australien synligt som ett samtida konstcentrum. De asiatiska har en benägenhet att närma sig konstmässorna och pedagogiken är en framgångsrik appell till konst som livsstil. Och detta är bara ett axplock i en oöverskådlig flora.

 

Rapporten menar att de äldre lundaborna har svårt att ta till sig konstens nya uttrycksformer och anser att detta är ett pedagogiskt problem. Schablonmässigt anser man att hallen ”ska presentera ett varierat utställningsprogram där det finns plats för såväl det publikt breda som det smala”. Konsthallsledningen kan naturligtvis svara på den kritiken genom att åberopa att deras utställningar är angelägna. Den nu pågående utställningen behandlar kolonialismen i Indien och skulle tjänstemännen mena att det var något fel på det? Är det inte tvärtom så att ortsborna måste ta sitt globala ansvar och inse den vite mannens århundraden av förtryck och orättvisor? Enklast är väl att kommunen tilldelar konsthallen ett väl tilltaget bidrag för att korrigera ortsbornas politiska nonchalans.

 

Andra anmärkningar är enklare att åtgärda. T ex ”verksamheten ska präglas av gästfrihet och välkomnande tilltal”. Här är det bara, med förstärkta bidrag, att tillsätta de nu så populära utställningsvärdarna som kan kasta sig över besökaren med en kaskad av välvillig information.

 

Ytterligare visdomsord kunde publiceras i Grönköpings Veckoblad: ”spridningskriterier för förhållandet mellan grupp och separatutställningar, kvinnliga och manliga konstnärer, olika generationer, geografiska och kulturella regioner, uttrycksmedel eller tekniker samt besökssiffror och målgruppsanalys.”

 

Åsa Nacking har lämnat det helt korrekta svaret på kritiken: ”Det är bra när man gör en sådan här granskning och pekar på att vi kan bli bättre – då får vi titta på det och se vad som kan göras.”

 

Att med pedagogiska medel få igång en entusiasm för den internationella samtidskonsten är inte möjligt. Om konsthallsledningen vill ge kritikerna ett fläskben kunde man en gång om året göra något om den skånska konsthistorien. Så får man sina tavlor och den äldre publiken.

 

 

 

Publicerat i om utställningar m m, Samtidskonst | 7 kommentarer

1451: I allkonstverkens tid

Postat den 2012 15 april av Lars Vilks

Den stora begivenheten på MOMA PS1 är en serie konserter av Kraftwerk. Biljetterna såldes slut omedelbart och självklart är det en given succé. Direktören för MOMA PS1 Klaus Biesenbach menar att det är fråga om ett allkonstverk eftersom gruppen på egen hand arbetar med en samordning av bild, ljud och performance. Allkonstverket är dock ingen enkel bestämning eftersom det alltid kommer att behövas en eller flera institutioner som bekräftar dess status. Tekniskt sett kan vem som helst göra ett allkonstverk men att göra ett bra allkonstverk är en annan sak. Kraftwerk har endast en svag identitet inom bildkonstvärlden medan saken självfallet ligger annorlunda till i musikbranschen. Med Kraftwerk blir det som det brukar bli, ett uppskattat gästspel i museivärlden.

 

Ett långt mera ambitiöst allkonstverk är på uppsegling med den 13:e upplagan av Documenta. Curatorn Carolyn Christov-Bakargiev har inte sparat på krutet utan inkluderat praktiskt taget allting. Antalet konstnärer och andra deltagare är 160 varav 6 kommer från Norge (i siffran ingår en musiker och en biolog), alltså knappt 4 %. Deltagarna kommer från 55 länder vilket skulle ge ett genomsnitt på ca 3 konstnärer från varje land om det hade varit en jämn fördelning. Den curatoriska idén är sålunda brett uppslagen och Christov-Bakargiev är inte främmande för att, som hon har sagt, se världen från en tomats perspektiv. Hennes senaste deklaration (13 april) är, som man kan förvänta sig, omfångsrik:

 

“dOCUMENTA (13) is dedicated to artistic research and forms of imagination that explore commitment, matter, things, embodiment, and active living in connection with, yet not subordinated to, theory and epistemological closures. These are terrains where politics are inseparable from a sensual, energetic, and worldly alliance between current research in various scientific and artistic fields and other knowledges both ancient and contemporary. dOCUMENTA (13) is driven by a holistic and non-logocentric vision that is skeptical of the persisting belief in economic growth. It is shared with, and recognizes, the shapes and practices of knowing of all the animate and inanimate makers of the world, including people. Participants of dOCUMENTA (13) come from a range of fields of activity. Most of them are artists, but some also come from the fields of science, including physics and biology, eco-architecture and organic agriculture, renewable-energy research, philosophy, anthropology, economic and political theory, language and literature studies, including fiction and poetry. They contribute to dOCUMENTA (13) that aims to explore how different forms of knowledge lie at the heart of the active exercise of re-imagining the world. What some of these participants do, and what they “exhibit” in dOCUMENTA (13), may or may not be art. However, their acts, gestures, thoughts, and knowledges produce and are produced by circumstances that are readable by art, aspects that art can cope with and absorb.”

 

Av detta kan man sluta sig till att Documenta kommer att framhäva den konstnärliga undersökningen och även forskningen. T ex deltar Konsthögskolan i Malmö som en del av ett nätverk av konsthögskolor. Men curatorn markerar att det är fråga om konst som inte skall underordna sig teorin. En sådan brasklapp är i och för sig onödig. Även i de mest uttalade konstforskningssammanhang är man mån om att framhäva ”konstens” betydelse eftersom man annars skulle förlora identitet och egenart. Å andra sidan, och det bör man inte glömma, vet inte konstvärlden vad konst är för något. Konstforskningens huvuduppgift är att utforska vad konstnärlig kreativitet är för något och några framsteg på den punkten är ännu inte kända. Christov-Bakargiev är inte anhängare av konst som politiskt aktivism men inflikar i sin text att den konstnärliga undersökningen inte kan skiljas från politiken. Hon ger också ifrån sig ett politiskt statement light: Documenta 13 är skeptisk till uppfattningen om ekonomisk växt vilket skall härledas från hennes holistiska och icke logocentriska vision. En ytterligare konstteoretisk aptitretare är deklarationen att det utställda kan eller kan inte vara konst, omständigheterna medför dock att de kan läsas av konsten. Om man skulle önska att bringa en smula reda i den harangen kan man säga att allt som ställs ut på Documenta för en konsttillhörighet. Om en forskare redovisar ett forskningsprojekt som Christov-Bakargiev har funnit konstnärligt intressant är det ändå inte troligt att detta övergår till en konstidentitet. Istället får man räkna med att det är ett gästspel, forskaren kommer med all sannolikhet inte att övergå till konstnärsbanan. Men hela saken kan användas som en readymade så länge konstvärlden finner det intressant.

 

Om Carolyn Christov-Bakargiev kommer att lyckas med att reda ut denna saliga röra återstår att se den 6 juni.

 

 

 

 

Publicerat i Biennaler, konstteori, om utställningar m m | 7 kommentarer