I dessa dagar citeras då och då Chantal Mouffe, professor i statsvetenskap, om hur politiken centreras. Som hon säger i en intervju: ”I remember that during the French presidential campaign in 2002 I joked with my students about the fact that the difference between the programme of Lionel Jospin – who had declared that he was not defending the socialist project – and that of Jacques Chirac was the same as the difference between Coca-Cola and Pepsi-Cola.”
För att bryta detta behövs mer passion, menar Mouffe, och avser att det är nödvändigt att kunna urskilja sina politiska fiender. Men samtidigt skall man erkänna de gemensamma spelreglerna. Ingen lätt uppgift även om det i den svenska politiken finns alternativ. Men alltsedan partierna i någon mån kom överens om att inte lägga fram orealistiska förslag har det politiska utbudet blivit magert. Några partier bryr sig inte om finansieringsproblematiken men har inte heller någon stor framgång. Högerpopulistiska partier kan sägas vara ett alternativ men deras begränsade framgångar används främst till att skapa identitetspolitik i de traditionella blocken: Sådana är inte vi, sådana är ni.
Vad kan en politiker göra när alla måsten är uppfyllda? Inte så mycket, dock har det lyckats för socialdemokraterna och partiordförande Stefan Löfven att skapa något som kan kallas för minimalistisk politik eller minimalistisk poetik. Genom att inte lägga fram några politiska förslag till förändringar låter man betraktarna skapa verket. Och hittills har detta fungerat över förväntan.
I konstvärlden är det på ett liknande sätt samling kring mitten. Visserligen går det att tala om tre alternativ i samtidskonsten maktkorridorer: De Radikala som förespråkar politiskt aktivism, Undersökarna som vill se konsten som publikovänlig forskning samt De Moderata som utan vidare tar sig an måttliga doser av de två förstnämnda men som dessutom lägger till lite halvtraditionell estetik eller – som en obetydlig varierad diet – det poetiska. Det sistnämnda ingår i temat för höstens biennal i São Paulo: ”The Imminence of Poetics”, curaterad av Luis Pérz-Oramas. Poesin i det som är på väg. Som brukligt är späs temat ut till den vanliga generella soppan: ”Poetics is understood as the instrumental repertoire that enables an individual or group, discipline or tradition, to establish – intuitively, intentionally or unconsciously – the discursive strategies or platforms that enable expressive acts of artistic
nature.” Och Imminence: “what is on the verge of happening, the word on the tip of one’s tongue, the expected silence that precedes the decision whether or not to speak, art as a discursive strategy and poetics in its plurality and multiplicity”.
Ja, det var väl den biennalen det. Återstår att se vad de 110 konstnärerna kan prestera. Brasilien har ett 20-tal representanter medan Sverige kan glädjas åt att se två så vitt skilda konstnärer som Andreas Eriksson och den allestädes närvarande Runo Lagomarsino, båda med uppseglande karriärer.