1485: Skandal, aktion, auktion

Frans Josef Petersson recenserar Dan Jönssons bok Estetisk rensning (Aftonbladet). Jag har ännu inte hunnit läsa Jönssons bok men några intressanta kommentarer av Petersson kan vara värda att fundera kring. Boken handlar om det senaste decenniets konstskandaler. En sak som Petersson tar upp är om konsten särbehandlas av domstolen. Jönsson menar det och anför exemplet om Anna Odell som blev dömd medan wallraffande journalistik klarar sig. Det är tveksamt om journalister klarar sig, exemplet att Expressen dömdes för vapenbrott visar att ingen kommer undan paragraferna. Däremot kan både konsten och journalistiken behandlas milt eftersom rätten kan ta hänsyn till att syftet varit gott. Rätten tog hänsyn till Odells uppsåt när de utdelade ett mindre bötesstraff. För att förstå den domen måste man också väga in uppmärksamheten och det stöd från konstinstitutionerna som Odell fick. Min egen erfarenhet är att det också beror på vem som sitter i rätten. När Nimis kom upp i tingsrätten 1983 hade jag fördelen av en konstintresserad domare och det är den troliga förklaringen till att jag då visserligen fälldes men endast dömdes till ansvar. Hovrättsförhandlingen försiggick, bland annat med exkursion i regnväder, med god stämning i rätten. Dessutom var en av nämndemännen (kvinna) en inflytelserik anhängare. Rätten fann en friande utväg som inte hade observerats av min försvarare. Däremot föll jag i HD:s pappersdom. I Arxmålet var domaren ogynnsamt inställd vilket var lätt att uppfatta. Då blev det strängare, min försvarare menade att böterna på 100 dagsböter om 100 kr var oväntat högt. Även i rättegången om Omfalos hade jag en fientlig domare. Och då förlorar man.

Petersson skriver vidare: ”I texten framstår den [samtidskonsten] i alla fall mest som en homogen projektionsyta för hans egna politiska, och möjligtvis estetiska, besvikelser. ’Man tror att man beskriver världen, men det enda man beskriver är sig själv’, heter det i en formulering som ofrivilligt fångar bokens reaktionära logik.”

Snarare än reaktionär skulle jag vilja se Jönssons uttalande som en ofrånkomlig del av konstens tradition. Konstnärer, men även kritiker och curatorer, är intressanta som autentiska personligheter i konsten. Hur man än försöker komma ifrån det fortsätter konstnären att vara den som uttrycker något speciellt. Vi ser det inkapslat även i konst som forskning där man (hittills resultatlöst) försöker beskriva konsten som särskild och alternativ kunskapsform. I praktiken är det bara så att konsten och konstagenterna är det som visar sig, världen utanför når man inte.

Petersson avslutar med ”Den springande punkten tycks vara en irritation över konstvärlden som konsensuell. Och visst finns där flockmentalitet, precis som i andra sociala gemenskaper. Men det är Jönsson själv som i svepande ordalag avfärdar dagens politiska konst, och det är han som lutar sig mot nykonservativa slagord om ’historiens slut’ och tar samtidskonst och postmodernism för synonyma begrepp. Kring dessa idéer har i alla fall jag inte märkt någon konsensus. Utom i Jönssons egen bok, vill säga.”

I konstvärlden finns det ingen konsensus om att det föreligger en långtgående konsensus i konstvärlden. Det gillar man inte och trots att det är den enklaste sak i världen att beskriva och dokumentera dess ensidighet vägrar, åtminstone den helt övervägande delen, att lyssna på det örat.

En helt annan sak: Aktionskonst är som bekant populärt i avancerade kretsar. Auktionskonst har däremot inte samma valör. En tid har jag arbetat med ett litet projekt ”Aktionskonst Auktionskonst”. Det har visat sig störts omöjligt att placera några av mina målningar innefattande den onämnbara RH i några auktioner. Flera samlare och bekanta har gjort upprepade försök men samtliga har tillbakavisats. Det gäller även nätauktioner. Däremot bör det vara möjligt med målningar som jag har gjort med neutrala motiv. En möjlighet som därmed öppnar sig är att göra en målning som ser ut som en riktig målning men som bär en insmugen RH dock endast läsbar för den som exakt vet var man skall se. Om vi antar att auktionsfirmorna är misstänksamma och i praktiken skannar sådana målningar i ett sökande efter olämpligt innehåll kan denna metod möjligen klara även en hård skanning. Emellertid kan jag inte räkna med något stöd från den radikala delen av konstvärlden som annars inte sympatiserar med auktionshusen.

Slutligen och sist skall jag meddela att det blir en veckas uppehåll i bloggskrivandet då jag ger mig av till okänd ort för att fördjupa mig i konststudier.