1486: Documenta 13

Efter en dryg vecka är jag tillbaka från min resa som händelsevis gick till Wien. Men staden där 150-årsjubiléet av Gustav Klimt har stort utrymme skall inte behandlas idag. Naturligt nog är den stora konstvärldshändelsen öppnandet av Documenta 13 i Kassel. Curatorn Carolyn Christov-Bakargiev har, enligt omfångsrik internationell press, på det hela taget varit framgångsrik med sitt koncept att inte ha något direkt tema. Praktiskt taget alla aspekter av den internationella samtidskonsten får plats och det finns en uppsjö av stora projekt och installationer. Till stor del kan man se framgången genom att Christov-Bakargiev speglar rådande uppfattningar. Konstvärlden har varit van att hantera temautställningar med tema som ytterst sällan kan leva upp till sina löften. Här är det något annat i stil med “The mood is one of quiet protest; an unsettling sense that something has gone very wrong with the world, and no one is quite sure who’s to blame”, som Catherine Hickley skriver i Bloomsberg Businessweek. Inte mycket annat att göra än att acceptera konstnärernas poetiskt undersökande socialkritik. Konstvärlden som har ytterst svårt att få grepp om konsten kan inte heller annat än att nicka instämmande åt Christov Bakargievs uttalande till pressen: “What some of these participants do, and what they ‘exhibit’ at documenta may or may not be art. However, their acts, gestures, thoughts, and knowledges produce and are produced by circumstances that are readable by art, aspects that art can cope with and absorb, the borders between what is art and what is not art are becoming less and less important.”

 

Som jag så många gånger har påtalat skall man inte förväxla tillfälliga cross-overs med den stabila eliten i konstvärlden. Curatorn kan när hon så önskar producera konst genom att anlita t ex några kvantfysiker som en del av utställningen men mer än så blir det inte. Alldeles ofrånkomligt är att det som ställs ut på Documenta på det mest effektiva sätt estetiseras som konst även om det är tillfälligt. Dessutom är det så att alla inhopp av den kategorin, inklusive äppelodlaren Korbinian Aiger, blir engångsföreteelser. Lika ofrånkomligt är att konstnärerna med stjärnstatus får sin sedvanliga bekräftelse, Christov-Bakargiev kan inte ha någon annan uppfattning än den som generellt råder i konstvärlden: Ceal Floyer, Tino Sehgal, William Kentridge, Ida Applebroog, Tacita Dean för att räkna upp några ledande namn i en stor grupp av väl inarbetade namn. Och man kan inte säga annat än att de levererar. Inte minst har Pierre Huyghe fått till övertygande vridning av det nu så populära ämnet att se saker från djurens och växternas perspektiv. Kontroversen har fått vika för den lättsammare överraskningen.

 

Man kan dock fråga sig om Christov-Bakargiev ser sig själv som den store dirigenten. En sådan kritik förekommer en hel del i spalterna. Hon föreläser, domderar ambitiöst och är sin egen produktplacering. Men som sagt, de konstnärer hon har valt, levererar. Det finns en video på YouTube där hon utför en liten performance med en av sina favoritkonstnärer Nedko Solakov. Inledningsrepliken från Christov-Bakargiev är: ”You are famous but I am not”. Med det menar hon att konstnärerna går till historien och museerna medan curatorn inte äger rätten till den förmånen. Men faktiskt är det så att numera är så gott som alla utställningar omsorgsfullt curaterade. Curatorn (med klädsam blygsamhet inför Konstnären) som tongivande och omistlig del av konsten har en alltmer framskjuten position i den spridda uppfattningen om att konstnären skall ersättas med deltagaren (vilket är fallet i Documenta). Så visst är historieboken öppen.

I Pierre Huyghes fyndiga installation ingår inte bara damen med bikupan utan också Documentas populäraste objekt, hunden med ett rosa ben.

 

Det här inlägget postades i Biennaler. Bokmärk permalänken.

5 svar på 1486: Documenta 13

  1. Cecilia skriver:

    ”You are famous but I am not” – är väl egentligen “vitsen” med det hela… att curera?
    För curatorn tillhör väl i gärning inte den specifika konstvärlden “in action” – utan är lite mer som t ex dagens “adressbärare” inom reklamutskick – dvs en förmedlare inom ett befintligt system?

  2. Pontus Raud skriver:

    Ett roligt undersökande initiativ i Kassel.
    http://www.emergencyrooms.org/documenta_kassel.html

    Nya perspektiv på den allenarådande ordningen….

  3. Lars Vilks skriver:

    Colonel är den notoriske upptågsmakaren på alla de större utställningarna. Oftast finner han de svaga punkterna men får av naturliga skäl aldrig konstvärlden med sig.

  4. Cecilia skriver:

    PS. Adressbärare är det blad med mottagarens adress, som ligger som “postadress” i inplastade utskick.

  5. Cecilia skriver:

    Alltid kul med upptågsmakare – har alltid älskat dem!
    Denna tycks mig dock inte som en upptågsmakare, utan ser honom som något mer “fatt”?
    Ser fel ut – menar jag “fadd/att” kanske?
    Vete katten vilket…..

    TötsöCecila

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.