Även om det råder något speciella förhållande är det självklart att mitt RH-projekt tillhör den samtida socialkritiken. Generellt sätt opererar socialkritiken enligt två linjer. Dels genom att upplysa och undervisa betraktaren om sociala och politiska problem (vilka brukar vara samma och återkommande) och dels genom försök till direkt påverkan. Ingetdera har visat sig fungera särskilt bra. Problemet med direkt påverkan tenderar att komma alltför nära verkligheten. Det senare är också mitt problem som nu har seglat upp med mitt deltagande i SION:s konferens. De klagomål som punktligt infunnit sig har just handlat om att man inte kan se ett tillräckligt avstånd mellan konsten och den politiska verkligheten. Jag skall inte sticka under stol med att jag inser problemet och att det jag brottas med är stilproblemet. Hur skall estetiseringen utformas för att ett tillräckligt avstånd skall skapas? Jag har också problemet med att vara helt beroende av att konstvärlden reagerar och därmed (mer eller mindre motvilligt) bekräftar projektets konststatus. Reaktionerna som kommer från politiskt håll är mindre problematiska eftersom de blir det väsentliga innehållet i verket. Mina ansträngningar att finna en lämplig form har också hindret att jag inte kan använda mig av den vanliga presentationen, alltså utställningen. Den kan endast äga rum genom att mitt objekt förvaltas som en readymade och att den uppfattas som en sådan.
-
Senaste inläggen
- 3361: Lars Vilks 2021 4 oktober
- 3360: Udda konstekonomi 2021 29 september
- 3359: Konst och mode. 2021 27 september
- 3358: Litografi och bok 2021 26 september
- 3357: Osmakligt 2021 22 september
Bloggarkiv
Kategorier
Sidor
Blogroll
Vilks konsteori
Vilks projekt
Nya kommentarer
- Henrik om 3361: Lars Vilks
- Luca Nesi om 3361: Lars Vilks
- Jor-El om 3361: Lars Vilks
- Henrik Kugelberg om 3361: Lars Vilks
- Lennart Holmgren om 3361: Lars Vilks
- V om 3361: Lars Vilks
- Cecilia Wetzel om 3361: Lars Vilks
- Hans Erling Jensen om 3361: Lars Vilks
- Sussie om 3361: Lars Vilks
- Peter Ekström om 3361: Lars Vilks
Vad vet en Islamist om ”readymade”. Där finns inga alternativ, han ser vad han ser, och handlar därefter.
Lars Vilks borde hitta en konstnär eller filmare som kunde dokumentera hans möte med SION. Annars kanske det vore bäst att avstå.
”Jag har också problemet med att vara helt beroende av att konstvärlden reagerar och därmed (mer eller mindre motvilligt) bekräftar projektets konststatus”.
Hur skall man kunna göra ett konstverk i förhållande till något annat än just konstvärlden? Kanske är problemet att detta är en ganska uppenbar provokation, även om man inte ser det ur politisk synvinkel. Finns den risken?
Inte vet jag om det skänker dig någon tröst, Vilks, att tänka på att det därute existerar tusentals andra individer, båda offentliga och icke-offentliga, som lever under ett liknande dödshotselände, att inte kunna stå upp och uttrycka sig fritt utan risken att tas av daga.
Söker man lite på nätet hittar man allehanda ödesdigra levnadshistorier, där den fundamentala religionen satt käppar i hjulet för ett liv någotsånär inkognito och under integritet, som väl de flesta av oss önskar.
Jag hittar t ex den första ministern i Storbritannien (Baroness Warsi) med muslimsk bakgrund, som kämpar i motvind mot sina mer konservativa trosfränder.
http://pigeonproject.com/2010/05/19/first-muslim-woman-uk-minister-threatened-by-islamic-fundamentalists/
http://www.telegraph.co.uk/news/politics/9080452/Britain-being-overtaken-by-militant-secularists-says-Baroness-Warsi.html
Vidare läser jag om en far från Egypten, som i sitt eget land levt som konverterad kristen i 37 år, utan att kunna frigöra sig, men som tack vare händelserna under den arabiska våren lyckades fly till Europa och nu befinner sig i Sverige, dock utan att heller här kunna känna sig trygg, av uppenbara skäl.
http://vgnt.se/pa-flykt-for-sin-tro/
Vilks är en self-readymade; (i ständigt vardande)
En ihålig pissoar på en skånsk herrtoalett, som låter urinsyran fräta på rör och skruv, för att kunna vricka sig in i galleriet –
Förgäves –
Den för evigt granatchockade städtanten från Kurdistan kommer regelbundet (men motvilligt) in och spolar av det unkna svenska pisset.
Per, den risk som det funderas mest på är om projektet skall haverera in i verkligheten, att fiktionen inte skall kunna upprätthållas. Emellertid är jag inte alltför bekymrad om den saken. Den överreaktion som styr hela saken bör i längden vara tillräcklig för att hålla fiktionen vid liv. Det är ändå så att allt kommer sig av en liten teckning från 2007. Att denna som konsekvens 2012 drar med sig en konferens i New York är bara ett av många osannolika händelser.
Lars Vilks,
Rondellhunden som en ready-made, så kännetecknande med denna distansering, att flytta fokus.
Konstnären har gjort en Vilks.
Vilks, den osannolika händelsen är att du på allvar verkar tro, som du skriver i din kommentar till Per G, att SIONs kommande konferens är en konsekvens av din lilla teckning från 2007.
Dessutom att du, med livvakt och läkares tillstånd, med fortsatt cynisk megalomani i efterhand inkluderar, förminskar, allt och alla att ingå i egna, fiktiva, konstprojekt – envist hävdande Konstvärldens suveränitet – utstött av dito.
En verklig hjälte för alla åsiktstalibaner och foliehattar.
Klasse Klar. Under alla omständigheter har teckningen skapat kommentaren från Klasse Klar. Det tror jag på fullt allvar.
Klasse Klar,
Jag tänker Tomas Quick här, mytomani och bedräglig självperception.
Vilks, du får, som alla andra, tro vad du vill, men min övertygelse är att mina kommentarer har ett annat ursprung.
Du och din rondellhund är bara brickor i spelet mellan mig och den osaliga anden av Taimor Abdulwahab.
Platsen är oftast Tranås; Min uppväxtstad, liksom Taimors; Egna, nervösa, tonårsanden sitter på samma oranga plaststol i samma skolmatsal och äter samma råstekta potatis med sötsur lingon/vitkålssallad – Letar förgäves efter hans gaffelavtryck i bordsskivan, drygt tio år för tidig.
Eller: cyklar i minnet ut till badstranden en himmelsk dag i juli och letar efter själslig DNA på bortslängda glasspinnar (småkillarnas Piggelin) bland de heta, sömnigt viskande buskarna i vägkanten – Kan få se hans badhanduk lättjefullt vinka farväl, löst fastsatt på pakethållaren, förbi, på väg ut till gräset vid sjön och de solande tjejerna.
Ofta ser jag en genomskinlig liten räv i ögonvrån (den bortsprungna taxen med is i pälsen?) när jag återupplever den fuktigt kryddiga tallskogen där jag och en kompis fann en hängd gubbe på väg hem från femte klass.
Är det han som smyger runt – letar efter solkatten som leder till den bortglömda ostmackan vid den sublima termosen med varm choklad?
Sedan han sprängde sig till döds i Stockholm den 11/12 2010 med uttryckligen åtminstone hälften av sitt eget (inga andras gudskelov) blod och inälvor att överlämnas åt dig, Lars Vilks, har jag från och till, under olika alias, med Tranås Överjordiska Hembygdsförenings goda minne, undersökt hur du förvaltat detta ansvar.
Från början befarade jag nog att kylväskan med sitt fasansfulla innehåll, kanske rätteligen, inte skulle komma fram; Vilket verkar stämma.
Spelet fortgår; Jag vandrar, letande mer och mer förstrött, i anden längs en snöig julskyltningsupplyst Storgata; I skyltfönstren syns endast min egen frusna spegelbild – Nej, i färgbutiken ser jag väl ändå en mänsklig skugga huka bland tapetrullarna?
I slutet av gatan;
Rondellen –
utan Hund.
Det var inte så längesen signaturen mohammad beskyllde Vilks för att själv skriva kommentarerna här på bloggen. Men nu slår väl Vilks himself ändå något slags rekord i stollighet och hävdar alltså på fullt allvar att det är hans rondellhund som skriver dem.
Willy Lorens.
Snälla Willy, jag måste ha missat något väsentligt.
Kan du uppge källan ur vilken du har fått informationen
om att det är rondellhunden som skriver kommentarerna
här på bloggen.
Islamisten är väl en del av ready-maden – precis som icke-islamisterna är. De bådas ”förekomst”, är kanske t o m förutsättningen för denna ”varianten”. Kan man kanske säga? (glad)
Lars skrev:
”Generellt sätt opererar socialkritiken enligt två linjer. Dels genom att upplysa och undervisa betraktaren om sociala och politiska problem (vilka brukar vara samma och återkommande) och dels genom försök till direkt påverkan. Ingetdera har visat sig fungera särskilt bra. ”
Var inte så otålig – bådadera har nog sin givna del i det hela. Tror jag… Men saker tar tid – och under ”tiden som går”, så hinner kanske ”alla” ikapp. Vilket kanske är hela vitsen med långsamheten egentligen?
Klasse Klar.
När en mås skiter i NY påverkas vädret i Stockholm, enligt vetenskapliga rön, Nog borde väl måsen skjutas.
Ja, min gode vän, jag spår vidare en, inom kort, ökad medicinering i Sverige mot de allt fler diagnostiserade fallen av paranoid mytomani med megalomaniska tendenser i spåren av den outbildade, självsekulariserade, landsbygdsbefolkningens alltmer ökade internetanvändning, med följande indoktrinering av olika konspirationsteorier, i den allmänna bredbandsutbyggnadens spår;
Dock, likt den dokumenterat ökande farmaceutiska behandlingen av alla ADHD-beridna barn, (sockerchockade, odisciplinerade skilsmässobarn) behandlar detta bara symtomen, inte smittokällan.
Gud hjälpe oss.
Alla självmord som nu ev kommer att begås av religiösa på grund av Pussy Riots föreställning i Katedralen, måste självfallet leda till att gruppen ställs till svars för dessa.
Tack och blink, Cecilia!
Krister,
Tack Krister!
Och jag fortsätter att flumma förstås…
http://ceciliawetzel.com/2012/08/18/underbart-2/
Cecilia,
Tack för länken till länken med Gunnar Danielsson. Har inte sett honom sen Risken Finns. Gillade den här låten också http://www.youtube.com/watch?v=an7xOiTzxYE
Den som inte var proggare på 70-talet har inget hjärta (blinkler)
PS till Krister.
Min absoluta favorit från 70-talet – Kjell Höglunds Häxprocess. Lika aktuell idag, eller hur? Hade glömt bort den…
http://www.youtube.com/watch?v=sK6WHxxWDdc&feature=related
Lars Vilks, vad gäller formen så får du väl hoppas på ett språng inom neurovetenskapen som möjliggör lagrandet av minnen, eftersom ditt konstprojekt mest av allt existerar i din skalle.
Jonas Boj.
Konstigt egentligen att så många bryr sig, inklusive du,
om ett konstverk som mest av allt inte existerar.