Jag postade för en tid sedan en bild av Tommy Robinson (som är en pseudonym) hos Pamela Geller. På bilden visar han sitt pass för Spencer. Passet var falskt men han hade lyckats komma in i USA. Det var tämligen givet att en sådan fint inte går utan vidare och nu sitter han arresterad i England. Arresteringen var en av ett flertal när polisen slog till mot English Defence League (EDL). Organisationen uppger att de demonstrerar fredligt och möjligen kan man säga att de inte offensivt är ute efter våld. Däremot tycks demonstrationerna gå ut på att vara starkt provocerande och tycks alltid sluta på samma sätt – med allmänt slagsmål.
Geert Wilders besökte Malmö och Tryckfrihetssällskapet igår. Receptet för att det slags kontroversiella arrangemang skapar medialt intresse är risken för bråk. Men det är också en fråga om hur medierna skall bemöta Wilders. Demonstrationerna var den här gången av mindre omfattning och det är möjligt att det rör sig om ett strategiskt val. Våldsamma demonstrationer gynnar Wilders och hans åsikter. SD:s framgångar i de senaste opinionsundersökningarna har säkert också påverkat journalistiken. Det är ingen lätt uppgift och om man ser t ex på hur Per Svensson (SDS) bedömer saken är det ingen imponerande kritik: ”En kvalificerad gissning är att han kommer att slå fast att islam är en farlig företeelse. Om han med ”islam” avser terrorister och fanatiker är det ett trivialt påstående. Om han med ”islam” verkligen menar islam, en världsreligion med oräkneliga schatteringar är det ett meningslöst påstående.”
Med andra ord är Islam inget som helst hot beroende på att den inte är enhetlig. Lite mer än så vill nog till. Trots allt ställs det en rad officiella krav. Om man tar ett exempel som OIC (Organisation of Islamic Cooperation) som består av 57 länder, och vill vara en samlad muslimsk röst, är denna varken terroristisk eller fanatisk. Men där finns långtgående krav på särskilda bestämmelser och lagförslag som inte är förenliga med demokratiska principer. Är OIC ett hot? Man kan i varje fall inte bortse från deras aktiviteter. Att blanda politik och religion är här, liksom i många andra sammanhang, självklart.
Imamen Ayoub Chibli är socialdemokrat och nämndeman i Malmö. Man får väl ändå säga att han är mer representativ än fanatisk. Utan tvekan är han kontroversiell genom kombinationen av religiositet och offentliga uppdrag. När han intervjuades av författaren och journalisten Mikael Jalving (i hans bok Absolut Sverige som snart kommer ut på svenska) menade han att Sverige ännu inte var moget för Sharialagar, först när så är fallet är det dags. Det tar sin tid, kräver en majoritet av befolkningen som dessutom skall följa muslimska värden och muslimsk kultur. Chiblis tanke om Sharia i Sverige är vag men han avvisar den inte även om den går stick i stäv gentemot det parti han politiskt representerar.
Personligen tror jag inte att Islam är något hot mot västvärlden och mot moderniteten. Islam som alltjämt framstår som en ideologi (eftersom religiösa dogmer äger ett direkt inflytande på politiken och att dess helighet skall respekteras långtgående) kommer med all säkerhet att påverkas av samma mekanismer som drabbat Kristendomen, historiska tolkningsmetoder, sekulära intressen. Islam är visserligen än mer dogmatisk än Kristendomen eftersom muslimerna generellt betraktar Koranen som Guds direkta ord förmedlade av profeten. Kristendomens uppfattning om sina heliga texter är att skribenterna är inspirerade av Gud. Den teologiska differensen till trots går det nog samma väg. Men jag tror inte att passivitet och undfallenhet är den lämpliga vägen framåt.
Ett nykter inlägg i rasistraseriet av Lotta Gröning.
