På måndag den 19 blir det debatt om konsten och medierna i Folkets Park (Moriskan) i Malmö. Debatten börjar kl. 20. Dessförinnan grillas Ingrid Carlqvist, Tryckfrihetssällskapet, i ”heta stolen”.
I den långa diskussion som jag har med Peter Ekström har det tillkommit ännu ett inlägg (Kulturdelen). En del av detta knyter an till debatten på måndag. Ekström skriver:
”…att Maria Lind har makt i konstlivet betyder inte att hon har rätt att definiera vad konst är. Det skulle vara som om Sveriges regering hade ensam rätt att definiera vad demokrati är. Det är ju nonsens. Jag förbehåller mig rätten att ha en egen syn på vad demokrati är liksom vad konst är. En filosofisk teori kan knappast bygga på vem som har störst makt, inte ens på vem som för tillfället innehar problemformuleringsinitiativet.”
Jag är lite osäker på vart Ekström vill komma med det inlägget. Maria Lind har naturligtvis inte något intresse av att definiera vad som är konst. Den frågan är ointressant eftersom det inte finns något seriöst alternativ till det man är överens om: Allting kan vara konst och är det de facto när visas som sådan. Däremot är det en annan sak när det handlar om kvalitet. På samma sätt som Sveriges regering inte ägnar sig åt att definiera vad som är demokrati utan vilken politik som de anser vara den bästa i den svenska demokratin. Ekström har naturligtvis rätt att tycka vad han vill om kvalitet men han måste förstå att det jag beskriver är vad som faktiskt gäller. Linds inflytande har ett helt annat genomslag än Ekströms.
Jag skrev också att Ekström bör vara nöjd med den socialkritiska konst som vi har idag. Den har samma åsikter som han själv tycks hålla sig med. På detta säger han:
Eftersom jag själv har vissa vänsteråsikter (och för att allt ska bli riktigt tydligt vill jag lägga till att jag är emot all religion) borde allt vara bra menar Vilks. Jag vet inte vilken grund en sådan konstig tanke har. Menar han på allvar att allt i konsten är arrangerat på bästa sätt och att denna ordning inte är föränderlig? /…/ Om konsten inte förändras så kommer den att dö. Ingenting tyder på att så är fallet. Konsten är dödsdömd om den fortsätter att alltid vara vänster.”
Konsten förändras och det sker även inom ramen för socialkritiken. Vad jag har påpekat är svårigheten att förändra det samhällskontrakt konsten har ingått. Det går liksom inte att avsvära sig sådant som feminism, migration och postkolonialism. Dessa och liknande samhällsproblem får man nog dra med sig. Konsten är inte längre någon skyddad estetisk zon av högre andlig natur. Vänsterperspektivet är inget större problem. Med ytterst små avvikelser har det följt konsten under hela det moderna skedet. Men jag kan tänka mig ett par saker som är justeringsbara och som kan få stora konsekvenser. Dels mindre av ställningstagande (det är ofta outhärdligt genomskinligt i de socialkritiska projekten) och dels större vikt vid presentationsformer (som ligger i konstens omutliga tradition).
”Jag är för övrigt inte alls säker på att konstvärlden är så politiskt korrekt som Lars Vilks försäkrar. Dels finns det ganska kraftfulla brister när det gäller grundläggande principer som till exempel yttrandefrihet. Dels misstror jag konstvärldens politiska polityr. Den eventuella salongsradikalitet som finns putsas lätt bort när konstmarknaden så kräver. Dagspriset på en konstnär är inte högre idag än det har varit tidigare.”
I det stycket skulle jag vilja ha något exempel. Det finns självfallet olika grader av politiskt engagemang, somliga vill ägna all kraft åt politisk aktivism som skall omkullkasta världen men de flesta nöjer sig med att försöka skapa debatt och påverka. Och vilka är hans exempel på dem som har fallit för konstmarknaden? I regel är det en lång väg till konstmarknaden och när en konstnär kommer dit har denne i bästa fall vunnit en plats i konsthistorien (mer eller mindre stabil). Jag har sagt det tidigare och säger det igen: Det är inte konstmarknaden som är problemet utan hela den väldiga majoritet av konstnärer som aldrig kommer i närheten av den. Den socialkritiska konsten är som sagt inte någon storsäljare. Fortsätt säljer måleri bäst och kan just nu exemplifieras med t ex Beatriz Milhazes (779). Om den framgången kan man säga att det har tagit sin tid, hon är född 1960, och att hon inte är särskilt intressant för det kontemporära. Vilka kraftfulla brister i yttrandefriheten som skulle råda i konstvärlden verkar vara något som Ekström har fått för sig.
Ett intressant inslag är när Ekström ger sig in på mitt RH-projekt. Han inleder med att tala om för oss att ingen observatör är objektiv men ett sådant konventionellt påstående ändrar ingenting. Trots allt finns det skillnader mellan dem som driver en ensidig propaganda och andra som försöker beskriva världen. Konstnärens subjektivitet kan i förstone tyckas belasta dennes infallsvinkel. Om man är starkt subjektiv hur kan man då vara objektiv? Emellertid är konstnärens subjektivitet i stor utsträckning inriktad på annat än det man kan förvänta sig. Till synes ovidkommande detaljer, ett påtagligt ointresse för det som andra skulle säga vara huvudsaken, en lång utveckling av ett sidospår osv. Möjligheterna är många. Ekström lägger vidare ut texten:
”Lars Vilks försöker betrakta arrangören av den anti-muslimska SION-konferensen, Pamela Geller som en ready made. Det är ytterst tveksamt om detta försök lyckas. Men om det lyckas så anser jag att Lars Vilks i någon mån är ansvarig för Pamela Geller. Åtminstone under den del av konstverket RH-projektet (Rondellhundsprojektet) som Vilks kallar för Konferensen.”
Här missar han något. Pamela Geller är redan en readymade (och jag undrar vad han tänker sig att jag skulle vara ansvarig för, är t ex Josefsson ansvarig för Geller när han intervjuar henne?). Att utnämna någon till en readymade är en klassificerande gest. Ingen har någon anledning att betvivla detta. Och de som har skrivit om konferensen har också uttryckt att de är medvetna om att den är en del av mitt konstprojekt. En annan sak är vilken kvalitet den kan uppnå. Angående Konferensen är det inte så lätt att säga särskilt mycket eftersom det tills vidare inte är möjligt för mig att genomföra en redovisning genom en utställning. I brist på denna möjlighet fortsätter verket att generera betydelser och diskuteras genom medierna. Det är också detta moment som skall vara föremål för diskussion på måndag. Vad kan den traditionella konstvärlden ställa upp mot den konst som får genomslag i medierna? Eller kommer konstvärlden att nöja sig med sina i praktiken slutna vernissager där de avhandlar all världens problem och talar med varandra om att påverka världen utanför? I den bemärkelsen är RH-projektet ett bra exempel på ett konstprojekt som kan klara sig utan att konstvärlden mer än marginellt låter det passera genom dess institutioner. Det som är alltför radikalt för konstvärlden kan naturligtvis inte visas där. Men det kan alltså ske på annat sätt.
Ekström vill gärna att det skall finnas påståenden i konsten, sådana som man skall stå för. Men det är ingen riktigt bra idé, i konsten brukar man gå in för frågor något som är alltför välkänt för att jag närmare behöver behandla det. Man kan alltid insinuera vad som kan finnas bakom känsliga frågor. Men det tillhör spelets regler.
”Nu Lars Vilks, i ett försök som konstnärlig observatör, följt sitt RH-projekt dit det har lett honom. Den sista viktiga frågan är om det är en plats där han vill vara.”
Nog har han fördomar om konstnärer den gode Ekström. De journalister som bevakade SION:s konferens (och vilka ingår i Konferensen), skulle Ekström ställa samma fråga till dem? Undersökningar och granskningar kan göras utifrån många olika positioner. Konsten är en av dessa. För min del är det en väsentlig estetisk gest att hålla liv i mitt deltagande i Konferensen. Tidens spöke skapar autentisk indignation och ger upphov till känslosamt dirigerade insinuationer. Därmed växer verket vidare.
”El sueno de la razon produce monstruos”
