1575: Att taga lärdom af thet gambla

I rätt kontext är även tidelaget en väg för samtidskonstens undersökningar. Den notoriske provokatören Oleg Kulik (662) ställer ännu några dagar ut på Londongalleriet Regina Gallery. Det rör sig om en redovisning av många av hans äventyr som hund och annat. Besökaren får också följa med honom på en tur ”djupt in i Ryssland”. Kulik lever upp till sitt rykte och visar hur de ryska kreaturen kan penetreras. Provokation och chock? Nej, Kulik har fått goda recensioner. Hans kontext är sedan länge given och konceptet rör sig kring den eviga frågan om att återvända till naturen.

Oleg Kulik Deep into Russia #1, 1993

 

I Paletten, som jag tog upp i min förra bloggpost, skriver Mikaela Lundahl om historieskrivning i samtidskonsten. Historia är hett i konsten, kanske ännu några grader mer än tidigare, men en av samtidskonstens återkommande favoriter är dock ”the archive” dit konstnärerna länge har sökt sig. Och historia är inte bara något för konsten. Lundahl frågar sig, liksom så många andra har gjort: Kan vi lära oss av historien?

 

Svårigheten att hämta lärdom från tidigare händelser är att situationen aldrig har samma förutsättningar. Dagens glada missnöjestillrop, som drar växlar på nazitiden och ser samma tendenser växa fram i nuet, ropar ideologiskt och är inte intresserat av historisk analys. Skillnaderna är större än likheterna. Sverigedemokraterna är ett svenskt politiskt parti som kan kompareras invandrarkritiskt, främlingsfientligt, rasistiskt och inte sällan blir förebild för en möjlig upprepning av den sorgliga historien. Det historiska stickspåret hänger sig emellanåt. Då partiets ungdomsförbund ville delta i en antirasistisk manifestation avvisades deras deltagande av socialdemokraternas och vänsterns ungdomsförbund. Med andra ord är världen sig inte särskilt lik från tid till annan.

 

I sin uppslagsrika text kommer Lundahl även in på vad konsten kan göra för något (som den goda kraft den antas vara):

 

”Konsten kan i bästa fall göra annars obegripliga fragment, som kvarglömda mobiltelefoner i krigszoner, något begripligare och kan göra att spår inte helt försvinner ut i oceaner av glömska.”

 

Exemplet och dess konklusion förefaller mig vara ett anslående men ett lätt surrealistiskt val. Man får dock räkna med att konsten kanske inte gör obegripliga fragment mera begripliga utan snarare fortsatt obegripliga men på ett intressant sätt. I bästa fall kan konsten bevara ett och annat som annars skulle ha varit bortglömt. Men det händer å andra sidan sällan. En förutsättning är att en sådan konst intar en plats i konsthistorien; annars blir det ingen uppmärksamhet. Någon gång borde var man och kvinna i den kontemporära konstvärlden meditera över den enorma konstproduktion (och jag tänker i första hand enbart på det kontemporära) som varje dag väller ut ur ateljéerna och som slussas vidare till ändlösa utställningsutrymmen. Vad blir kvar, låt oss säga av hela det kontemporära förloppet som har ca 20 år på nacken? Vad kan man tänka sig som något man gärna vill se om och om igen? Var det något som gjordes begripligare och var det något som genom konstens försorg övervann att försvinna i de mörka vattnen? Och på ett lokalt plan, vad lämnade den svenska konsten för magiska avtryck under de senaste två decennierna?

 

Jag tar gärna emot förslag.

 

 

 

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

1 svar på 1575: Att taga lärdom af thet gambla

  1. Cecilia skriver:

    Både historia och natur – är nog förutsättningar för ett långt och trevligt liv. Kanske det är därför, som de är outslitliga teman?
    Konsten knyter an; att hålla fokus på det essentiella, kräver nog samma samverkan, som alltid?
    Även om det hela tycks se lite olika ut, från år till århundrade… beroende på de (kon)temporära förutsättningarna – så är väl symbiosen alltid given. (glad)

    För övrig. Magiskt intryck – röstar på dig då förstås. Ditt bidrag är det mest långsiktiga, vad jag kan se.
    Även om det finns många andra fina bidrag/tankar. Jag följer inte konstvärlden alls, ja man kan väl säga att jag inte följer “det korta nuet” alls överhuvudtaget numera.
    Har en annan egen favorit, en av de lågmälda; långsiktiga. Men som alltid – det tar tid.
    Så jag “spar” denna “favorit” tills ett annat år. Ett år, då kontemplationen förhoppningsvis har återvunnit sin mark igen.

    Lars Vilks: 1 röst från mig

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.