1574: Och äras skall Paletten

Paletten fick priset som årets kulturtidskrift och jag kan inte säga annat än att det var välförtjänt. Samtidskonsten, i bemärkelsen den som rör sig i de områden där definitionsmakten huserar, är inte särdeles synlig i Sverige. Och tyvärr är det så att Paletten inte får någon större uppmärksamhet. Recensenterna är ovilliga eller kanske redaktionerna. Jag har själv menat att det finns en del övrigt att önska i det textutbud som har dykt upp i Paletten under de senaste åren. Den politiska aktivismen blommade lite väl oförtrutet in i romantikens blå blomma. Det senaste numret (3:2012 #289) har emellertid en rad välskrivna artiklar med intressant innehåll. Tveksam är jag dock till det manifest som producerats av ett antal konstnärer och som finns att läsa på en blogg. Här råder fortfarande revolutionsromantiken med fraser och drillningar som t ex: ”Vi menar att redan det faktum att vi tvingas lämna våra konstnärliga språk för att bli hörda i kulturpolitiska samtal är ett kompromissande med rådande maktordningar.” Hur var det nu, var det bättre förr? Och skall man återgå till ”konstnärliga språk” när man fördrivit de elaka makthavarna med hjälp av konsten? För manifestskrivarna tror mycket på konsten, ett lika romantiskt som ofrånkomligt drag invävt i det västerländska konstbegreppet.

 

Sinziana Ravinia är emellertid på sitt bästa och ser vidare mot nya horisonter för konsten. Hon låter den politiska aktivismens hamrande i förstone vika för den ”spekulativa realismen”. Denna fick extra vind i seglen genom Documenta där det även förelästes i ämnet. Vill man något vulgärt sammanfatta detta område kan man kalla det för ”tomaternas jämlikhet” (tomaterna, en svag grupp som behandlas rasistiskt). Men inte endast tomaten kan kräva fullvärdig jämlikhet utan så även allting annat. Och t ex Quentin Meillassoux (ingår i kärntruppen tillsammans med bland andra Graham Harman och Ray Brassier) menar att man måste ge upp tanken på orsak och verkan. Man kan inte förklara världen eftersom den är mer komplicerad än vi föreställer oss. Quentin Meillassoux har vunnit uppmärksamhet för sin analys av Mallarmé och hans slutsats är att dennes berömda tärningskast handlar om att skapa en ny religion utifrån poesin. Meillassoux hakar på denna öppning, som leder till inte bara odödligheten utan även uppståndelsen, och någonstans där stiger hans kaross till alltför oanade höjder. Men i alla fall länkar den spekulativa realismen Sinzianas tankar mot konstens obegriplighet som ånyo föds till liv och som materialiseras genom den irländska konstnären Isabel Nolan (2.529). Inte ens den spekulativa realismens filosofer, skriver Ravini, har lyckats förklara Nolans verk. Tvärtom hävdar denna att vi måste acceptera att vi inte kan veta något om något. Instrumentet blir lite trubbigt härvidlag. Filosofiskt sett låter det sig utan vidare sägas att vi intet vet – för att därefter demonstrera all vår kunskap (vilket även gäller för de spekulativa realisterna). Sedan är det förstås en grov underskattning av konstvärlden att det skulle få finnas en otolkbar konstnär. Noland kan naturligtvis förklaras, ingen kommer undan, se t ex Frieze.

 

Ändå finns det något här, låt oss säga att det går tillbaka till källan, konstbegreppets odödliga och traditionsbundna obegriplighet (som fört en kaotisk strid med konstens militanta aktivister) är åter väl synlig. Dock är det inte samma obegriplighet som har förekommit tidigare utan en ny obegriplighet som dyker upp och är obegriplig i den sociala kritikens tidevarv. Den kan alltså antas säga något obegripligt (men likafullt) om samhället. Om det låter parodiskt behöver det inte vara så, den givna kontexten är tillräcklig för att sätta igång kritiker och publik men förutsättningen är att det finns en sådan och att den är beredd att intressera sig för en uppdykande obegriplighet. Och de spekulativa realisterna skulle kunna fylla på med att ”endast det obegripliga är begripligt”.

 

Avslutningsvis, från en givande stund med Paletten, kommer här en trummande tirad signerad Fredrik Svensk. Jag tycker den är bra och han formulerar (visserligen i tidens glosor och modebegrepp) den återvändsgränd som konsten tycks ha styrt sig in i. Men texten fortsätter i nästa nummer och först då för vi se om Svensk, likt Odysseus i Polyphemus grotta, lyckas ta sig ut på det öppna havet:

 

”Den rasistiska och oidipala blick och hela den begärsmatris som bekräftas av naturvetenskapen, humaniora är oskiljaktig från det moderna konstsystemets uppkomst och har totalt stigmatiserats av den institutionella konstteorins instrumentella exproprierings – och approprierings – förnuft.”

 

Ps. Jag motsätter mig på det bestämdaste Svensks nedskrivning av den institutionella konstteorin. Den kan inget annat än att beskriva konstvärlden och gör det utmärkt. Indirekt säger den att konsten i övrigt inte finns vilket möjligen kan uppfattas som kränkande för känsliga individer.

 

Isabel Nolan: The unfolding moment

 

 

Det här inlägget postades i debatt, institutionell teori, konstteori, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2012. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.