1573: Senaste rasistnytt

Postat den 2012 9 november av Lars Vilks

Åtgärdspaketen mot vardagsrasismen duggar tätt. Idag var det Bengt Westerberg (DN) som kom med det lysande förslaget att lära lärarna att hantera det undflyende ämnet med hjälp av 130 miljoner kronor. Blir det bättre eller blir det någonsin bättre? Westerberg kommer inte själv undan utan beklagar att han brukar fråga taxichaufförerna om deras bakgrund. En sådan fråga kan uppfattas som främlingsfientlig. Och sedan kommer några av dessa ständigt återkommande fraser som efter hand har blivit en form av sanningar, sagt som en kommentar till att Tintin kom lite för snabbt tillbaka till Kulturhusets bibliotek:

 

”Människor kan uppleva saker som rasism på ett sätt som vita personer inte förstår. Det är värt en diskussion och jag tycker inte att vi fick det.”

 

Oåtkomligt är det faktum att svenskar med viss invandrarbakgrund har sämre sociala och ekonomiska möjligheter än svenskar som inte har det. Detta ”viss” må skjutas till eftersom man kan klara sig utmärkt med att ha ”rätt” invandrarbakgrund. Men en sak har den förfördelade tilldelat: Rätten att bedöma om denne har blivit kränkt. Det finns all anledning att hävda sin kränkthet eftersom det är ett av de fåtaliga tillfällen då det officiella och massmediala Sverige lyssnar. Westerberg som alltid svarar exemplariskt korrekt berättar att svenskhet är mångfald. Och att främlingsfientlighet är ”Att klumpa ihop människor och påstå att andra grupper har negativa egenskaper.” Den här med Westerbergs främlingsfientlighet är lite klurigt. För det kan vara så att majoriteten i vissa grupper har en del gemensamma uppfattningar vilka kanske inte alltid är rekommendabla.

 

Vad är svenskhet är sedan länge en besvärlig fråga. I självutplåningens tecken avstår de flesta röster från att hävda att något sådant finns. Westerberg har på ett sätt rätt när han säger att svenskhet är mångfald. Det är en inställning som är påbjuden och som det finns en överväldigande politisk majoritet för. En sådan uppfattning om den nationella kulturen är naturligtvis inte unik, det är en modefluga som är en del av politiken i en rad västerländska länder. Och om man vill kan man se det som ett sätt att demonstrera sin överlägsenhet. En kultur så rik att den försöker förneka sig själv. Fast detta förnekande kan variera. I Sverige har man haft särdeles svårt att säga någonting alls om svenskhet. Trots att vi har en alldeles given utgångspunkt: Det svenska språket. Hittills har mångfalden inte rubbat på detta och man inser snabbt att ett områdes möjlighet att kommunicera bygger på att det finns ett eller möjligen ett par språk. Inte ens Westerberg verkar pigg på att lära sig och använda den mångfald av språk som enligt honom ingår i svenskheten.

 

För övrigt är en rimlig definition av svenskhet de traditioner som svenskarna delar och har som gemensam referens. Det är inga större problem om att t ex tala om svensk litteratur, musik eller konst. Liksom alla andra dylika traditioner influeras den av andra. Svenska språket är fullt av lån från andra språk men svenska fortsätter ändå att vara svenska. Långt väsentligare är dock det problem som är pudelns kärna: De värderingar som råder inom en kultur. När man deklarerar mångfald innebär detta att man skall skapa en ny kultur men antagligen är det underförstått att västvärldens demokratiska system och dess idéer om mänskliga rättigheter inte skall rubbas. Westerberg berättar att han tagit ställning mot icke-medicinsk omskärelse av pojkar och därmed blivit beskylld för intolerans mot judar och muslimer. Därmed petar man lite i soppan på debattnivå.

 

Frågan är om mångfald är något annat än estetisk mångfald. Den västerländska idégrunden är självklart helt dominerande men den kompletteras av en ödmjuk tolerans som ändå aldrig kan bli äkta. För frågan är fortfarande vad västvärlden kan lära sig av andra kulturer annat än som rena smaksensationer.

 

 

Publicerat i debatt | 18 kommentarer

1572: Med hög moral i ett hierarkiskt samfund

Postat den 2012 5 november av Lars Vilks

Idag skall jag fortsätta diskussionen med Peter Ekström om konstvärlden och dess moral (Kulturdelen). Vad Ekström tycks ha svårt med är att erkänna att konstvärlden är utomordentligt hierarkisk. Mitt påstående om att vad som gäller i konstvärlden är just den internationella samtidskonsten (DIS) tycks han inte vilja gå med på. Han skriver:

 

”Vilks verkar lägga ansvaret för moralisk bedömning hos konstvärldens bestämmande elit. Maria Lind får vara med och döma, vi andra får hålla käften.

En sådan hållning är varken rimlig eller acceptabel.”

 

Eliten skapar den moraliska halten, liksom konstens program och agenda. Den är inte helt strömlinjeformad men det är ändå tämligen enkelt att vaska fram vad som är gångbart. Nog så väsentligt är att komma ihåg att konstnären inte befinner sig utanför konstvärlden utan att denne är en del av den. Konstnärer som är aktiva i DIS vet vad som gäller och delar i regel dess ståndpunkter. Dess grundläggande politiska moral är säkert ungefär densamma som Ekströms: utmana och kritisera makten, den neoliberala kapitalismen och kommersialismen, avvisa nationalism och patriarkat. Stöd feminism, miljörörelser, globalisering och antirasism, se till att inte tredje part (från en svagare grupp) drabbas etc. etc. Att fylla i listan kräver ingen avancerad hjärngymnastik. Med allt detta goda som utgångspunkt kan elittrupperna berömma sig av att hysa den godaste av moraler. Och likafullt erkänna sin skuld som strukturella rasister i ett postkolonialt samhälle. Att en spelare i konstvärlden som t ex Maria Lind har större inflytande än t ex Peter Ekström är väl inget att diskutera. Man kan relativt lätt göra en bedömning av vilka som har stort eller för den delen mycket stort inflytande i DIS. Man skall dock komma ihåg att det inte finns någon klar gräns mellan DIS och konstvärldens numerärt mycket större del (den modernistiska traditionen). Man får här tala om ett kontinuerligt avtagande inflytande ju längre bort från DIS man befinner sig. Men det borde inte vara någon svårighet för Ekström att förstå att Daniel Birnbaum eller Sara Arrhenius har en annan tyngd när de sätter agendan än vad man kan förmå i Örebro konsthall. Och DIS är inte bara ett ändlöst nätverk av biennaler, utställningar, tidskrifter, curatorer, kritiker utan även en produktion av konstens diskursiva premisser. Socialkritiken formuleras och diskuteras genom en ständig ström av seminarier och andra sociala sammankomster. De som är med här har varierande grad av inflytande. De som inte är med har givetvis betydligt mindre inflytande. Direkt medverkan är inte heller nödvändig. På dessa sammankomster diskuteras utställningar, konstprojekt, ny litteratur och forskningsresultat och det som blir samtalsämne (konstvärldens svar på ”dagens snackis”) kommer att fungera som kvalitetskriterium.

 

När det handlar om konstens moral får man säga att problemen inte är stora. Det som kan skapa problem brukar åtgärdas på ett tidigt stadium: Sådant som inte passar in i bilden får inte medverka. Curatorn som har blivit den verkställande instansen är lyhörd för kritik. Det blir alltså sällan några större saker att ta ställning till. När några fåglar för ett par år sedan ingick i en installation i São Paulobiennalen, kom det klagomål från djurrättsaktivister. Fåglarnas lidande existerade knappast eftersom de flög fritt i den stora hallen, men för säkerhets skull tog man bort detta inslag. Man skulle kanske tycka att DIS skulle fördöma Sharjahbiennalen som rasistisk eftersom inga konstnärer med israeliskt pass får delta. Men det gör man inte emedan man kan försvara detta ur ett vänsterperspektiv. Samma sak gäller för Jonas Staals terroristkonferens (som jag har skrivit om vid ett flertal tillfällen). Terrorism är visserligen även i DIS oacceptabelt men man kan också mena att den har uppkommit genom västvärlden förtryck och att den förstärkts genom ”kriget mot terrorismen”. Att låta dessa organisationer få en röst blir alltså att vilja väl för den svage och marginaliserade. Samtidigt kan Staal ge sig på Wilder utan förskoning eftersom vi här har en skyldig vit med helt fel åsikter. Bedömningen av moralen genom DIS sker mer eller mindre automatiskt. De som medverkar har redan från början de rätta åsikterna och om det någon gång sker korrigeringar är det för det allmännas bästa. Jag har svårt att se att Ekström skulle ha något att invända eftersom han själv säger sig hysa samma åsikter. Konstnären (kvalitetssäkrad genom tillräckligt många utställningstester) har inte heller så mycket att ta ansvar för eftersom nästan allting passar in i den givna bilden.

 

Ekström skriver: ”Om konsten ’vaktas’ av konstvärldens vänsterinriktade elit så skulle den enskilde konstnären inte behöva ha något eget moraliskt ansvar. Då kan konstnären fortsätta med likskändningar, djurplågeri och barnpornografi och se vad som händer. Kanske kan konstvärlden ännu en gång ge sin välsignelse.”

 

Konstvärlden ägnar sig inte åt sådant och den som försöker blir snabbt eliminerad. Om det inte kan föras fram tillräckliga skäl, att det t ex kan vara en berättigad provokation mot västvärldens makthavare eller en protest mot könsdiskriminering. Ekström tycks sitta fast i en idé om att konstvärlden agerar lättsinnigt. Så är det naturligtvis inte. Den är uttalat politiskt korrekt men med vissa revolutionära anspråk som dock sällan stör någon.

 

Men ibland finns det konflikter och en sådan är den redan nämnda Lundin Oil. Sedan det har kommit fram att Astrup Fearnley Museet har Lundin som sponsor har det uppstått ett moraliskt problem också i Norge. En svensk föreläsare, Kim West, bestämde sig för att annullera sin föreläsning på museet som en protest. Ja, hur gör man här? Den norska konstvärlden har tills vidare funnit en lösning i att det är den enskildes sak att agera som man önskar (Kunstkritikk).

 

Till yttermera visso förtätas problematiken genom att Dokumentachefen Carolyn Christov-Bakargiev kommer till Oslo den 14 november för att tala om vilka kriterier som gäller för hennes urval till Documenta. Jag tror inte det blir särskilt upplysande. Otaliga curatorer har berättat om den proceduren: ”Som passar in i utställningskonceptet, som verkar intressanta, som engagerar sig i angelägna frågor med intrikata presentationer, osv.” Intressantare, som man också skriver, är att det efteråt skall bli reception på Astrup Fearnley Museet, troligen med champagne och snittar. Hur ställer sig dignitären och den norska konstvärlden till detta evenemang?

 

Nåja, jag kan också nämna fallet Vilks. Vilks har gjort fel enligt konstvärldens värdegrund. Han har därför satts i karantän. Inte så att jag behandlas direkt illa. Merparten av konstvärldsaktörerna är synnerligen älskvärda när jag träffar dem och säkert är detta uppriktigt menat, åtminstone av en del av dem. Det ansvar som kan åläggas mig är inte svårt att fastställa. RH-teckningen har visat sig vara kränkande för utsatta och oskyldiga grupper. Samtidigt får man inse att om det inte hade blivit några större palavrer hade det inte heller blivit någon sak. Utvecklingen av projektet ledde under oförutsägbara händelseförlopp till att det blev ett etsande moraliskt problem. En slutsats är att jag som konstnär borde följa det som gäller för företagsbot: Som konstnär bör man vara ytterst försiktig med kritik som kan missförstås. Önskar en konstnär provocera tillhandahåller DIS dessutom en mall för vad som är rekommendabelt.

 

 

Publicerat i debatt, institutionell teori, konstteori | 19 kommentarer

1571: Tolerans och practical joke

Postat den 2012 4 november av Lars Vilks

Danskarna Thomas Bredsdorff och Lasse Horne Kjældgaard har skrivit en bok om tolerans: Tolerans Hur man lär sig leva med dem man hatar. Boken är från 2008 men har uppdaterats något. Boken är läsvärd och till största delen en genomgång av toleransens historia. Lite mera svävande blir författarnas framställning när man skall ta sig an de välkända problemen kring Rushdies Satansverserna och de danska karikatyrerna. Även rondellhunden analyseras. (en recension här, ett avsnitt ur boken här – om Rushdie och karikatyrerna).

 

Toleransens svaga punkt är att tolerans inte gäller för intolerans. Eller rättare sagt, när skall det i toleransens namn ingripas mot intolerans? En av bokens hållpunkter är Max Frischs roman från 1958 Biedermann och pyromanerna. Romanfiguren Biedermann är alltför blåögd när han låter en främmande flytta in i hans hus och inte gör någon notis om att huset fylls med bensindunkar. Det slutar naturligtvis illa och sensmoralen är given efter Europas nazisttid. I toleransen namn bör man alltså ingripa mot det som hotar den. Men frågan som kvarstår är när man skall göra det och vad som skall vara tillräckligt underlag. Författarnas ståndpunkt är att ”äkta tolerans” ”innebär avståndstagande, utan förkastelse, men med inlevelse och en insikt om att man kan ha fel.” Den definitionen blir aldrig tillfredsställande. Även om Frischs figur Biedermann hade tagit avstånd från sina hyresgästers suspekta förehavanden kunde han ju ändå ha tagit fel. Frågan återstår när det finns bevis nog. Det är ingen lätt sak och inte heller för domstolar som ofta får ta ställning till fall som bygger på indicier. Ett ytterligare krav på äkta tolerans anger författarna genom att toleransen skall komma från makthavaren till undersåten och inte tvärtom. Men även här kan det vara svårt att styra rätt. Om undersåten agerar med, framlägger eller sympatiserar med utomparlamentariska tillvägagångssätt är det inte okomplicerat.

 

Det hettar till när författarna kommer in på Jyllands-Postens karikatyrer från 2006. De båda skribenterna tillhör danska Politiken som är starkt kritisk till tryckningen av karikatyrerna. Hur man än vänder på detta alltför välkända ämne kan man inte komma till punkt. JP försvarar sig med att saken handlade om yttrandefriheten och var en uppföljning av den hotbild som drabbat en del danska tecknare. Författarna jämför med Salman Rushdie och kommer fram till den föga överraskande slutsatsen att Rushdies roman är en nyanserad och genomtänkt kritik medan detta inte är fallet med de danska teckningarna. Westergaards bild av mannen med turbanen, menar de, är inte entydig nog att bara rikta sig mot islamister. Man kan mycket väl tolka den som att alla muslimer är terrorister. Om detta kan man dividera hur länge som helst. Författarna försöker dessutom visa att JP har en intolerant historia i det att man fördömde Jens Jørgen Thorsens målning på Birkerøds stationshus (i närheten av Köpenhamn) av Jesus med erektion (Uwe Max Jensen har skrivit om händelsen). Detta skedde 1984 vilket i och för sig ger beviset en betydande svaghet. Men de skriver: ”Detta var ett exempel på yttrandefriheten i den profana demokratin och skulle kunna lära kristna människor att finna sig i att bli hånade, smädade och förlöjligade. Muhammed som bombman och Jesus som kåtbock är ju religionskritik på ungefär samma nivå.” Skillnaden är förstås att JP agerade utifrån en bestämd nyhet om situationen för danska tecknare, en nyhet som publicerades i en rad andra danska tidningar. Thorsen drev sin egen konstnärliga linje, något som författarna bifaller genom att citera ett motto om konstnärens roll från Ibsen: ”Jag frågar blott, mitt kall är ej att svara.” (Något att ihågkomma i den pågående diskussionen om konstens moral – mer om detta i morgon)

 

JP:s eventuella moraliska skuld i detta drama kan underbyggas med diverse indicier men ett slutgiltigt svar lär vi aldrig få. I varje fall kan man säga att JP efter händelsernas vidare utveckling skrämdes till tystnad.

 

Rondellhunden behandlas något vänligare i boken. I vanlig ordning ger man en släng åt det man anser sig vara bristande konstnärlig kvalitet på teckningen: ”Den ser ut som en distraherad krumelur av det slag som många av oss kan sitta och rita vid tråkiga möten eller under långa telefonsamtal /…/ Möjligen skull den kunna kränka någras uppfattning om konstnärlig kvalitet, om den ställdes ut.” Nåja, det är litteraturvetare som skriver men de kommer fram till att ”Provokationen är mycket mer precis än hos den danska teckningen, medan syftet är mera oklart.” Emellertid har författarna en ljus idé, det är ett ”pågående practical joke”. Något som man konkluderar: ”Det började som ett skämt – och dog ut igen som ett sådant”. Ja, vem vet. Möjligen får man tillägga att det tycks förekomma inslag av svart humor och att ”skämtet” har pågått i över fem år. Det senaste inslaget Konferensen tycks inte ha framkallat särskilt många skratt. Om författarna har rätt i sin tolkning av RH-projektet skulle detta bero på att den överväldigande delen av den svenska journalistkåren inte har förstått att det rör sig om ett practical joke.

Thorsen målar i Birkerød 1984

 

 

 

Publicerat i debatt, Projekt, yttrandefrihet | 15 kommentarer