1582: Konsten är alltid god

Postat den 2012 22 november av Lars Vilks

Med förhoppning att den vindlande vägen genom konstens teorier för oss framåt skall jag bemöta Peter Ekströms nya moteld i Kulturdelen.

 

Tydligen har han inte förstått det här med konstens ”samhällskontrakt”. Han tar fram Peter Dahl som ett exempel på en konstnär som under en tid var politiskt radikal konstnär för att senare ägna sig åt mer traditionell konstutövning. Emellertid är ”samhällskontraktet” som jag avser något helt annat. På Dahls radikala tid fanns inget sådant, konsten legitimerade sig genom estetiken enligt den essentiella konstteorin. Konstnärer kunde vara politiska men det var inte på något sätt nödvändigt. Efter postmodernismen under 1990-talet blev det inte längre möjligt att berättiga konsten genom den traditionella estetiken. Istället skapades inriktningen ”social kritik” vilket alltsedan dess har dominerat den internationella samtidskonsten; konsten som ett obestämt, men dock tänkt alternativ till politik, journalistik och dokumentärt. Så ser konstens legitimitet ut idag och som jag har påpekat många gånger är det svårt att ta sig ur detta. En återgång till den traditionella estetiken är knappast en möjlig väg och att låta konsten enbart få uppgift som dekoration, terapi och underhållning är inte särskilt tilltalande. Jag kan förstå att det nog inte är så lätt för Ekström att hitta några exempel på konstnärer eller andra agenter i konstvärlden som har övergett detta ”samhällskontrakt” eftersom det är en tämligen ny företeelse. Men som jag skrev i mitt förra inlägg till Ekström kan det politiska modereras till att bli mindre framträdande och indirekt. Långt ifrån alla curatorer, konstnärer och övriga sörjande står med konsten på barrikaderna. Men att inta en världsfrånvänd hållning torde vara svårt. Här kommer ett moraliskt dilemma in. Även på punkten moral har Ekström missförstått mig. Konsten är moraliskt god, skrev jag. Det gäller både för det traditionella och för den samtida socialkritiken. I den traditionella estetiken tänkte man sig att konsten kunde förmedla en existentiell harmoni, en tanke som härrör från Kant: Genom konsten blir världens helhet förnimmbar, motsättning mellan det rationella tänkandet och omdömeskraften blir därigenom uppfattbar som skenbar. Otaliga variationer finns på detta tema ända ner till den rättframma tanken att konsten alltid uttrycker en kritik av samtiden – fast den ligger på ett högre plan. Och i dagens konst är naturligtvis den sociala kritiken inriktad på godheten, försvaret av de utsatta och marginaliserade.

 

Det är riktig som Ekström skriver att i det gamla systemet betraktades t ex dåligt och omoraliskt måleri som icke-konst. Med få undantag är det ingen förlust att det dåliga marginaliserades (det handlar i regel om svaga efterapningar av kända verk och stilar), det omoraliska är mera komplicerat eftersom moralen förändras. Därför kan verk revideras vilket också ständigt har skett. Därmed blir det som ansågs som omoraliskt också något gott. Konstvärlden tillåter inte att konsten är ond och därför marginaliseras sådant som räknas dit. Det betyder inte att konsten är god som bomull, det kan röra sig om aggressiva uttryck som t ex Mapplethorpes foton som hamnade i domstol men som helhjärtat stöddes av konstvärlden. Mera problematiskt är det naturligtvis när man tänker på sådant som den nyakademiska nazistkonsten med titlar som ”Führern talar” eller bilder av fruktsamma blonda kvinnor och muskulösa män. Tydligen tycker Ekström att det är kusligt att sådant sorteras bort men han kan trösta sig med att det dock bevaras, visas och skrivs om. Men utan att tilldelas någon högre kvalitet.

 

Angående ’Konst kan inte vara annat än våld, grymhet och orättvisa”, skall detta förstås som konstens överskridande aspekt. Utan den blir det inte mycket kvar av konsten. Och ett överskridande kan inte ske på annat sätt än att begå våld och grymhet gentemot traditionen och därmed framstå som orättvis. Sådana är villkoren om spelets regler skall förändras.

 

Den socialkritiska ivern inför konstens magiska möjligheter kan exemplifieras med ett uttalande och projekt av konstnären Dana Levy (7.305)

 

”For The Wake, which I made in 2011, I searched for a location where I could find plenty of specimens of butterflies categorized in drawers, and brought one hundred live butterflies to fly in the Invertebrate Zoology Room at the Carnegie Museum of Natural History in Pittsburgh. I remember when Dr. John Rawlins, head of the section where the work was filmed, asked me why I wanted to do this work. My answer to him was simple: ’Why do poets write poems?’ He approved and very generously permitted me to film there. I finished editing just as the Arab Spring had begun. It suddenly became clear that, for me, the work was about an awakening from an obedient slumber into a revolution.”

 

Inte ens fjärilarna kommer undan.

Dana Levy, The Wake, video, 2011

 

 

Publicerat i debatt, konstteori | 2 kommentarer

1581: Legitimt och inte

Postat den 2012 21 november av Lars Vilks

Politiska strategier är intressanta att följa. I Publicistklubbens debatt i måndags meddelade ordförande Per Svensson att Ingrid Carlqvist hade bjudits in av två skäl:

1) Vi vill en gång för alla visa att hon har fel när hon hävdar att det råder censur i svensk press och svensk mediedebatt.

2) Hon har på senare tid (Geert Wilders-evenemanget, en ny tidning) uppenbarligen inlett ett försök att etablera Malmö som centrum för antimuslimsk agitation. Det är rimligen av stort journalistiskt intresse att granska och belysa dessa aktiviteter. Därför har hon inbjudits till en kritisk utfrågning hos PK.

 

Så kan man fråga sig hur det gick med den saken. Det som slog mig var att Per Svensson hade svårt att lägga press på Carlqvist. Istället lät han henne både ta och behålla initiativet. Ett skäl var antagligen att han inte var särskilt väl förberedd. Kanske hade han väntat sig en lätt match. När representanter för den islamkritiska sidan diskuteras är det inte ovanligt att man betraktar dem som mindre vetande fanatiker som med enkla medel kan avspisas. Den strategin har dock visat sig vara mindre framgångsrik. En inte oväsentlig sida av det här är att islamkritikerna, även i ett perspektiv av politisk korrekthet, inte har fel i allt. De har åtskilliga synpunkter som normalt borde delas av de flesta. Men eftersom de betraktas som mer eller mindre uttalad paria skall de avvisas på alla punkter med alla till buds stående medel. Men den här kvällen kunde Carlqvist genomföra sin solodans utan några större invändningar. På den andra frågan svarade Carlqvist nej och mer diskussion blev det knappast om det. Den första frågan behövde man egentligen inte diskutera med Carlqvist. Journalisten Björn Häger skrev för några veckor sedan (Journalisten) om en undersökning han hade gjort som doktorand om svensk press. Han sammanfattade denna med en uppdelning om vad som är legitimt respektive icke-legitimt i svensk press:

 

Legitimt

Minska invandringen

Ställ hårdare krav på invandrarna

Förbjud burka

 

Icke-legitimt

Invandrare våldtar mer än andra, romer stjäl

Nej till mångkultur

Muslimer är det stora hotet

 

Knappast någon hemlighet och alltså inget påfund av fanatiska islamkritiker. Men, som sagt, saklighet är en svår historia eftersom världen inte är svart och vit.

 

Tillräckligt många anser att vi numera lever i den värld som vet exakt vilken som är den bästa av världar. Logiken av en sådan uppfattning är en fortlöpande korrigering av historien. Det som har skett och som nu betraktas som förkastligt skall antingen tas bort eller förpassas till utrymmen där endast licensierade företrädare får ta del av materialet. Om detta kan man dock skriva eftersom det är ett utrymme som fortfarande befinner sig under debatt. Dagens skörd i ämnet är Ivar Johnssons skulptur i Skövde Livets brunn från 1950. Konstchefen i Skövde Ingemar Arnesson som har (som det heter) ”lyft frågan” om ett angeläget genusperspektiv. Han säger dock att han är nöjd med att föra en diskussion och att det borde vara tillräckligt med att sätta upp en informationsskylt om konstnärens intentioner. Utspelet kan vara en smart affär på flera sätt. Han har uppdraget att konstinstitutionen skall arbeta med genusfrågor. Det blir uppmärksammat. Dessutom blåses det liv i den annars inte alltför intressanta skulpturgruppen. Hela historien ger oss infallsvinklar till att det finns mycket som kan missförstås som politiskt inkorrekt och som därmed kräver dessa ”frågelyft” och åtgärdsprogram.

 

I mina trakter är Ivar Johnsson känd för sin skulptur David i Helsingborg. Minnesgoda läsare kanske minns min remake av en bieffekt till skulpturen som jag namngav Snop Drop.

 

 

Publicerat i debatt, yttrandefrihet | Lämna en kommentar

1580: Debatt och radioprogram

Postat den 2012 20 november av Lars Vilks

Javäl, under de senaste dagarna har RH-projektet fått en del tillägg. Gårdagens konstdebatt i Malmö (till vilken jag och Ingrid Carlqvist anlände i pansarbilar och slussades in bakvägen för att inte oroa de lättkränkta antirasisterna) var tämligen stillsam mest beroende på att frågeställningen var något diffus. Utnyttjar konstnärerna medierna? I allmänhet är det inte så enkelt, medier och uppmärksamhet är svårt att styra. Min egen erfarenhet är att vad man kan göra är att ta hand om den uppmärksamhet som på ett eller annat sätt har kommit igång. Att åstadkomma en planerad provokation är ingen enkel affär, det finns för många faktorer som inte går att kontrollera. En enkel regel, som egentligen är självklar, är att om en händelse uppfattas som en provokation och får en viss omfattning tillkommer mer eller mindre automatiskt oväntade tillskott. Hedvig Weilbulls utmärkta dokumentär (P1) visar en del av det här. Vi får t ex möta en av veterankritikerna i dramat, Mohammad Fazlhashemi som inte drar sig för att jämföra RH med 1930-talets antisemitiska bildproduktion. Jag betraktar i övrigt Fazlhashemi som en förhoppningsingivande företrädare för en sekulärt inspirerad tolkning av Islam: ”…ett sekulärt förhållningssätt utgår från en minimal överensstämmelse (samstämmighet med religionen), som innebär att tolkningarna inte strider mot det som uppfattas som islams grundläggande rättvisepatos och andemening.” Nå, den gode professorn har naturligtvis ingen möjlighet att visa någon entusiasm för RH och nöjer sig med att förvisa mig till de högerextrema krafterna.

 

Gertrud Sandqvist får leverera synpunkter från dagens forskande konst. Hon använder sig av en vanlig kritisk strategi: Vilks är lite gammalmodig och håller fortfarande på med avantgardkonst som skall utmana borgerligheten. Jag vill nog säga att hon har rätt i detta men att det är ytterst tveksamt om det är förlegat. Skall man tala om ett konstnärligt överskridande måste det också drabba konstens kärna och den består alltfort av borgligheten. För Sandqvist får självfallet räknas dit och hon är också utsatt för saken fast jag tänker mig att hon nog anser sig tala från en utomstående ståndpunkt. I hennes uttalande blir jag påmind om att RH-projektet är så omfattande att väldigt få kan dess historia. Sandqvist skapar alldeles på egen hand en berättelse om att Vilks först försökte provocera med en judesugga men då detta inte lyckades fortsatte han med RH. Hon är inte ensam om att grundläggande fakta och kronologi ständigt drabbas av upplösning. I ett radioprogram idag (P1) med bland andra Lars O Ericsson, som eftertryckligt försvarar yttrandefriheten, dyker en del återkommande och egensinniga läsningar upp. En myt är att jag fortsätter att provocera och att jag enbart intresserar mig för islam. Johan Berggren från Ordfront undrar varför jag inte testar yttrandefriheten i ämnena pedofili och heroin. Det kan vara värt att påminna om att utgångspunkten får det oväntade RH-projektet var synnerligen blygsamt och kan beskrivas som en påminnelse om vilka ämmnesgränser som konsten sätter för dess kritiska granskning av samhället. På det stadiet fanns det av alldeles naturliga skäl inga planer på något processverk. Och igen vill jag understryka att mina ”ständiga” provokationer är något som man har fått för sig förmodligen beroende på allt som responsen har fört med sig. Jag har som bekant deltagit i en del debatter och har fått möjlighet att göra några presentationer av händelseförloppet men det kan man inte kalla för nya provokationer. Att Jihad Jane dök upp liksom kalabaliken i Uppsala, mordbrännarna och en rad andra händelser i samma avdelning är inte mina initiativ. Av en tillfällighet blev den beryktade konferensen vida omtalad med betydande konsekvenser men det kan inte sägas vara min provokation och inte heller att utställningen i Östersund gick överstyr. Men detta sammantaget är ett intressant projekt som förstås också belyser massmediernas roll och jag kan inte se det som annat än motiverat att följa upp det. Sandqvist (i Weibulls dokumentär) menar att jag är privilegierad eftersom jag har möjlighet att föra ut mitt budskap. Om det finns något budskap (i konsten bör man akta sig för sådana) av politisk natur är det inte något som helst sensationellt, snarast, och det har jag också uttryckt, handlar det om att man bör undvika att enbart föra en polariserad diskussion om islam, alltså att dela upp världen i å ena sidan de goda och å den andra sidan dessa rasister som talar om yttrandefrihet. Däremot har jag ingen möjlighet att föra ut något specifikt konstnärligt.

 

För den som eventuellt har missat debatten i går finns den HÄR. Innan debatten startar kan man se hur jag utnyttjar tillfället att göra en liten utställning av ”Boxprojektet” som jag har presenterat tidigare. Detta är naturligtvis helt irrelevant i sammanhanget men ändå, jag får välja de möjligheter som står till buds. Ett galleri som jag har haft kontakter med tidigare sa t ex nej till att låta mig genomföra en enkel vernissage med min tavla och skulptur. Alltså att låta mig fotografera dessa objekt i en konstmiljö, något som skulle kräva högst en kvart. Alltför känsligt för galleriet att förknippas med Vilks.

 

I slutet av veckan kommer jag faktiskt att delta i Föreningen Iduns konstutställning på Konstnärshuset i Stockholm. Den öppnar den 23 november men vernissagedagen är det främst för sällskapets medlemmar. Övriga dagar är den öppen för allmänheten vilket jag antar betyder att Konstnärshusets öppettider gäller. Jag kommer, i enlighet med föreningens önskan, att visa ett helt neutralt arbete.

Per Svensson inledningstalar på Publicistklubbens möte i Malmö

 

Publicerat i debatt, konstteori, yttrandefrihet | 30 kommentarer