Politiska strategier är intressanta att följa. I Publicistklubbens debatt i måndags meddelade ordförande Per Svensson att Ingrid Carlqvist hade bjudits in av två skäl:
1) Vi vill en gång för alla visa att hon har fel när hon hävdar att det råder censur i svensk press och svensk mediedebatt.
2) Hon har på senare tid (Geert Wilders-evenemanget, en ny tidning) uppenbarligen inlett ett försök att etablera Malmö som centrum för antimuslimsk agitation. Det är rimligen av stort journalistiskt intresse att granska och belysa dessa aktiviteter. Därför har hon inbjudits till en kritisk utfrågning hos PK.
Så kan man fråga sig hur det gick med den saken. Det som slog mig var att Per Svensson hade svårt att lägga press på Carlqvist. Istället lät han henne både ta och behålla initiativet. Ett skäl var antagligen att han inte var särskilt väl förberedd. Kanske hade han väntat sig en lätt match. När representanter för den islamkritiska sidan diskuteras är det inte ovanligt att man betraktar dem som mindre vetande fanatiker som med enkla medel kan avspisas. Den strategin har dock visat sig vara mindre framgångsrik. En inte oväsentlig sida av det här är att islamkritikerna, även i ett perspektiv av politisk korrekthet, inte har fel i allt. De har åtskilliga synpunkter som normalt borde delas av de flesta. Men eftersom de betraktas som mer eller mindre uttalad paria skall de avvisas på alla punkter med alla till buds stående medel. Men den här kvällen kunde Carlqvist genomföra sin solodans utan några större invändningar. På den andra frågan svarade Carlqvist nej och mer diskussion blev det knappast om det. Den första frågan behövde man egentligen inte diskutera med Carlqvist. Journalisten Björn Häger skrev för några veckor sedan (Journalisten) om en undersökning han hade gjort som doktorand om svensk press. Han sammanfattade denna med en uppdelning om vad som är legitimt respektive icke-legitimt i svensk press:
Legitimt
Minska invandringen
Ställ hårdare krav på invandrarna
Förbjud burka
Icke-legitimt
Invandrare våldtar mer än andra, romer stjäl
Nej till mångkultur
Muslimer är det stora hotet
Knappast någon hemlighet och alltså inget påfund av fanatiska islamkritiker. Men, som sagt, saklighet är en svår historia eftersom världen inte är svart och vit.
Tillräckligt många anser att vi numera lever i den värld som vet exakt vilken som är den bästa av världar. Logiken av en sådan uppfattning är en fortlöpande korrigering av historien. Det som har skett och som nu betraktas som förkastligt skall antingen tas bort eller förpassas till utrymmen där endast licensierade företrädare får ta del av materialet. Om detta kan man dock skriva eftersom det är ett utrymme som fortfarande befinner sig under debatt. Dagens skörd i ämnet är Ivar Johnssons skulptur i Skövde Livets brunn från 1950. Konstchefen i Skövde Ingemar Arnesson som har (som det heter) ”lyft frågan” om ett angeläget genusperspektiv. Han säger dock att han är nöjd med att föra en diskussion och att det borde vara tillräckligt med att sätta upp en informationsskylt om konstnärens intentioner. Utspelet kan vara en smart affär på flera sätt. Han har uppdraget att konstinstitutionen skall arbeta med genusfrågor. Det blir uppmärksammat. Dessutom blåses det liv i den annars inte alltför intressanta skulpturgruppen. Hela historien ger oss infallsvinklar till att det finns mycket som kan missförstås som politiskt inkorrekt och som därmed kräver dessa ”frågelyft” och åtgärdsprogram.
I mina trakter är Ivar Johnsson känd för sin skulptur David i Helsingborg. Minnesgoda läsare kanske minns min remake av en bieffekt till skulpturen som jag namngav Snop Drop.