1582: Konsten är alltid god

Med förhoppning att den vindlande vägen genom konstens teorier för oss framåt skall jag bemöta Peter Ekströms nya moteld i Kulturdelen.

Tydligen har han inte förstått det här med konstens ”samhällskontrakt”. Han tar fram Peter Dahl som ett exempel på en konstnär som under en tid var politiskt radikal konstnär för att senare ägna sig åt mer traditionell konstutövning. Emellertid är ”samhällskontraktet” som jag avser något helt annat. På Dahls radikala tid fanns inget sådant, konsten legitimerade sig genom estetiken enligt den essentiella konstteorin. Konstnärer kunde vara politiska men det var inte på något sätt nödvändigt. Efter postmodernismen under 1990-talet blev det inte längre möjligt att berättiga konsten genom den traditionella estetiken. Istället skapades inriktningen ”social kritik” vilket alltsedan dess har dominerat den internationella samtidskonsten; konsten som ett obestämt, men dock tänkt alternativ till politik, journalistik och dokumentärt. Så ser konstens legitimitet ut idag och som jag har påpekat många gånger är det svårt att ta sig ur detta. En återgång till den traditionella estetiken är knappast en möjlig väg och att låta konsten enbart få uppgift som dekoration, terapi och underhållning är inte särskilt tilltalande. Jag kan förstå att det nog inte är så lätt för Ekström att hitta några exempel på konstnärer eller andra agenter i konstvärlden som har övergett detta ”samhällskontrakt” eftersom det är en tämligen ny företeelse. Men som jag skrev i mitt förra inlägg till Ekström kan det politiska modereras till att bli mindre framträdande och indirekt. Långt ifrån alla curatorer, konstnärer och övriga sörjande står med konsten på barrikaderna. Men att inta en världsfrånvänd hållning torde vara svårt. Här kommer ett moraliskt dilemma in. Även på punkten moral har Ekström missförstått mig. Konsten är moraliskt god, skrev jag. Det gäller både för det traditionella och för den samtida socialkritiken. I den traditionella estetiken tänkte man sig att konsten kunde förmedla en existentiell harmoni, en tanke som härrör från Kant: Genom konsten blir världens helhet förnimmbar, motsättning mellan det rationella tänkandet och omdömeskraften blir därigenom uppfattbar som skenbar. Otaliga variationer finns på detta tema ända ner till den rättframma tanken att konsten alltid uttrycker en kritik av samtiden – fast den ligger på ett högre plan. Och i dagens konst är naturligtvis den sociala kritiken inriktad på godheten, försvaret av de utsatta och marginaliserade.

Det är riktig som Ekström skriver att i det gamla systemet betraktades t ex dåligt och omoraliskt måleri som icke-konst. Med få undantag är det ingen förlust att det dåliga marginaliserades (det handlar i regel om svaga efterapningar av kända verk och stilar), det omoraliska är mera komplicerat eftersom moralen förändras. Därför kan verk revideras vilket också ständigt har skett. Därmed blir det som ansågs som omoraliskt också något gott. Konstvärlden tillåter inte att konsten är ond och därför marginaliseras sådant som räknas dit. Det betyder inte att konsten är god som bomull, det kan röra sig om aggressiva uttryck som t ex Mapplethorpes foton som hamnade i domstol men som helhjärtat stöddes av konstvärlden. Mera problematiskt är det naturligtvis när man tänker på sådant som den nyakademiska nazistkonsten med titlar som ”Führern talar” eller bilder av fruktsamma blonda kvinnor och muskulösa män. Tydligen tycker Ekström att det är kusligt att sådant sorteras bort men han kan trösta sig med att det dock bevaras, visas och skrivs om. Men utan att tilldelas någon högre kvalitet.

Angående ’Konst kan inte vara annat än våld, grymhet och orättvisa”, skall detta förstås som konstens överskridande aspekt. Utan den blir det inte mycket kvar av konsten. Och ett överskridande kan inte ske på annat sätt än att begå våld och grymhet gentemot traditionen och därmed framstå som orättvis. Sådana är villkoren om spelets regler skall förändras.

Den socialkritiska ivern inför konstens magiska möjligheter kan exemplifieras med ett uttalande och projekt av konstnären Dana Levy (7.305)

”For The Wake, which I made in 2011, I searched for a location where I could find plenty of specimens of butterflies categorized in drawers, and brought one hundred live butterflies to fly in the Invertebrate Zoology Room at the Carnegie Museum of Natural History in Pittsburgh. I remember when Dr. John Rawlins, head of the section where the work was filmed, asked me why I wanted to do this work. My answer to him was simple: ’Why do poets write poems?’ He approved and very generously permitted me to film there. I finished editing just as the Arab Spring had begun. It suddenly became clear that, for me, the work was about an awakening from an obedient slumber into a revolution.”

Inte ens fjärilarna kommer undan.

Dana Levy, The Wake, video, 2011