Idag har man varit på Moderna i Malmö för samtalet om ”Vart är måleriet på väg?” De samtalande var följande:
Konstkritkern Thomas Millroth, Professor Gertrud Sandqvist, Konstnären Ditte Ejlerskov och Modernas John Peter Nilsson
Som man kunde förvänta sig erbjöd inte församlingen någon prognos om måleriets framtid eller vilka tendenser som är i rörelse. Men det dök upp många tänkvärda uppslag. Ett sådant är konstaterandet att konsthistorien är sekundär för många av dagens konstnärer. Ejlerskov har t ex inte någon relation till Picasso. Inspirationskällor och referenser hämtas från det ständiga bildflöde som omger oss. Iakttagelsen är riktig förutsatt att man avser det måleri som ingår i den internationella samtidskonsten. Det sades praktiskt taget ingenting om hela den målerimaskin som dominerar konsten utanför elitens hierarkier. Indirekt fanns det ändå med eftersom det framkom en del om vad som är nödvändigt för att vara en idag acceptabel målare: Dekonstruktion och konceptualisering är de sedan länge välkända kvalitetsbegreppen. Och rätt slags autenticitet. Det romantiska geniet är självfallet inte att tänka på men det är inte heller bra att konstnären gör sig själv till huvudperson genom sina verk. Dessa konsthistoriska element är inte längre tillämpbara vilket man knappast kan invända något emot. Däremot undrar jag om man kan komma undan dessa traditioner så enkelt. Konsten måste vara både stor och särskild vilket dock måste formuleras på ett till synes demokratiskt och antihierarkiskt sätt. Och det låter sig göras utan större svårigheter; samtidskonstens elitstyrkor förmår bemästra konstens väldiga undervegetation trots att den understundom knorrar. Så måste det också vara. Tidigare innehade avantgardet elitpositionen men när den avvecklades ersattes den av den internationella samtidskonsten. Denna bär då ansvaret för konstens förnyelse. I den bemärkelsen sker det inte så mycket i konsten men förnyelse kan motiveras med omskrivningar och förhållningssätt. Globalisering och feminism är fortfarande tillräckligt starka motiv för att framstå som förnyare (mer etnicitet flera kvinnor). Konsten som socio-politisk undersökning har självklart nog ett moraliskt argument: det angelägna.
Nå, John Peter Nilsson frågade sig varför måleriet dödförklaras och ständigt återuppstår. Mitt bidrag till samtalet var att det kan bero på identitetsbehov i en tid när konsten ger sig in i alla möjliga sammanhang och (falskeligen) vill upphäva konstinstitutionens exklusivitet. Behovet av konstens särskildhet kan frammanas i måleritraditionen.
Thomas Millroth menade att konsthistorien är en myt. Den rätlinjiga växlingen mellan olika konstriktningar har aldrig funnits, menar han. Han har inte fel i detta men det är svårt att finna alternativ till att skapa en översikt över centrala händelser och förändringar i konsten på annat sätt än genom en förenklad historieskrivning. Avslöjandet av myter är en tacksam uppgift enär varje berättelse och sammanfattning kan falla under mytbegreppet. Antagligen är det så att konsthistorien för många av samtidskonstnärerna börjar med Duchamp och fortsätter med konceptkonsten och pop vartefter den drar in i postmodernismen och den efterföljande socialkritiska internationalen.
Dagens måleri drar väl fortfarande växlar på modernismen i ett både kritisk och nostalgiskt tonläge men ägnar sig inte åt de traditionella måleriska problemen. Så frågan blir hur samtidsmåleriet skall definieras. Om det ligger något i att måleriet ”kommer tillbaka” lär vi få vänta ett tag på det. På de internationella arenorna gäller alltfort att det rör sig om kanske 5 % i en standardutställning.
Nilsson frågade de medverkande om vilket som var den senaste subversiva målningen. Då blev det tyst runt bordet tills Gertrud Sandqvist valde ett sofistiskt svar. ”Subversivt” kan betyda att ett måleri undergräver sig själv genom att t ex verka vara en sak men att man vid närmare påseende ser något annat. Men Nilsson menade nog ett traditionellt subversivt måleri som det framstod under modernismen ”make a difference”. I den senaste måleriåterkomsten i stor stil, alltså 1980-talet, kan man visserligen säga att det handlade om att vara subversiv men då alldeles bestämt som en uppgörelse med modernismen och genibegreppet. Det skall tilläggas att den väldiga församlingen av ivriga och häftiga målare innehöll mängder av falska profeter. Sedan dess har det, vad jag kan se, inte varit något subversivt i måleriet. Man skulle dock kunna säga att den figurativa klassicismen och det fortsatta odlandet av den modernistiska formtanken är subversiv i relation till den internationella samtidskonsten. Men detta ogiltigförklaras som inte relevant och är därför inte subversivt. Problemet med det subversiva är för övrigt inte exklusivt för måleriet. Konsten i övrigt kan bara visa på subversiva konsthandlingar utanför konstens västerländska centrum. Alltså överskridande som sedan länge är accepterade i väst.
Under samtalet framhävdes konstens egenart som långsam. Konstnärerna kan inte arbeta fort och för en målare är det inte möjligt att hänga med i mediesvängarna. Detta förefaller något tunt liksom det förhållande att när resultatet visas är det en sak för den exklusiva konstinstitutionen.
