Vilks.net

Debatt-debatten är omfattande och ännu har den inte lagt sig. Skall man ”fritt” debattera frågor av känslig natur? Vad dessa frågor handlar om är alltid detsamma. Åsa Linderborg har placerat sig i det extrema tystnadshörnet men publicistkåren har delade meningar. Hon menar att om man debatterar kommer debattörer (med anseende) inte att klara av den. Då är det bäst att låta bli. Istället framhåller hon att Aftonbladet skall fortsätta att jaga högerextrema (samlingsnamn på alla som inte följer Linderborgs schema) och ”liberala vingelpellar”, alltså den fara då den tidigare så sammanhållna åsiktsmaskinen riskerar splittring.

Roland Poirier Martinsson gör ett försök att nyansera saken genom att angripa vänsterns brist på självkritik (DN). Han uttrycker också skepsis mot Janne Josefssons uppfattning att släppa debatten fri. Vad jag kan förstå är en sådan oro helt obefogad. För vad innebär ”fri debatt”? De tongivande medierna, som det handlar om, kommer alltid att granska och välja. Släpper man in en och annan avvikande mening kommer det inte att vara vem som helst eller vad som helst. Precis som man i konstvärlden kan finna en överväldigande konsensus är det på samma sätt bland samhällsdebattörerna. En sparv i tranedansen får inget gehör om denne inte lyckas övertyga sin i grunden skeptiska omgivning. Men tills vidare får vi mynta en ytterligare fobi, debattofobi.

Angående terrorattacken i Boston kunde man följa den latenta spänning som lägrade sig över debattlägret. Var det en högerextremist eller en islamist? När det blev klargjort sänkte sig en talande tystnad i ämnet.

Under en tid har det debatterats flitigt, dels om man skall debattera och dels om Omar Mustafas lämplighet som socialdemokratiskt representant. Debatterna ingår båda i Ämnet och det kan inte undvikas att de hänger samman.

I vart fall är det fascinerande att följa stegringen mot metadebatt. Generellt råder förhållandet att Ämnet inte bör diskuteras på annat sätt än vad som rekommenderas från definitionsmaktens sida. Stina Dabrowski tog initiativet till att utvidga debatten genom Publicistklubben. Martin Halldin, redaktör på ETC, kan illustrera (SvD) upprördheten inför denna yttrandefrihet. När jag var inbjuden till PK blev han bekymrad, när Avpixlat Mats Dagerlind dök upp blev han rasande. När Dabrowski gjorde uttalandet att ”en konsesus-elit som misstänkliggör personer som vågar ha kritiska åsikter”, bestämde han sig för att lämna Publicistklubben som han inte längre har förtroende för. Någon större känsla för nyanser har inte den gode Halldin: ”Dagerlind, Carlqvist och Vilks behöver inte ytterligare en plattform för att sprida sitt hat.”

Nåväl, Dabrowski bestämde sig för att arramgera en debatt om debatten. Här dök den i dessa sammanhang allestädes närvarande Åsa Linderborg upp och kunde föra saken ett steg vidare genom att debattera huruvida det var försvarligt att ha en debatt om debatten. Linderborg har fört in flera intressanta kriterier för vad som är försvarligt att publicera i seriösa sammanhang. Om Jasenko Selimovics text ”Jonas, min vän” (DN) säger hon (Aftonbladet): ”Jag tycker inte att DN skulle ha publicerat artikeln eftersom den är intellektuellt underhaltig; där finns inte en rak tanke.” Kriteriet ”intellektuell underhaltig” är ett farligt vapen och frågan är hur många av Linderborgs utbrott som skulle riskera att hamna i den fållan.

De kritiker som vill förvägra en friare debatt ser sig själva som försvarare av yttrandefriheten. De hänvisar till att idag finns det plats för praktiskt taget alla uppfattningar i ett eller annat forum. Men saken gäller vad som skall debatteras på de platser vilka betraktas som väl ansedda och där texten genom att publiceras blir bekräftad som seriös.

Den nyssförlidna dagarnas intensiva diskussioner visar dock inte upp någon enhetlig front vilket man t ex kan se genom Annika Ström Melin (DN) eller Ivar Arpi (SvD). Det mest pikanta inslaget är dock att EXPO nu får bära bördan av att vara” antimuslimsk”.