När den politiska ideologin berusar är sanningen lättåtkomlig. Nedim Kirlic är ett bra exempel på detta (Newsmill):
”Att som Cwejman, f.d. ordföranden för Liberala ungdomsförbundet och integrationsansvarig på tankesmedjan Timbro, kalla strukturell rasism för en teori är säkerligen inget annat än en medveten desinformation. Någon som Cwejman och diverse liberala tidningars ledarredaktioner är nog inte så okunniga att de tror att den strukturella rasismen är en teori. De känner säkert till den omfattande forskningen både i Sverige och internationellt som har bevisat att den strukturella rasismen existerar och för med sig negativa konsekvenser för dem som avviker från samhällsnormen. Men av någon anledning verkar det ur ett politiskt.-ideologiskt perspektiv vara viktigt för dem att blunda för detta.”
Kontentan av den utläggningen är att när en teori är ”bevisad” är den ingen teori. Kanske menar Kirlic att den aldrig har varit någon eftersom han anser att den strukturella rasismen är en sanning. Sålunda, ur vetenskapligt perspektiv, den hittills enda sanning som vi kan vara övertygade om är sann.
Det håller naturligtvis inte, vi har att göra med pragmatisk politik. För teorin är komplicerad och diffus. Den välkända statliga utredningen i ämnet definierade teorin så här:
”Med strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet avses således i dessa utredningsdirektiv regler, normer, rutiner, vedertagna förhållningssätt och beteenden i institutioner och andra samhällsstrukturer som utgör hinder för etniska eller religiösa minoriteter att uppnå lika rättigheter och möjligheter som majoriteten av befolkningen har. Sådan diskriminering kan vara synlig eller dold och den kan ske avsiktligt eller oavsiktligt.”
Eftersom ”strukturell rasism” inte minst omfattar kulturella betingelser får man också räkna in ideologiska aspekter. Det kan t ex finnas skäl att personer som ställer krav på respekt och hänsyn för sina övertygelser inte kan räkna med att omgivningen är lika entusiastisk. Den ”strukturella rasismen” skall konstant definiera vem som skall anses tillhöra en ”svag grupp”. Teorin lider dessutom av att bli alltför generell. Den som inte kan de koder som är nödvändiga för att få acceptans kommer alltid att bli diskriminerade. Dessutom lär det inte vara möjligt att hindra människor från att generalisera över nationalitet, klass, kön och andra grupperingar.
Teorin om den strukturella rasismen har den nackdelen att det knappast är möjligt att diskutera dess status och mening. Det skulle omedelbart ses som ett politiskt ställningstagande.